Årets spel 2021

Årets spel 2021

Joakim Kilman korar sina favoriter, samt klankar på några besvikelser, från det gångna spelåret.

Okej, så 2021 var inte det bästa året i mannaminne. Varken för spel, musik, film eller för mänskligheten i största allmänhet. Det var inte ett av de värsta åren någonsin, heller. De som genomled digerdöden skulle nog ha ett och annat att säga om vi påstod det. Men jag tycker ändå att vi kan tillåta oss själva lite självömkan efter ett närmare två ganska tuffa år. Kvantitet före kvalitet kan väl sägas vara årets melodi, men nog finns det några ljuspunkter att gotta sig åt.

Framför allt kan vi dock kosta på oss att minnas det som faktiskt varit bra i år. Även ett svagt spelår döljer diamanter som verkligen förtjänar att lyftas fram. Och även om de moderna klassikerna inte stod som spö i backen i år, så finns det ändå några riktigt starka spelsläpp. Det finns också väldigt många bra spel, som kanske inte toppar några ”bästa spelen någonsin”-listor, men som är väl värda att spela. Därför har jag dels listat min personliga topp 25-lista, plus ett antal ytterligare spel som jag vill lyfta fram separat på olika sätt ( så kolla in alla ”Ytterligare utnämningar” innan ni klagar på att något saknas, för det just du saknar kanske dyker upp där för att åtnjuta separata priser – eller utskällningar), samt en hel uppsjö av bubblare som också är värda att kolla upp.

Ja, och så några sämre spel och besvikelser jag vill klanka lite på. För det vore inte en lista signerad Joakim Kilman om det inte var i alla fall lite gnäll också.

En tråkig sak 2021 var ju att PC Gamer gick i graven, samt att Spelrum är svårt att fortsätta driva ”professionellt”. Däremot ses vi ju även 2022, för vi försvinner inte. Vi måste bara tjäna pengar på andra sätt i första hand, men jag kommer att fortsätta att skriva allsköns dumheter för den som vill läsa, hänga på Spelrums discordkanal och även strömma ibland när det finns lite tid över.

Så vi ses 2022. Innan dess kan ni ju passa på att berätta för mig hur fel min lista är. Jag lovar att lyssna med öronen fulla av knäck.

Läs också: Tolv nya skräckspel att mysa med en kulen kväll

Inscryption grabbar tag.

