God of War – Recension

God of War – Recension

Kan God of War bjuda på likda gudomlig action även på pc?

Vid det här laget är det väl knappast någon hemlighet att God of War, både originalet från 2005 och den hyllade återkomsten från 2018, är väldigt älskade spel. Det enda nya med den gamle greken och hans våldsamma upptåg är att han numera vevar med sina tillhyggen även på pc, men det ger mig en anledning att vädra lite tankar om den bistre krigsgudens senaste äventyr.

För den som aldrig spelade God of War (för enkelhetens skull slå vi här och nu fast att jag alltid kommer att mena det nya spelet och inte originalet när jag skriver God of War i den här recensionen) på PS4 så är det här ett utmärkt tillfälle att spela ett riktigt välgjort och gediget actionäventyr i en, så länge du har en bra speldator, riktigt bra portning. Jag har förvisso råkat ut för ett par krascher och DLSS-inställningen har fått kritik för överdriven skärpa och distraherande ghosting, men utöver det har jag inte stött på några tekniska problem alls. Så om allt du ville veta är om porten är bra så kan jag konstatera att ja, det är den.

En annan fördel med att spela God of War nu istället för när det släpptes är att det är lättare att ha lite distans till den ganska extrema hype som omgav spelets release. Lovorden haglade verkligen, och även om jag absolut kan instämma i en del av hyllningarna, så kan det vara på sin plats att lugna ner oss lite och titta på spelet igen med några års distans i bagaget. Är God of War verkligen så bra som ryktet gör gällande?

Svaret är väl både ja och nej, beroende lite på vad vi pratar om, men definitivt med en övervikt mot ja. Spelmässigt är detta gedigen och för det mesta roliga strider, kompletterat av ett ganska snävt men engagerande utforskande i en väldigt vackert gestaltad fantasivärld. Manuset, däremot, är jag mer kluven till.

Läs också: Årets spel 2021

I korthet

Vad är det?

En pc-port av det hyllade actionäventyret som släpptes till PS4 år 2018.

Utvecklare

SCE Studios Santa Monica

Utgivare

Playstation PC LLC

Webb

playstation.com/sv-se/games/god-of-war/

Cirkapris

500:-

PEGI

18

Testas på

AMD Ryzen 7 5800X

RTX 3070

16 GB RAM

Kolla även in

Bayonetta

Kratos är en fåordig man, men han är bra på att låta nävarna tala.

Pappaskämt

En far och en son sitter i tystnad. Det är en tung, kvävande tystnad. Fadern sträcker fram handen för att lägga den på sin sons axlar, men drar tillbaka den igen. Han ser den lilla pojkens tårfyllda kinder, och gör sitt bästa för att trycka tillbaka de motstridiga känslorna han har i sitt bröst. Till slut utbrister han: “Pöjk! Vad blir det?”

Jag kanske lade till den värmländska översättningen på slutet, men i övrigt är det ungefär så här en stor del av spelets mellansekvenser är. Det är välgjort, men det är också fader-son-problematik enligt standardformulär 1A. Kratos sträcker fram sin hand och drar tillbaka den igen flera gånger, och det är ett så klyschigt sätt att gestalta inre känslomässig konflikt att jag omöjligen orkar ta det på det brutalt stora allvar som utvecklarna själva verkar göra. Särskilt inte när Kratos dialog i övrigt består till cirka 95 % av olika varianter av att grymta ”boy” åt sin son (jag vidhåller att det blir bättre på värmländska: ”PÖJK!”). Det här är ju inget nytt. Även om du inte har spelat God of War än, så har du säkerligen stött på en ”boy”-meme signerad vår numera skäggbeprydde Kratos.

Jag gillar det lågmälda anslaget, där intrigen i grunden kretsar kring att Kratos ska sprida hans frus aska på ett särskilt högt berg, enligt hennes sista vilja. Detta för att tvinga honom att göra en resa (inte och yttre) med sin son. Men varje liten känsloyttring gestaltas på ett övertydligt sätt, och understryks för det mesta av svulstiga stråkar och körmusik. Det blir så mycket att det inte finns något krut kvar att ta med när de vill skruva upp reglagen lite extra i de mer dramatiska stunderna.

