Triangle Strategy – Recension

Triangle Strategy – Recension

Triangle Strategy lockar med en skimrande fin yta, men under den döljer sig ett ojämnt strategirollspel som inte vet hur man sätter punkt.

Jag har märkt att jag har ett mer komplicerat förhållande till dialog i spel än jag trodde. Jag älskar ju berättelsedrivna spel, och har alltid varit intresserad av interaktiva narrativ. Peka- och klicka-spel är en av mina absoluta favoritgenrer. Jag älskar spel med mycket dialog och text, som Disco Elysium, Planescape: Torment, Grim Fandango och Pillars of Eternity. Men för varje år som går får jag allt mindre tålamod för pladder i spel. Så länge manuset är välskrivet kan texten vara hur lång som helst, och dialogerna väldigt ordrika. Men det krävs fingertoppskänslighet för det. Väldigt många spelmanusförfattare saknar den, så när de breder ut sig blir resultatet mest ett menlöst svammel som dödar tempot och frustrerar skiten ur mig.

Ett spel som Disco Elysium är förvisso väldigt dialog- och texttungt, men det är för att dess karaktärer faktiskt har något att säga. Spelet vet dock när någon har sagt sitt och sätter punkt innan det går överstyr. Även när det diskuterar mer komplexa spörsmål låter det vissa saker vara osagda, för spelmakarna litar på att vi som spelar förstår utan att folk maler på och upprepar sig tills poängen har tryckts ner i halsen på oss.

Jag tar upp detta eftersom Triangle Strategy (för övrigt ett bedrövligt namn på ett spel) har väldigt mycket text och väldigt mycket dialog – men det är inte välskrivet, inte välspelat och spelet har inte vett att sätta punkt i tid. Långt efter att spelaren har fattat poängen så fortsätter karaktärerna att mala på om samma saker. Ska man ha så ordrik dialog så måste den åtminstone vara rappt och fyndigt skriven. Karaktärerna måste vara charmiga och vältaliga. Inte ett gäng svintråkiga klichéer som mest står och föreläser med monoton stämma.

Läs också: Dying Light 2 – Recensionen

I korthet

Vad är det?

Ett gammaldags strategirollspel i samma anda som Final Fantasy Tactics.

Utvecklare

Square Enix/Artdink

Utgivare

Nintendo

Webb

nintendo.com/store/products/triangle-strategy-switch/

Cirkapris

550:-

PEGI

12

Testas på

Nintendo Switch

Kolla även in

Dark Deity

Bildtext.

Pixeltaktik

Triangle Strategy är dock ett taktiskt jrpg i samma skola som Final Fantasy Tactics och Tactics Ogre, och när vi väl får ge oss ut och slåss på slagfälten så är det roligare. Det är inte jättedjupt eller särskilt intrikat, men det är retrocharmig strategi av den gamla skolan. Varje slagfält är litet och begränsat, och de olika karaktärerna har sina tydliga roller och förmågor som gör att du kan skapa ganska effektiva kombinationer. Behöver du stoppa framryckande horder av fiender? Låt en supportenhet ge fler aktioner till din ismagiker, som kan sätta upp isväggar vid flaskhalsar. Eller låt din bågskytt förblinda fienderna så att de knappt kan slå tillbaka. Det finns en del kul strategier att leka med här, även om det blir lite enahanda framåt slutet, när du hittat dina favorittaktiker och striderna blir ganska enkelt avklarade affärer för det mesta, även om vissa bataljer bjuder på rätt hårt motstånd om du vill få det bästa slutet.

Med tiden får du med dig fler och fler karaktärer att leka med, vilket ändå gör att spelet håller intresset uppe ganska bra i striderna, trots allt. Vissa av ens följeslagare är förvisso extremt mycket mer användbara än andra, men det är ganska vanligt i genren. Och det kan var kul att se om man kan klara även de klurigare striderna med enheter man inte är så förtjust i. Men i regel lär nog de flesta spelarna hålla sig till en fast kärna favoriter som funkar väl ihop.

