Dying Light 2 – Recension

Dying Light 2 – Recension

Dying Light 2 tar god tid på sig, men belönar tålmodiga med en flygande hoppspark i plytet.

Det är inte lätt att överleva i en värld där samhället har fallit sönder och zombier tagit över gatorna. Men om man får tro Dying Light 2 så går det att lösa det mesta med lite vighet och möjligheten att hoppsparka både levande och döda. Med andra ord hade jag inte haft en chans i den här världen. Men i spelform är det ganska underhållande, om än tålamodsprövande i långa partier.

Vi har pratat om att tröttna på zombier i åratal vid det här laget. Men sanningen är att konceptet är för passande för spel för att det ska försvinna. Det är nämligen det perfekta sättet att både ha kakan och äta den i ett actionspel som fortfarande också vill ha mänskligt drama utan att det skär sig. Även om begreppet ludonarrativ dissonans är trött och gjort, så finns det en poäng i att det potentiellt kan vara svårare att få folk att ta en historia seriöst om de samtidigt springer runt och massmördar hundratals människor, eller någon annan sorts intelligent varelse för den delen. Men med zombie kommer man runt det problemet. Du får en ansiktslös, bokstavligt hjärndöd fiende man kan ta kål på utan att man behöver grunna så mycket mer på det. Samtidigt är en zombievärld perfekt för intriger och berättelser om mänsklighetens sämsta sidor. Och rent tekniskt behöver inte zombie ha särskilt bra AI, heller, så det är också ett plus. Det är helt enkelt inte så konstigt att så många spelutvecklare fortfarande dras till zombiekonceptet.

Att väldigt få lyckas nå samma emotionella höjder som särskilt första The Walking Dead, eller får till lika skoj zombieskjutande som Left 4 Dead-spelen, är en annan femma. Alla genrer har sina svåruppnåeliga förebilder som få kan tangera och ännu färre kan överträffa, förstås. Dying Light 2 kommer inte att få dig att tröttna på zombiespel för övrigt, men samtidigt gör det ingenting för att få genren att kännas pigg igen. Det är ett välgjort brukszombiespel (som dock är fullt med trubbiga kanter och tekniska skavanker) som kanske är roligt. Jag är fortfarande lite osäker. Eller snarare så här, det tar väldigt lång tid på sig att bli riktigt roligt, och när det väl fått upp styrfart i sin parkourfokuserade action så är jag lite osäker på hur länge det håller sig på topp innan det börjar kännas segt igen. Det är ett spel som för all del aldrig är kasst, men som möjligen är på topp lite mindre än jag hade velat sett till hur långt det är. Hur mycket du får ut av Dying Light 2 är hur kul du tycker att dess trögare bitar är, och om du är villig att ha tålamod med den långa startsträckan och långsamma karaktärsutvecklingen. Huruvida du är med på tåget storymässigt är också ganska osäkert, då spelet mot slutet staplar twister och intriger på varandra på ett sätt som fick sluttampen att kännas lika utdragen som upptakten, fast av helt andra anledningar.

Läs också: God of War – Recensionen

I korthet

Vad är det?

Mer parkour och zombieaction i en öppen värld.

Utvecklare

Techland

Utgivare

Techland

Webb

dl2.dyinglightgame.com

Cirkapris

600:-

PEGI

18

Testas på

AMD Ryzen 7 5800X

RTX 3070

16 GB RAM

Kolla även in

Dead Rising-serien

Karaktärerna är inte direkt subtila. Här är baskerförsedda, lagom revolutionära Sophie.

Postapokalyptisk syskonkärlek

Men vi kan väl börja från början. Du spelar en så kallad pilgrim. En cynisk, rätt surmagad typ som i princip jobbar som post-apokalypsens brevbärare (om någon minns den gamla Costner-filmen The Postman så är det ungefär så, fast med mer zombier). Du levererar paket och meddelanden över stora, zombieinfekterade områden som ingen annan vågar sig ut i. Men nu har du sagt upp dig och bestämt dig för att leta efter din syster istället. Under spelets gång får man korta minnessekvenser som förklarar huvudpersonens och syskonets bakgrund. Jag ska inte gå in för mycket på den biten, men det är det som driver huvudpersonen genom berättelsen.

Naturligtvis är det inte så enkelt som att gå till en plats och så är hon där, dock. Istället måste du springa runt i en stad, som har problem med både zombier och att ett antal mänskliga fraktioner bråkar med varandra. I början gör du uppdrag för båda, för att du ska lära känna dem, men i slutänden behöver du välja vilka du vill stötta. Dina val påverkar dock inte så mycket som man kan tro rent storymässigt. Istället är det mer att staden ändras lite beroende på vem du backar. En fraktion ger dig fler parkourmöjligheter, medan den andra ger dig fler möjligheter att ta kål på fiender med riggade bilbomber, bland annat. Det är lite suddiga gränser, men överlag är parkourfraktionen, som mest är ett gäng överlevare som leds av en idealistisk sorts new age-typ, är väl det närmsta en sympatisk fraktion man kommer här (och då hatar jag new age innerligt). De andra kallar sig för Peacekeepers och vill upprätta ordning med våld och andra fascistoida taktiker. De är inte nödvändigtvis genomonda eller så, men de tenderar att ta till mer extrema metoder och har inte mycket tålamod för folk som inte lyder dem. Det blir mer komplicerat än så här, men det här är det du har att jobba med under större delen av spelet och eventuella twister senare får du upptäcka själv om du väljer att spela Dying Light 2. Precis som spelet i stor kan jag dock säga att jag tycker att storyn är lite utdragen och nog hade mått bra av att stramas upp lite. Särskilt som utvecklarna verkar vilja att man ska spela igenom spelet flera gånger. Jag kan inte se några stora vinster med att göra det, dock, i alla fall inte av storyskäl. Skillnaderna är lite för små i slutänden. Men om du inte kan få nog av att dropkicka zombier i plytet så finns det utan tvekan ett par hundra timmars speltid här för den som vill göra ett par ordentliga genomspelningar.

