Grand Theft Auto Trilogy: Definitive Edition – Recension

Grand Theft Auto Trilogy: Definitive Edition – Recension

Definitivt kass samling med Rockstars åldrande men alltjämt klassiska Grand Theft Auto-trilogi.

Det här borde ha varit en enkel vinst för Rockstar. Allt de hade behövt göra är att hålla samma nivå som originalspelen, med lite högre upplösning. Det hade varit slappt, men det hade nog räckt för att göra många fans nöjda. Det här gör dock ingen alls glad, varken fans eller kritiker. Om skiten säljer bra så kanske Rockstars akiteägare gläds över kvartalsrapporten, men både GTA som varumärke och Rockstar som företag har fått sig en rejäl törn här, för att inte tala om utvecklarna Grove Street Games, som knappast höjt sin status efter detta.

Nu är det förvisso inte Rockstar som har utvecklat den här remastersamlingen, men det är de som ger ut den så uppenbarligen står de bakom det pinsamma innehållet. Det är inte direkt som att de lider brist på pengar. De hade kunnat skrota en så här usel ursäkt till ”remaster” och fixat en ordentlig istället, men de valde att ge ut detta – av någon outgrundlig anledning.

Först tänkte jag faktiskt att kritikstormen mest handlade om att folk passar på att banka på Rockstar. Folk är väldigt snabba på att hoppa på kritikstormståget, vilket kan bli ganska tröttsamt, eftersom den relevanta kritiken begravs under ett hav av överdrifter, missförstånd och dåliga hot takes från folk som egentligen inte har något intresse av spelen utan mest passar på att sparka in vidöppen dörr eller två.

Så jag tänkte att den här samlingen mest kanske är medioker och så har det hela piskats upp och så har överdrifter spridits av folk som inte ens har spelat dem och så är det en mild besvikelse snarare än den katastrof alla säger att det är. Men icke. Det här är förmodligen det mest pinsamma försöket till remaster jag någonsin sett, särskilt i relation till statusen som spelen har. Det är en precis så stor katastrof som du har hört att det är. Möjligen lite värre.

Läs också: Football Manager 2022 – hur dödsknarkfarligt är det?

I korthet

Vad är det?

Nyutgåva av de tre klassiska GTA-spelen som populariserade open world-action.

Utvecklare

Grove Street Games

Utgivare

Rockstar

Webb

rockstargames.com/GTATrilogy

Cirkapris

600 kr

PEGI

18 år

Testas på

Switch

(Finns även till: Pc, Xbox, PlayStation)

Kolla även in

Saints Row-serien

Det som inte syns på bilden är hur mycket spelet hackar så fort det vankas action.

Bärbar katastrof

Jag får erkänna att jag aldrig har orkat spela igenom GTA 3. Jag ägde aldrig någon PS2 och spelet flöt som skit på min dator så jag orkade inte. När jag senare fick tag på GTA: Vice City hade jag dock en uppgraderad dator och fastnade totalt. Jag spelade igenom både Vice City och San Andreas flera gånger, men efter de spelen var det svårt att återvända till trean igen. Det må ha varit först och störst med att popularisera den öppna spelvärlden i ett actionspel, men det saknas finess jämfört med uppföljarna, som för all del också har åldrats ganska ordentligt sedan dess. Men vad de saknar i tajt action-spelmekanik bibehåller de åtminstone i charm, världsbygge och världar som känns roligare att utforska.

Detta består även idag, så jag har inte orkat spela många minuter av den ”remastrade” (jag kommer använda citattecken om ”remaster” hädanefter för det här förtjänar inte att betraktas som en faktiskt remaster) versionen av GTA 3 heller. Men jag har spelat desto mer av både Vice City och San Andreas. Eller ja, så mycket som jag nu har orkat mellan vredesutbrotten, de tunga suckarna över alla brister och illamåendet över den groteska bilduppdateringen, som gör mig åksjuk med jämna mellanrum.

