Halo Infinite – Recension

Halo Infinite – Recension

Halo Infinite är turligt nog inte evighetslångt, för det är klassisk konsolaction som börjar starkare än det slutar.

I grund och botten har ju Halo-serien en väldigt simpel premiss. En stoisk hjälte i grön rustning springer runt och skjuter rymdskurkar i ett enormt hamsterhjul uppe i rymden. Det borde rimligen inte vara så himla svårt att hänga med i intrigen, men genom åren har världsbygget och intrigen blivit smått ogenomtränglig för min del. Jag har ändå återvänt gång och gång. Halo är måhända inte en spelserie jag älskar, men jag respekterar den.

Jag har spelat nästan alla delar i serien hittills, inklusive sidospåren Halo Wars och Spartan Assault. Ändå fattar jag nästan ingenting när Halo Infinite tar sin början. Spelet gör nämligen ingenting alls för att varken fräscha upp gamla spelares minne eller bjuda in nya spelare i värmen. Plötsligt brakar en arg gorilla in och dödar Master Chief, som sedan hittas och väcks till liv av en snubbe i skägg, som sedan agerar som något slags bollplank till vår grönklädde hjälte. Han och en ny AI som ser ut, låter och beter sig som Cortana men som inte är Cortana, följer Master Chief åt och förklarar konstant saker för honom och för spelaren, men ändå är det för mig ogenomtränglig rappakalja. Men det är som vanligt då, med andra ord. Halo-spelen har inte så mycket intrig som en serie actionscener som knyts ihop av långa, förklarande monologer som säger både för mycket och för lite på samma gång.

Men det gör inte så mycket så länge de där actionscenerna är bra. Och det är ju där Halo traditionellt har varit så bra. Halo Infinite är klassisk Halo, på gott och ont, för det är på vissa sätt bättre än serien någonsin varit, men samtidigt gör det också lite för lite för att ta serien vidare. Det resulterar i ett spel som förvisso lär göra många hardcorefans nöjda, då det mesta i spelet känns ungefär som det alltid har känts. Men för alla som hade hoppats på en lite mer uppdaterad spelupplevelse är det bitvis frustrerande att spela Infinite.

Eftersom multiplayerdelen av Halo Infinite varit ute ett tag redan så är detta en recension av kampanjen i första hand.

Läs också: Farming Simulator 2022 – Mats leker bonde igen

I korthet

Vad är det?

En efterlängtad ny del i Microsofts långa, snåriga rymdepos.

Utvecklare

343 Industries

Utgivare

Xbox Game Studios

Webb

xbox.com/en-GB/games/halo-infinite

Cirkapris

600:-

PEGI

16

Testas på

Xbox Series X

(Finns även till: PC)

Kolla även in

Halo: Combat Evolved Anniversary

Efter att Cortana gått bananas så följs nu Master Chief åt av en ny, precis likadan AI med ett annat namn.

Ilskna rymdapor

Hur som helst, av vad jag kan utläsa av den snustorra dialogen så kretsar spelet kring dels de jättearga gorillorna kallade Banished, mysteriet kring vad Cortana är ute efter (hon ballade ur i förra spelet) och vad hennes ersättare, en likadan AI kallad Weapon, har för syfte. Exakt varför Halo-serien har kommit att kretsa så extremt mycket kring Cortana (och hennes kopia) fattar jag inte riktigt, men här är vi nu. Med i smeten finns också en ny mystisk och uråldrig ras istället för Forerunners, som också vill hämnas på allt och alla. Kort och gott, alla är arga och vill skjuta varandra i ansiktet, utom Master Chief som är lugn och stoisk… och vill skjuta alla i ansiktet. För gamla fans som hänger med i seriens pågående story är det säkert inga problem att hänga med, men för alla oss andra är det knappt ens värt att försöka. Det är enklast att fokusera sig på att skjuta arga rymdgorillor.

Halo Infinite börjar linjärt, men öppnar snart upp sig då du släpps lös på en ny ringplanet. Här kan du antingen springa runt och utföra diverse open world-uppdrag av standardmodell, eller rusa iväg till nästa huvuduppgrad, som alltid innebär en drös linjära korridorer i ett par timmar, tills du släpps ut i världen igen. Och så där håller det på tills spelet är slut. Det är rättframt och simpelt, men när det är som bäst funkar det alldeles utmärkt. När skjutandet i Halo Infinite klaffar är det ett riktigt bra actionspel. Problemet är bara att det är ojämnt, fullt med småtrist utfyllnad och halvdan bandesign och fullständigt bedrövliga bossfighter. Spelets första hälft är överlag bättre än den andra, mest för att väldigt få nya intressanta inslag presenteras under spelets gång och introduktionen av starkare fiender inte gör spelet roligare – tvärtom.

Vissa av de linjära inomhusnivåerna känns också väldigt slappt designade, då de består av en serie likadana rum med likadana fiender i, vilket i längden blir ganska tradigt, även när de individuella striderna ofta är bra.

Som alltid kretsar mycket kring att du ständigt måste anpassa dig efter vilka fiender du möter och byta vapen och taktik efter behov. Rusar det in en bunt fiender med energisköldar? Plocka upp närmaste plasmavapen för att snabbt nöta bort sköldarna. Sitter det krypskyttar på taket en bit bort? Då gör du bäst i att hålla dig bakom skydd och leta upp ett vapen med bra räckvidd. Är du jagad av en helt drös bepansrade brutes? Då kan du ofta hälsa hem, eftersom du är så långsam. Men bästa motmedlet är en kombination av maskingevär eller revolver och Halo Infinites bästa nyhet – änterhaken.