Nita en zombie – eller två

Striderna är inte lika köttigt tunga som i första spelet, mycket på grund av ett större fokus på att utveckla sin karaktär över tid. Så dina attacker blir inte rejält kraftfulla och köttiga förrän många, många timmar in i spelet. I början kan du egentligen bara slå och ducka undan, vilket dock räcker för att hantera de enklaste fienderna och vanliga banditer. Du slåss för övrigt väldigt ofta mot människor i Dying Light 2, för övrigt. Det tycks ju förta lite av min långa inledning om hur zombiespel kommer runt problemet med att döda människor i drivor. Men i en så här trasig värld gäller inte vanlig medmänsklighet. Alla är potentiella hot, ingen går att lita på, och om någon närmar sig med ett järnrör i högsta hugg så slår man först och frågar aldrig – man bara plundrar liket och slår ihjäl den dödes kompisar också. Apropå strider så finns det även farligare specialzombier att handskas med – från små och snabba till stora och starka, vilka tillför lite variation.

När du väl har låst upp lite parkour- och stridsförmågor börjar spelet öppnar upp sig rejält, både vad gäller det utmärkta utforskandet och striderna. Du kan uppgradera vapnen så att de skickar ut stötar, förgiftar eller tänder eld på dina motståndare, du kan genomföra rejäla superslag och – viktigast av allt – du kan dropkicka folk så att de flyger all världens väg. Lås upp det så fort du kan. Den där hoppsparken är så jävla rolig. Det går inte att komma runt. Ibland springer jag bara runt i en enmans-moshpit och hoppsparkar varenda jävel som är dum nog att komma för nära. Det är inte bara komiskt, det är förvånansvärt effektivt. I alla fall så länge det inte finns något as med armborst i närheten. Alla fiender med avståndsvapen måste alltid prioriteras för en hoppspark i plytet. Det är regel nummer ett i Dying Light 2.

Dropkicka som en postapokalyprisk zombiewrestlare.

Infekterat

Den öppna världen har, så klart, massor med sidogrejer att göra, områden att befria och överlämna till den fraktion du allierar dig med, resurser att hitta och tunnelbanestationer att låsa upp. Det sistnämnda ger dig möjligheten att direkt teleportera till dem, vilket gör det lite snabbare och enklare att ta sig runt i den ganska stora staden om du vill spara lite tid. För det mesta kommer du dock förmodligen att ta dig fram dels med parkour, och senare i spelet kan du flyga runt med en slags hängflygare (det tar, som med det mesta, på tok får lång tid att låsa upp den, dock). Oavsett hur du tar dig fram så känns det oftast snabbt, smidigt och mjukt. Inte helt friktionsfritt, men när det flyter på känns det väldigt bra att springa, hoppa, glida och sväva fram genom staden. Hängflygaren är trög att kontrollera, dock, och buggar och oprecisa kontroller kan sätta krokben för din framfart när du susar fram över taken, men överlag känns det bra att röra sig i staden.

Jag är dock inte så förtjust i mekaniken att man är infekterad av zombieviruset och inte kan vara i mörker för länge utan att bli en zombie. Det är mest enerverande, och kräver att du har med dig medicin eller springer tillbaka till UV-lampor hela tiden. Jag är inte heller förtjust i områdena med kemikalier, som du kan vistas ännu kortare stunder i. Man vänjer sig vid de här begränsningar i längden, men det är inte direkt något som gör spelet roligare och det bidrar till känslan av seg startsträcka.

För det är verkligen synd att startsträckan är så utdragen och att karaktärsutvecklingen går på tok för långsamt (man borde verkligen få mer erfarenhetspoäng snabbare, samt börja med i alla fall ett par färdigheter att leka med). Mellan 10-15 timmar innan det tar sig ordentligt är för mycket. Jag var länge extremt osäker på om jag ens hade kul alls med spelet. Jag kan nu konstatera att jo, det har jag. Men det kräver en ganska rejäl investering innan spelet visar sig från sin bästa sida. Om det är värt det eller ej är nog extremt individuellt. Men för de som inte kan få nog av parkour, zombier och hoppsparkar i plytet så är det svårt att inte rekommendera Dying Light 2. Och, ärligt talat, vem gillar inte en rejäl dropkick?

Läs också: Tolv sköna skräckspel att mysrysa med

Snubben behöver en hjälpande hand.
Dying Light 2 – Recension Reviewed by on .
3.95

Utslag

79%
79%

Det tar för lång tid på sig, men när det är som bäst är det engagerande parkour-action i en tjusig öppen värld.

About The Author

Värmlänning som spelat sedan barnsben. Utbildad lärare, älskar det skrivna ordet och spelar allt jag kommer över. Lagom sur.

Related posts