Jag har dessutom spelat Switch-versionen, som ju naturligtvis är den sämsta utgåvan av samlingen. Som alltid med Switch-portar, förvisso, men en något sämre port kan vägas upp av att man får dem i bärbart format. Men då måste porten i grunden vara kompetent. Lite sämre än till övriga format, men inte kass. Nu är den ännu sämre än en ”remaster” som är usel även på alla andra format, och som inte ens flyter okej på PS5 och Xbox Series X (till pc togs den ner i princip direkt på grund av tekniska problem, men är nu uppe igen så vitt jag vet).

Nu kanske du tycker att jag får skylla mig själv som har spelat det på Switch, men om jag vill spela de här spelen stationärt så kan jag bara spela originalversionerna som jag fortfarande har till pc. Dessutom antog jag ju att Rockstar skulle ha råd att fixa en duglig portning till Switch, som ju trots allt har en utmärkt port av bland annat Alien: Isolation, så det går att fixa riktigt bra utgåvor till Switch om man vill. Plus då att alla versioner av den här samlingen verkar ha ordentliga problem, så oavsett vad jag hade valt så hade jag varit rökt.

Dock är det ju så att även de uppgraderingar av spelen som faktiskt är trevliga, som bitvis bättre ljussättning och snyggare reflektioner och så vidare, i princip helt lyser med sin frånvaro i den groteskt fula Switch-versionen, som dessutom inte ens orkar tugga sig upp till 30 fps. Ex-squeeze me? Vad fan är det frågan om? GTA 3 kom ut 2001. Det är cirka 200 år sedan, räknat i spelår. Om 70-talet var stenåldern, 80-talet antiken och 90-talet upplysningen (ingen idé var för galen för 90-talet, trots allt) så kanske 00-talet kan sägas ha varit industrialismen, då spelindustrin verkligen tog nästa steg till att bli en gigantisk industri på allvar då. Poängen med denna högst vetenskapliga utläggning är att ett spel från spelvärldens motsvarighet till 1800-talet borde flyta även på en förhållandevis klen konsol som Switch. Allt annat är pinsamt, oacceptabelt och skrattretande.

Tommy har, som många andra karaktärer i spelet, plastikopererat om ansiktet ganska rejält.

Många fler än fyra buggar och ingen cola

När jag först spelade Vice City så förlorade jag mig själv helt i den där världen. Det kändes verkligen som om jag fick besöka något sorts alternativ verklighets motsvarighet till 80-talets Miami. Estetiken, ljussättningen, karaktärerna, bilarna och kanske framför allt musiken skapade en fantastisk atmosfär. Jag kunde bara kliva ur bilen och stå och stirra på staden medan solen gick ner och neonljusen slogs på, och nästan känna den varma brisen som rasslade genom palmerna.

Detsamma gällde för San Andreas solblekta 90-tal, med en enorm region som lyckades fånga in hela Kalifornien i en otroligt detaljerad och fullmatad värld, särskilt för sin tid. Soundtracket var ännu bättre den här gången, och innehöll både klassisk hip hop, rock och inte minst house (alla spel som har Frankie Knuckles och 808 State på soundtracket är vinnare i min bok). Återigen fångade Rockstar fingertoppskänsligt en tidsera, eller åtminstone en populärkulturell känsla av den, på ett magnifikt sätt. Så pass att inte ens bitvis gränslöst frustrerande uppdragsdesign kunde få mig att ruttna på spelet.

Om något så borde ju en Definitive Edition-”remastern” kunna fånga detta. Inte för nya spelare, kanske, som förmodligen mest ser ett väldigt gammalt spel, men för oss som älskade originalet är det ju lättare att kunna insupa den gamla atmosfären igen. Och för att vara rättvis så finns den ju där någonstans och glimmar till av och till. Men allt för ofta begravs den under ett tjockt lager av bristfällig teknik, sopig framerate, en smärre ocean av buggar, bitvis otroligt fula karaktärsmodeller, konstiga missar som skyltar som någon AI har missförstått och ändrat i så att skämten går förlorade, en regneffekt som är det värsta jag sett i hela mitt liv och mycket, mycket annat. Det skulle gå att skriva en hel avhandling om alla brister i den här katastrofala ”remastern”.