Kilmans topplista 2021

  1. Inscryption – Årets mest överraskande spel. Både ett, eller snarare flera, gedigna kortspel och en atmosfärisk och fyndig berättelse. Ett genuint egensinnigt spel som inte liknar något annat.
  2. Wildermyth – Lyckas väldigt väl med att återskapa känslan av att spela papper-penna-rollspel, på så vis att det fokuserar på att skapa sina berättelser och även relationer med övriga karaktärer (som kan spelas av vänner i co-op). Plus då utmärkta taktiska strider.
  3. Psychonauts 2 – Inte lika överraskande, så klart, men lika charmigt som originalet. Dessutom spelmässigt tajtare, med bättre bandesign och kontroller. En väldigt värdig uppföljare.
  4. Pathfinder: Wrath of the Righteous – Ett enormt rollspel som jag inte är i närheten av färdig med än. Precis som föregångaren är det buggigt, men så bra att det är svårt att sluta spela när man väl har trillat dit. Klassiskt CRPG med ett djupt och intrikat karaktärssystem.
  5. Hitman 3 – Av årets AAA-spel så var det i slutänden Hitman 3 jag hade roligast med. Det hade nog det jämnaste utbudet av banor av den nya trilogin, som bjöd på en fin mix av smygande, äventyrande och, om något går snett, lite action med allas vår mordiska, danska Skalle-Per.
  6. Humankind – Det var inte ett perfekt 4X-spel, men det skiljer ut sig på ett sätt jag verkligen uppskattar. Med några expansioner eller en uppföljare så har det potential att mäta sig med självaste Civilization, men redan nu är det ett engagerande strategispel med ett intressant kultursystem.
  7. Old World – Löjligt förbisett strategispel som hamnar någonstans mellan Civilization och Crusader Kings. Bygg en stark dynasti, rollspela och erövra. Ge detta en chans, det förtjänar mer uppmärksamhet.
  8. Lacuna – Ett annat sorgligt förbisett spel. Årets bästa science fiction-äventyr var en pixlig liten cyberpunk-deckare med ett smart manus, bra dialog och en intressant värld.
  9. Severed Steel – Det här trodde jag faktiskt skulle blossa upp och bli en liten indiehit, men den stiliga, tajta och ofta brutalt svåra shootern verkar ha gått de flesta förbi. Synd, för det här är en riktigt skön dos parkour-action.
  10. The Artful Escape – Det må vara lite väl medvetet amerikanskt indie-quirky, men det är också en charmig och fin liten historia om att hitta sin röst och sin väg.
  11. It Takes Two – Det finns en anledning att detta toppar många årsbästalistor.
  12. Deathloop – Det hade gott om problem som gjorde att det inte blev det topp 10-spel jag hade hoppats på. Men väl ett habilt och oftast roligt topp 20-spel. Det är inte fy skam det heller.
  13. Griftlands – Ett smart berättelsefokuserat kortspel som låter dig göra fler val än bara vilka kort du vill spela.
  14. Cruelty Squad – En hiskeligt ful travesti eller ett anti-kommersiellt mästerverk? Vilken sida du än står på så lämnar inte Cruelty Squad någon oberörd. Och tro mig, det döljer sig ett väldigt fascinerande spel bakom den groteska ytan. Krävande på de flesta vis, dock.
  15. Boomerang X – Tajt, snabb action som gör mycket med sin enkla bumerang-premiss och som är mycket bättre än det kanske ser ut att vara vid en första anblick.
  16. Age of Empires IV – Klassisk reatidsstrategi utan krusiduller, med en riktigt trevlig dokumentärinramning.
  17. Death’s Door – Ett isometriskt Zelda möter Dark Souls, fast med fåglar.
  18. Shovel Knight: Pocket Dungeon – Den ständigt charmige spadriddaren har grävt sig en pussel-spinoff som är förbaskat underhållande i all enkelhet.
  19. Monster Hunter: Rise – Det är inte lika uppslukande som Monster Hunter World, trots flera bra nyheter och ett snabbare tempo. Men bra är det ju.
  20. Resident Evil: Village – Jag vidhåller att detta är extremt ojämnt, men när det är som bäst så är det riktigt skön RE-action som hämtar inspiration från Universals klassiska monsterfilmer.
  21. Metroid Dread – Spelmässigt är detta mestadels riktigt stabilt. Men trista miljöer och i ärlighetens namn ganska tröttsamma sekvenser där du jagas av mördarrobotar (som är mer enerverande än otäcka) drar ner helheten något. Mycket bättre än Nintendos senaste Metroid-spel, men inte lika charmerande som den numera förbjudna fanskapade Metroid 2-remaken.
  22. Curious Expedition 2 – Flera snäpp bättre än det redan bra första spelet. Lika delar elakt svårt och varmt, kärleksfullt och inbjudande.
  23. Fight Knight – En alldeles oemotståndlig dungeon crawler med en säregen stil, där du spelar en riddare som löser alla problem med sina nävar.
  24. Unpacking – En kombination av enkelt causalspel där du packar upp ett bohag, och en berättelse om en persons liv genom enkla men effektiva visualiseringar.
  25. Overboard! – En fyndig liten interaktiv berättelse där du ska försöka komma undan med mord.

Lovande early access-släpp

Death Trash

Hrot

Timberborn

Dorfromantik

Phantom Abyss

The Last Spell

Voxel Tycoon

Darkest Dungeon 2

Valheim

Dyson Sphere Program

Honey, I Joined a Cult

Source of Madness

Ratchet and Clank är Pixar-snyggt.