Hooked on a feeling

Eftersom Master Chief är så påpälsad så är han väldigt trög. I jämförelse med till exempel Doom Slayer så känns gamle Chief som en 80-åring med två brutna ben. För att väga upp detta får du väldigt tidigt i spelet en änterhake som du kan använda till att både ta dig fram, förlama fiender och dra till dig explosiva tunnor som du kan kasta på folk. Den är direkt livsnödvändig och extremt användbar.

Under spelets gång låser du även upp några andra verktyg, men alla dessa slåss om samma utrymme som änterhaken, och jämfört med den är de andra förmågorna helt värdelösa. Du näst bästa förmågan är möjligheten att sätta upp en stationär sköld, men i regel kan du inte stå stilla särskilt länge ändå. Det finns också en dash-förmåga som låter dig kasta dig undan attacker – räckvidden är dock så patetisk att du i princip måste uppgradera den till fullo för att den ska gå att använda överhuvudtaget, och det är inte värt det. Mycket enklare att bara uppgradera skölden och änterhaken istället. Den sista förmågan är en liten scanner du kan sätta ut för att upptäcka osynliga fiender. Även den snudd på värdelös.

Du måste ändå alltid ha änterhaken redo, för du vet aldrig när nästa miniboss ploppar och gör livet surt för dig. De här mötena bygger nästan mer på tur än något annat, särskilt på de högre svårighetsgraderna. Om du har fel vapen på dig när du triggar en bossfight så kan du bara hälsa hem, för du är för långsam för att komma undan, och de starkare fienderna är både snabba, har extremt bra räckvidd samt gör galet mycket skada.

Den här fläskiga revolvern är ett av de bästa nya vapnen – utmärkt för att skjuta arga rymdapor.

Som en boss

En särskilt usel bossfight i en smal korridor inomhus höll på att ta knäcken på mig. Han dyker upp och vevar ihjäl mig med en enorm hammare på ett eller två slag, medan de vapen jag hade på mig gjorde noll och ingen skada alls. Om jag hade haft andra vapen på mig när striderna började hade det inte varit lika illa, men det är en brist i systemet som utvecklarna inte har klarat av att komma runt i vissa sekvenser. Vissa fiendetyper är helt enkelt mer av en börda och en pärs att slåss mot än en kul utmaning. De är svåra, men inte roliga. Istället tvingas du ofta långsamt nöta ner deras på avstånd, där det nu ens går. De gånger spelet stänger in dig i en korridor med en arg apa beväpnad med en enorm hammare känns det mest som att man behöver ha seriösa mängder flyt.

Betydligt bättre är det när du möter standardfiender, som även de kan vara utmanande nog om de är många nog. Men de dyker i regel upp i arenor fulla av olika vapen och möjligheter för dig att använda änterhaken för att hoppa runt, byta vapen när det behövs och beta av fienderna en och en. När Halo Infinite är som bäst är det ett riktigt svettigt och kul actionspel. Det är bara det att det spelar ut sina bästa kort nästan direkt och lyckas sedan aldrig överträffa dem – tvärtom.

Bra men inte bäst

Om du bara vill ha mer av den klassiska Halo-känslan, fast med lite enklare open world-uppdrag inkastat i smeten, så kommer nog Halo Infinite att ge dig det du är ute efter. För mig kändes spelet allt mer frustrerande ju längre jag spelade, efter en starkare första hälft. Som  helhet är det ändå ett bra spel, men jag tycker inte att det lyckas bli mer än så, varken i kampanjen eller i multiplayer – detta trots att det i grund och botten är en väldigt välgjord shooter med gott om roliga vapen att leka med, både gamla favoriter och en del nya doningar.

Kanske är det väntat att jag skulle känna så här, men jag såg ändå fram emot Halo Infinite en del. Jag har förvisso inte något kärleksförhållande till serien, men jag har alltid respekterat den. Och jag har ofta haft kul med Halo genom åren, särskilt i split-screen med vänner och familj. Om det hade varit möjligt här så kanske min upplevelse hade varit något bättre. Hardcore Halo-fans kanske blir arga som rymdgorillor över detta, men som det är nu får det räcka med ett skandalöst ”ganska bra”-betyg för Halo Infinite.

Läs också: Hur dålig är GTA-samlingen, egentligen?


Multiplayer för evigt?

Vi har redan kunnat spela Halo Infinite i multiplayer i en månad nu, så de flesta som har något intresse av att köra det online har nog gjort det vid det här laget. Särskilt som det är gratis att testa multiplayer. Således fokuserar jag helt på kampanjen i den här recensionen. Jag har dock spelat en del multiplayer också, men har egentligen inte mycket att tillägga till det som redan har skrivits om det. I grunden är det samma gedigna skjutande som i singleplayer, om än med en grindtung inramning med ett progressionssystem som jag personligen inte står ut med och som effektivt dödar mitt intresse att fortsätta spela. Men för den som har mer tålamod med bristerna och bara vill ha klassiskt Halo-skjutande online så finns här en del att hämta, ändå. Om inget annat så kostar det inget att testa själv, till skillnad från kampanjen. Allt som allt så känner jag  ungefär likadant inför både kampanjen och multiplayer. Båda står på en stabil grund, men hålls tillbaka av designbrister som inte alltid lyfter fram spelets styrkor på bästa möjliga sätt.

Halo Infinite – Recension Reviewed by on .
3.8

Utslag

76%
76%

Halo Infinite är en gedigen shooter som borde kunna bjuda på ännu mer och ännu bättre action än det faktiskt lyckas leverera.

About The Author

Värmlänning som spelat sedan barnsben. Utbildad lärare, älskar det skrivna ordet och spelar allt jag kommer över. Lagom sur.

Related posts