Inte heller är jag särskilt engagerad i intrigen kring asagudarnas intrigerande, då de verkar vara extremt skeptiska till både Kratos och hans taniga lilla son. Jag gillar hur både Thors och Odens hotfulla skugga hela tiden vilar över de båda huvudpersonernas resa, men de skurkar vi faktiskt får träffa – som framför allt en Balder som mest känns som en douchebag-doftande trummis i ett halvdant rockband – är inte så himla minnesvärda när det kommer till kritan.

Det är inte en usel berättelse, för all del. Långt ifrån. Det är mest att jag omöjligen kan ta berättelsen i God of War på samma andäktiga allvar som utvecklarna själva.

Om de svulstiga körerna och långa, menande blickarna bara tonades ner några hekto så hade jag ironiskt nog förmodligen haft lättare att knyta an till det hela. Ju mer spelet försöker hamra in hur känslosamt det är, desto mindre känner jag av det. Och om man inte grips av spelets centrala fader-son-relation så finns inte så himla mycket mer att greppa tag i manusmässigt. Det finns ett mysterium i bakgrunden, men väldigt lite tid ägnas åt det och i slutänden handlar det mest om att plantera frön inför uppföljaren.

Nu låter det som om jag hatar berättandet i God of War, men det gör jag faktiskt inte alls. Det är habilt, kompetent och välgjort – bara ganska intetsägande och småtrist. Att jag tjatar så mycket om det beror mest på att om man ska kritisera ett hyllat spel för något, så är det bäst att försöka förklara sig så bra det går, så att folk åtminstone blir arga på en för något man faktiskt tycker och inte på grund av något missförstånd.

Tekniskt sett är karaktärsmodellernas känsloyttringar imponerande, men manusmässigt är det ganska intetsägande.

Trollsmisk

Vad God of War däremot lyckas väldigt bra med, och som väger upp för bristerna, är att vara ett tungt, brutalt actionspel och ett storslaget äventyr i en värld där jag faktiskt genuint vill utforska varje vrå, lösa pusslen och hitta hemligheterna. Inte för att det är en karta full med pluppar, utan för att det är en vacker, väldesignad värld som organiskt inbjuder till utforskande.

Spelet har kritiserats för att i grunden vara vara väldigt linjärt, men det är bara ett problem om man går in med förväntningen att detta ska vara någon sorts open world-spel. Det är det inte. Det är ett actionäventyr med en förväntad korridor att följa, men där det också finns lite sidospår och återvändsgränder här och var att utforska för den som så vill. Och det vill man, för det är bland annat här man finner många av spelets pussel, samt de svåraste striderna (som du dock bör vara rejält uppgraderad inför, annars kommer det ta en halv evighet att nöta ner fienderna, samtidigt som de sänker dig med ett enda slag).

Pusslen handlar ofta om att använda Kratos yxa för att frysa maskineri på plats eller hugga ner saker. Andra gånger är det inte så mycket pussel som att du måste återvända senare, när du låst upp en ny förmåga som gör att du kan komma åt en skatt eller vad det nu må vara.

I strid kan du även använda sin son (eller PÖJK, om man så vill), som främst använder sin båge för att få fiender ur balans och även dela ut lite skada. Ungen kan även ge dig lite hälsa, samt till och med få dig på benen ibland om du biter i gräset.

För det allra mest är det dock du och din yxa (senare i spelet låser du även upp Kratos gamla kedjeprydda signaturvapen från de tidigare spelen) mot en jäkla massa fiender som måste huggas, krossas och mosas i bitar. Fiendevariationen är väl inte den bästa, särskilt de stora trollen blir snabbt ganska tradiga att slåss med då de hänger med genom hela spelet, i några varianter. Men för det allra mesta är striderna tunga, roliga och tajta. Spelet är utmanande utan att kännas orättvist (för det mesta) eller segt, och svårighetsgraden är relativt jämn genom spelet. Som så ofta med liknande spel så känns det enklare mot slutet, när man har låst upp alla stridsförmågor och så där, men mycket av det beror ju på att du vid det laget har lärt dig stridssystemet utan och innan, samt även hur de olika fienderna bäst tas om hand.

