NORCO – Recension

NORCO – Recension

NORCO är en drömsk resa in i en framtid som känns både avlägsen och obarmhärtigt nära på samma gång.

Hon säger åt mig att inte klappa katten, för den blir lite för energisk. Jag slutar förstås inte. De är ju en katt, de till för att klappas. Ju mer jag klappar den, desto mer spinner den. Till slut spinner den så att den vibrerar som en arg humla. Kvinnan säger åt mig en sista gång att sluta, men det hjälper inte. Jag kliar katten bakom öronen en gång till, varpå den vibrerar sig rakt upp genom taket och ut i etern. Kvinnan vägrar prata med mig igen. Förståeligt.

Hon säger åt mig att inte klappa katten, för den blir lite för energisk. Jag slutar förstås inte. De är ju en katt, de till för att klappas. Ju mer jag klappar den, desto mer spinner den. Till slut spinner den så att den vibrerar som en arg humla. Kvinnan säger åt mig en sista gång att sluta, men det hjälper inte. Jag kliar katten bakom öronen en gång till, varpå den vibrerar sig rakt upp genom taket och ut i etern. Kvinnan vägrar prata med mig igen. Förståeligt.

Det här är väl egentligen inte representativ scen, men om man ska försöka sätta fingret på vad NORCO är så spelar det mindre roll vilken scen man väljer. Det finns egentligen ingen enskild, separat sekvens som på ett bra sätt gestaltar vad det här är för ett spel, eller vad det förmedlar. Åtminstone ingen som inte avslöja mer om spelet än vad jag är villig att göra här. För om det är en enda sak du behöver veta om det, så är det att du behöver spela det för att riktigt förstå vad det är och varför det är så speciellt.

Det är ett spretigt spel, på flera sätt, men utan att det någonsin blir ett problem. Spelet är fullt av infall, både roliga, gripande och fascinerande sådana, som tillsammans skapar en märkvärdig helhet som känns mer organisk och sammanhållen än den nog egentligen borde.

NORCO är i grund och botten en dystopisk framtidsskildring, men i ett hav av dystra framtider sticker den här berättelsen ut på flera sätt. Spelet är en noir-deckare och utspelar sig i Louisianas förgiftade träsk, där diverse trasiga människor försöker skapa sig en tillvaro i skuggan av raffinaderiernas olycksbådande silhuetter. NORCO är dock överlag mer intresserat av existentiella bryderier än av samhällskritik, även om det finns en del av den varan också. Men allting gestaltas genom ett drömskt, inte sällan poetiskt filter. Det handlar mindre om att förklara samhällsstrukturer, och mer om att gestalta upplevelsen att leva i dem, och att vara människa i en så fragmenterad och trasig tillvaro.

Läs också: Infernax – Recensionen

I korthet

Vad är det?

En säregen och surrealistisk dystopi i peka-klicka-format.

Utvecklare

Geography of Robots

Utgivare

Raw Fury

Webb

norcogame.com

Cirkapris

150:-

Testas på

AMD Ryzen 7 5800X

RTX 3070

16 GB RAM

Kolla även in

Disco Elysium

Raketkatten gillar dig.

Gripande surrealism

På sätt och vis har NORCO mer gemensamt med David Lynchs filmer än med Blade Runner. Det finns ett grundmysterium, men intrigen är mest en ursäkt för spelaren att utforska världen och dess karaktärer. Om spelet har en större brist så är det väl i så fall att deckarmysteriet som sådant inte lyckas vara den drivkraft och katalysator för berättandet som det nog är tänkt.

Om man jämför med första säsongen av Twin Peaks, Kerstin Ekmans roman Händelser vid vatten, eller för den delen Disco Elysium (som spelet delar en del likheter med, vad gäller tematik och litterär ambition) så lyckas dessa dock bättre med att använda deckargenrens knep. NORCO  lyckas inte fullt lika väl med att till den där röda tråden i deckarintrigen. Istället förlitar sig spelet helt på atmosfären, idéerna, karaktärerna och de ofta välskrivna dialogerna, och det räcker mer än väl. Det här är en sällsynt spelupplevelse som skapar en svårfångad och svårbeskriven känsla hos mig under den handfull timmar som spelet varar. Estetiken, musiken och manuset samverkar hela tiden, även vid de tvära kasten i tonläge och tematik, på ett sätt som får världen att kännas både märkvärdigt levande och diffust drömsk på samma gång.

Intrigen kring att du varit på resande fot en längre tid, och nu kommer hem till din hemstad igen. Din mamma har dött och din bror är försvunnen, så du sätter igång och försöker nysta i dels vad mamman gjorde sin sista tid i livet, samt var brorsan kan tänkas vara. Längs vägen stöter du (förutom den där raketkatten) på privatdetektiver, märkliga sekter, robotar och allsköns löst folk som ofta har små berättelser att dela med sig av.

Rent mekaniskt är det ett ganska rättframt äventyrsspel i förstapersonsvy, inte olikt till exempel Deja Vu, där du undersöker föremål, pratar med folk och löser ett och annat pussel. Just pusslen är inget speciellt, men de passar i sammanhanget. De är i regel ganska enkla, men ofta lagom absurda på ett sätt som funkar fint i den komiska, ibland eftertänksamma, surrealismen som spelet så framgångsrikt förmedlar. De fyller sin funktion, helt enkelt, även om jag inte hade haft något emot en och annan tankenöt som bjöd på lite mer motstånd.

Det enda i spelet jag gärna hade sluppit helt är de poänglösa striderna. De är extremt enkla, så det är som tur är ingen svår tröskel att ta sig över, men det hade verkligen varit mycket mer passande att låta spelaren lösa alla eventuella våldsamma situationer med pussellösningar av olika slag. Även om det så bara är att bygga ihop ett MacGyver-inspirerat vapen och klicka det på fienderna, så hade det varit bättre än halvmesyren till strider som är i spelet nu.

Återigen är det inget som egentligen drar ner helheten. Dels slåss du bara vid några få tillfällen, och dels  är det som sagt så pass enkelt att det är snabbt avklarat. Det är bara ett

NORCO vinner på att du vet så lite som möjligt om det på förhand. Just därför vill jag inte gå in mer på enskilda scener, eller ens beskriva spelets tematik för mycket. Det är en del av spelets dragningskraft att gradvis utforska vad spelet har att säga. Jag nöjer mig istället med att säga att spelet lyckas gestalta en väldigt påtaglig känsla av förlust och ensamhet, men också ett slags bitterljuv längtan och livslust, mitt i all smuts och allt elände. Det är ett spel fullt av vilsna personer, absolut, men det finns något kraftfullt och livskraftigt i just sökandet. Varje enskild del av spelet är måhända inte perfekt, men det gräver sig envetet under huden på mig och dröjer sig kvar långt efter att eftertexterna har rullat.

Läs också: Age of Empires IV – Recensionen

Det vilar ett lågmält men väldigt påtagligt vemod över spelet.
NORCO – Recension Reviewed by on .
4.5

Utslag

90%
90%

En säregen spelupplevelse som målar upp en både påtagligt levande och drömskt surrealistisk framtidsvision.

About The Author

Värmlänning som spelat sedan barnsben. Utbildad lärare, älskar det skrivna ordet och spelar allt jag kommer över. Lagom sur.

Related posts