Fragmenterat berättande

Det stora problemet är bara att inramningen är så mördande trist. Intrigen i sig hade nog kunnat fungera, om den berättats på ett bättre sätt. Som det är nu får vi mest lösryckta, sirapssega scener mellan striderna, där diverse tråkmånsar står och förklarar vad som händer, i regel på torrast möjliga sätt. De två huvudpersonerna är nog värst av alla. Serenoa är en ung tronarvinge till en av de mäktigaste adelsfamiljerna i regionen spelet utspelar sig i, och Frederica är hans trolovade. Deras interaktion med varandra består mest av diverse milda artigheter, samt att de ber om ursäkt exakt hela tiden. För allt. Det är som att de tävlar om vem som kan vara mest inställsamt ödmjuk och det känns mest tillgjort. Det gör dessutom att man inte får en känsla för dem som människor, eftersom de saknar personligheter. Allt de gör är att be om ursäkt eller hålla extremt ljumma brandtal (minus branden) om vikten av plikten och att det minsann är dåligt med krig.

Dessutom är berättandet upphackat i enskilda scener som inte är speciellt välregisserade och tar alldeles för lång tid på sig. En del är i grunden korta, men känns ändå utdragna för att de är så klumpigt och segt gestaltade. En hel del av dem laddar in återberättade minnen (som sällan säger något av värde alls om karaktärerna bortom det vi redan vet) som gör att de känns ännu mer utdragna, då hoppen mellan scenerna är så långsamma. Det är överlag inte ett särskilt spännande sätt att berätta en historia. Det känns mer organiskt att låta din karaktär faktiskt gå till en följeslagare eller annan npc och helt enkelt prata med dem. Då känner jag som spelare att jag har lite input och kontroll över det hela, åtminstone. I Triangle Strategy dyker det bara upp en lista på scener du kan titta på, så sitter du där passivt och betar av dem. Ska man ha det upplägget så ställer det höga krav på att scenerna är intresseväckande och välskrivna, vilket de som sagt verkligen inte är.

Ett mer organiskt sätt att strukturera narrativet hade gjort stor skillnad, men det går ju att få det här lite gammaldags sättet att strukturera ett spel att funka. Men det krävs fingertoppskänslighet i berättandet i så fall. Eller bara en stor jävla redaktörssax som kapar en stor del av den tuggiga dialogen.

Låtsasdjupt

Världsbygget har viss potential, men det är för förutsägbart. Det är simplistiskt, med uppenbara skurkar – men spelet låtsas som om det är mer komplext än det är, inte minst genom att föreläsa om allt och upprepa sig in absurdum. Att man beskriver något självklart med många ord gör det inte mer komplicerat, trots allt. Inför ett förräderi av en sidokaraktär så får vi flera scener som visar hur opålitlig och egoistisk personen är. Det finns liksom inget tvivel om att den jäveln kommer förråda en. Och ungefär så här är hela spelets intrig och världsbygge. Presentera ett koncept, och tjata sedan om det utan att egentligen nyansera eller lägga till något mer som ställer allt på ända eller ger mer insyn i livet i den här världen.

Nu behöver det inte finnas en massa nyanser i ett taktiskt rollspel av det här slaget heller. Men om folk nu ska babbla sönder mina öron, så får de fan ha något att säga också. Vill man ha en enkel och direkt gott mot ont-berättelse så är det okej. Men anpassa då berättandet efter det, med rappt tempo och kvick dialog.

Det är synd att berättandet faller så platt, för striderna är i grunden trivsamma. Inte så bra att de kan bära upp spelet helt om du väljer att skippa all story och bara kör striderna. Ett taktiskt rollspel av den här sorten behöver en schysst kombo av story och strategi för att bli riktigt engagerande – ett samspel mellan narrativ och strider för att ge båda elementen mening och driva på spelaren. Se Banner Saga-trilogin för ett bra exempel på detta.

Triangle Strategy faller på att det tror att det har mer att säga än det egentligen har, och att det vägrar döda en enda darling. Resultatet blir en utdragen besvikelse som aldrig lyfter ordentligt, trots fantastiskt fin estetik och ett rättframt och gediget stridssystem, som med en bättre inramning nog hade kunnat kännas klart mer engagerande. Det är inte ett rakt igenom dåligt spel. Inte alls. Men när det är som sämst är spelet lika tråkigt som sin fantasilösa titel.

Läs också: Är NORCO så bra som folk säger? Läs vår recension.

Bildtext.
Triangle Strategy – Recension Reviewed by on .
3.3

Utslag

66%
66%

Hyfsade strider, fantastisk estetik och ett mördande trist narrativ i en mild besvikelse till taktiskt rollspel.

About The Author

Värmlänning som spelat sedan barnsben. Utbildad lärare, älskar det skrivna ordet och spelar allt jag kommer över. Lagom sur.

Related posts