Jag hade dock gärna sett lite kortare dödsanimationer. Nu är inte vår grekiske vän lika rapp som Doom Slayer, men jag blir bra mätt på att se samma animationer om och om igen, när Kratos sliter, drar och bankar ihjäl monster. Där hade utvecklarna gärna fått snegla lite på Dooms snabba, råa ”glory kills”. Till syvende och sist är God of War ett förbannat gediget actionspel även portat till pc. Jag är kanske inte fullt lika lyrisk över spelets alla delar som många andra kritiker, men jag hade kul även ett andra varv genom spelet. De oskippbara och ofta ganska långa mellansekvenserna frustrerade mig en aning ibland, eftersom jag som sagt inte rycks med så mycket i själva berättelsen, men för det allra mesta är detta alltjämt ett tungt, actionfyllt äventyr som absolut är värt att lägga sin dyrbara tid på. Även om ordet ”boy” lär eka i din skalle långt efter att eftertexterna rullat färdigt.

Läs också: Halo Infinite – Recension


Fler gudomliga spel

Det finns en hel del spel där du antingen spelar som en gud, eller där gudomligheter är inblandade på ett eller annat sätt tematiskt. Här är några andligt uppfriskande exempel.

Populous

Det fanns en tid på Peter Molyneux var en riktig gud i spelbranschen. Inte bara för att han skapade hela gudssimulatorgenren med Populous, utan för att hans spel alltid var intressanta. Väldigt långt ifrån det NFT-projekt han tydligen jobbar på för tillfället. Populous må vara primitivt med dagens mått mätt, men det är fortfarande märkligt suggestivt och erbjuder en rätt behaglig gudsupplevelse i ett makligt tempo.

Afterlife

Lucasarts förbisedda stadsbyggarspel, där du istället för en stad skapade en himmel och ett helvete. Det är plottrigt och pilligt, men också förbaskat suggestivt och egensinnigt. Bara musiken sätter stämningen perfekt, och de ofta ganska groteska straffen i helvetet är djävulskt underhållande. Sorgligt och orättvist bortglömt numera. Dessutom finns det något märkvärdigt trösterikt i ett spel som gör narr av konceptet med livet efter detta. I alla fall för mig.

Messiah

Shiny Entertainment fick inte alltid till ett perfekt slutresultat, men de hade alltid kul idéer, och det var, trots en del frustrationer, alltid värt att ge deras spel en chans. Messiah är inte ett av deras bättre spel, dock, men det har sina stunder. Spelet handlar om den en liten kerub som kan ta över folks kroppar, och även om bandesignen är svajig och buggarna många, så är det kul – i alla fall en stund – att ta över vakters kroppar och gå bärsärkagång.

Black & White 2

Mer Peter Molyneux. Black & White var väl mer av en teknikdemo än ett fulländat spel, men i uppföljaren föll bitarna på plats. Det här är ett kul strategispel, likväl som en lekstuga där du kan uppfostra en stor apa, kossa eller vad du nu vill ha för djur, att bli ett helgon eller  ett praktarsel. Precis som föregångaren krävdes det gudomligt tålamod för att ta sig förbi tutorial-sekvensen, men efter det tar det sig.

Age of Mythology

Jag har alltid föredragit Age of Mythology framför Age of Empires, helt enkelt för den stora variationen i gudomliga krafter och mytologiska väsen som du kan använda för att besegra dina motståndare. Spelet var dessutom himla tjusigt för sin tid, med färggranna miljöer och mängder med monstruösa enheter att leka med. Det här spelet förtjänar en uppföljare, eller åtminstone en remake.

Dante’s Inferno

Det här spelet, som är löst baserat på Dantes berömda epos, fick en del kritik för att vara en simpel God of War-kopia. Men i min bok är Dante’s Inferno betydligt mer intressant, och håller i mångt och mycket bättre, än de gamla God of War-spelen. Det är en tämligen hejdlös tolkning av Den gudomliga komedin, men underhållande är det. Och det är ett förbaskat bra, och utmanande, actionspel.

God of War – Recension Reviewed by on .
4.3

Utslag

86%
86%

Ett stort, brutalt actionäventyr i en vacker fantasivärld, samt en tekniskt gedigen pc-port.

About The Author

Värmlänning som spelat sedan barnsben. Utbildad lärare, älskar det skrivna ordet och spelar allt jag kommer över. Lagom sur.

Related posts