Ytterligare utnämningar av spel värda ros eller ris

Årets ”hade utan tvekan varit på topplistan om jag hunnit spela det mer än en kvart”: Encased

Årets digitala brädspel 1: Gloomhaven

Årets digitala brädspel 2: Warhammer 40K: Battlesector

Årets bästa namn på ett spel: Turnip Boy Avoids Tax Evasion

Årets deckare: The Great Ace Attorney Chronicles

Årets roadtrip: Forza Horizon 5

Årets casual: Loop Hero

Årets bästa demo: Skald: Against the black Priory – The Prologue

Jag ser tokmycket fram emot det här spelet. Det har enorm potential. Ett Ultima-doftande, klassiskt rollspel som lyckas kännas gammaldags men inte användarfientligt.

Årets ”nästan Pixar”: Ratchet & Clank: A Rift Apart

Spelet i sig är himla välgjort och kul för stunden, om än också ganska lättglömt. Det där portalsystemet var också ganska begränsat och så klart inte alls så imponerande som pr-snacket gjorde gällande på förhand. Det går dock inte att blunda för att animationerna är sanslöst bra, särskilt i mellansekvenserna. Det ser nästan ut som att spela en Pixar-film.

Årets lovande svenska debutant 1: Biomutant (Experiment 101)

Det har sina brister, men det är varmt, inbjudande och har ett egensinne som mer slipade storbolagsprodukter ofta saknar. Underskattat.

Årets lovande svenska debutant 2: The Ascent (Neon Giant)

Även detta har sina tillkortakommanden, främst buggar och brister i balansen, men när det är som bäst är det hektisk action i en löjligt läcker cyberpunkvärld.

Årets katt: Astro Aqua Kitty

En uppföljare på det simpla men charmiga Aqua Kitty, som lägger till ett metroidvania-stuk till det klassiska shoot ’em up-uppläget. Förvånansvärt kul i all enkelhet. Plus massor med katter.

Årets skurk: Anton Castillo (Far Cry 6)

Far Cry 6 var i stort ganska lättglömt, men Anton Castillo var en bra skurk. Betydligt mer hotfull och intressant än den störiga, Jared Leto-doftande hipster-Jesus vi fick uthärda i femman (även om femman nog var ett roligare spel överlag).

Årets NES-svårt: Cyber Shadow

För den som gillar att slita sitt hår med elakt svåra plattformsspel så var Cyber Shadow ett av årets bättre alternativ. Förmodligen också det allra svåraste. Påminner om Blue Shadow och Ninja Gaiden-spelen till NES, vilket borde säga det mesta om vad som väntar.

Årets artigaste käftsmäll: Fights in Tight Places

Turordningsbaserade slagsmål som förtjänar mer uppmärksamhet för sitt fyndiga och smarta spelsystem. Det är också väldig underhållande att se ett gäng typer artigt vänta på sin tur för att dela ut förödande käftsmällar och rövsparkar.

Mest generösa: Minit Fun Racer

Ett spel för välgörenhet som dessutom råkar vara väldigt kul med väldigt små medel. I princip en endless runner, fast gjord rätt. Väcker definitivt ”bara ett försök till”-känslan.

Årets superhjältar: Marvel’s Guardians of the Galaxy

Jag tyckte väl att spelet var lite enformigt, plus att jag redan har sett en bättre version av Guardians of the Galaxy, i James Gunns regi. Men visst är detta välgjort och cirka oändligt mycket bättre än det usla Marvel’s Avenger.

Årets remaster som borde varit bättre 1: Diablo 2: Resurrected

Inte hade det väl skadat med i alla fall några quality of life-uppgraderingar? Den visuella uppgraderingen är väldigt lyckad, men i övrigt är spelet i princip oförändrat. Det glädjer säkert hardcorefans, men de kan ju i så fall lika gärna spela originalet. I stort kändes detta som en missad möjlighet att ta Diablo 2 in i samtiden.