Detta gör ju också att spelens åldrande mekanik blir mer framträdande och problematisk. När spelens största förtjänster grumlas så återstår mest tre väldigt gamla actionspel, och GTA­-serien har aldrig hyllats för att vara speciellt bra skjutare. Tvärtom. De var ganska stelbenta, med tröga kontroller, även när det begav sig, men det spelade ingen roll för andra saker vägde upp.

Idag är det ju svårare i största allmänhet att förlika sig med det halvdana, stelbenta skjutandet även när allt annat är som det ska. Men vi som minns spelen från förr är ju med på detta och jag hade absolut köpt att de här nyutgåvorna saknar några avgörande förbättringar på den här fronten, så länge allt annat också höll samma kvalitet som förr. Vad vi får nu är alla brister i de gamla spelen, plus extremt många nya brister, men väldigt få bibehållna styrkor från originalen. Inte ens musiken är helt intakt, då det saknas några låtar här och där.

Definitiv dynga

Om du prompt måste spela den här samlingen, vars enda utmärkande drag är att den är skit, så bör du åtminstone undvika Switch-versionen. Den är ett haveri i nivå med andra legendariskt usla portningar, som Xcom till PS Vita, Deadly Premonition till pc (som jag inte ens kunde spela utan en inofficiell patch) och Max Payne till PS2. Det är inte ett trevligt sällskap alls. Det enda jag kan komma på som är garanterat värre är väl Mega Man till DOS, men det spelet programmerades av en person och råkade sedan ges ut officiellt. Det har åtminstone en ursäkt och är en ganska bedårande spelhistorisk artefakt.

Grand Theft Auto Trilogy: Definitive Edition är mest ett deprimerande och cyniskt misslyckande av ett arrogant, stenrikt företag som absolut borde kunna skaka fram något bättre än så här. Utvecklarna, Grove Street Games har inte gjort ett bra jobb, men Rockstar har valt att ge ut eländet i dess nuvarande, fullständigt oacceptabla skick.

Om du minns de här tre spelen med värme så kommer du förmodligen inte att få tillbaka den känslan av att spela den här definitivt kassa versionen. Om du aldrig har spelat dem förut så är detta sämsta möjliga sätt (förutom möjligen mobilversionen, men man förväntar sig inte mer av en mobilportning så det räknas knappt) att uppleva de här spelen. Enda anledningen att spela detta är för att själv ta reda på exakt hur dålig portningen faktiskt är, eller om du aktivt vill få sämsta möjliga intryck av spelen av någon outgrundlig anledning.

För även om spelen som sådana absolut har åldrats rejält, så är de i grunden fortfarande klassiker och jag såg fram emot att spela om dem. Men ska man spela dem idag så är det bäst att rota fram originalversionerna, och det i sig är ett gravt underbetyg till ett försökt till modern remaster. Det här får den ökända Silent Hill-samlingen till PS3 och Xbox 360 att framstå som helt okej.

Jag är i alla fall definitivt färdig med den här ”remastern”, och jag tänker inte ens be om ursäkt för alla dåliga ”definitivt”-skämt i den här recensionen. Låt mig ha det. Jag behöver alla sätt jag kan hitta för att muntra upp mig själv efter den deprimerande upplevelse som är att spela Grand Theft Auto Trilogy: Definitive Edition.

Läs också: Blackthorne – en halvklassiker på blodigt allvar

Grand Theft Auto Trilogy: Definitive Edition – Recension Reviewed by on .
1.75

Utslag

35%
35%

Ett uselt sätt att spela Rockstars tre open world-klassiker. En remaster som är sämre än originalet är ganska meningslös.

About The Author

Värmlänning som spelat sedan barnsben. Utbildad lärare, älskar det skrivna ordet och spelar allt jag kommer över. Lagom sur.

Related posts