Årets remaster som borde varit bättre 2: Zelda: Skyward Sword HD

Många hade nog hoppats att det här ganska utskällda Wii-äventyret skulle kännas oändligt mycket bättre nu när vi slipper sitta och veva med tröttsamma rörelsekontroller. Men tyvärr är spelets problem djupare än så, och Skyward Sword framstår alltjämt som en av seriens allra svartaste får.

Årets magplask: Grand Theft Auto Trilogy: Definitive Edition

Redan nu ett legendariskt misslyckande. En skandalöst dålig remaster. Särskilt Switch-versionen, som naturligtvis var den jag spelade. Risken är också stor att just Switch-versionen är den som kommer att putsas upp allra minst, så den lär fortsätta suga på obestämd tid.

Mest överskattade: Halo Infinite

Det är verkligen inte ett dåligt spel, tvärtom, men jag förstår verkligen inte de där mest lyriska lovorden. Multiplayer lider för närvarande av ett hemskt progressionssystem, och kampanjen är bara ibland så där välbalanserad och storslagen som man vill att ett Halo-spel ska vara. En solid grund med för många ojämnheter i mina ögon, helt enkelt.

Årets besvikelse: The Good Life

Nog fan borde detta ha blivit bättre. Swery är inte super på speldesign, direkt, men han brukar i alla fall ha några intressanta idéer. Men The Good Life är bara stelt, tråkigt och ovärt. Inte lika uselt som förra årets största besvikelse, Deadly Premonition 2, men kanske ännu mer ointressant. Swery behöver höja sig några snäpp.

Årets trevligaste nysläpp: Turrican-samlingen till Switch

Väldigt många remasters känns i ärlighetens namn ganska onödiga. Alan Wake Remaster är bra, för all del, men originalet funkar fortfarande fint på PC. Just Amiga-versionerna av Turrican-spelen har dock inte släppts till något annat format, och portarna är klart sämre. Så det är himla trevligt att återigen kunna spela Amiga-versionen av Turrican 2 utan att trixa med en emulator.

Årets ”glaset är halvtomt”:

Det svårt att komma undan faktumet att det var ett svagt jävla år på alla möjliga och omöjliga vis. Inte bara för spel, utan för film, musik och säkert allt annat också – eftersom allt är skit.

Årets ”glaset är halvfullt”:

Men om vi ska tillåta oss själva att inte vara allt för gnälliga, så är det faktiskt så att det trots allt släpptes mängder med bra spel. Det var ett svagt spelår, inget snack om den saken, särskilt för AAA-spel. Men det fanns också en del överraskningar för den som blickar bortom de stora utgivarnas dyra spektakel. Så allt är kanske inte skit, trots allt?

Ingen som har spelat Cruelty Squad lär glömma det i första taget – på gott och ont.

Och en bunt bubbliga bubblare

Vi avslutar med en drös ytterligare spel som är värda att lyftas fram av olika anledningar. Vissa av dessa har jag helt enkelt inte hunnit spela tillräckligt mycket för att kunna sätta dem på topplistan, andra var inte riktigt min grej eller så tyckte jag inte att de var fullt så bra som spelen jag lyft fram ovan – men de är ändå värda uppmärksamhet så de får vara med här.

Eastward

The Forgotten City

I Expect You to Die 2

WorldBox – God Simulator

Ruined King

Little Nightmares 2

Kena: Bridge of Spirits

Golftopia

The Last Friend

Black Book

Dodgeball Academia

Monster Hunter Stories 2

Alan Wake Remastered

Darkside Detective: A Fumble in the Dark

Returnal

Tales of Arise

Cozy Grove

Subnautica: Below Zero

Ziggurath 2

Bright Memory: Infinite

Everhood

Sludge Life

Milk outside a bag of milk outside a bag of milk

Evil Genius 2

Chicory: A Colorful Tale

Curse of the Dead Gods

Football Manager 2022

Ender Lilies

The Captain

Townscaper

Castlevania Advance Collection

It Takes Two toppade många årslistor i år.

About The Author

Värmlänning som spelat sedan barnsben. Utbildad lärare, älskar det skrivna ordet och spelar allt jag kommer över. Lagom sur.

Related posts