Tolv skräckspel att mysrysa med i höstmörkret

Tolv skräckspel att mysrysa med i höstmörkret

Skräckfyllda spelupplevelser av olika kvalitet, att frukta eller gotta sig åt.

Halloween må vara ett importerat, erbarmligt jippo. Men det är samtidigt en bra ursäkt för oss att frossa i skräck i alla möjliga och omöjliga former – inte minst spel. Följande spel är alla släppta, eller nysläppta, i år (de flesta under hösten). De är av högst varierande kvalitet och vissa är rena skräckspel medan andra mest har en övernaturliga inslag eller skönt ryslig atmosfär. Det borde alltså finnas något för alla här.

Vissa av dem har jag spelat mycket, andra mindre, så det här är varken recensioner eller rena rekommendationer. Mest en genomgång av några skräckdoftande spel från 2021 som kan vara av intresse. Jag vill även passa på att varna för ett övermått av skräckinjagande ordvitsar.

Inscryption

Vi öppnar starkt med ett av årets bästa spel, alla kategorier. Inscryption är inte ett renodlat skräckspel, men det har lite rysliga inslag och en effektiv och suggestiv atmosfär. Vad som börjar som ett väldesignat men relativt bekant kortspel, fortsätter att överraska hela vägen till slutet – både spelmässigt och vad gäller inramning och manus.

Faktum är att jag inte vill skriva speciellt mycket mer om spelet. Inscryption är på sätt och vis flera utmärkta kortspel i ett, som hela tiden har ett ess i skjortärmen redo lagom tills man tror att man har fått kläm på spelet. Ett fullständigt briljant spel som förtjänar alla lovord det fått. Det är dessutom ett kortspel där slumpen spelar en ovanligt liten roll överlag. Ge det en chans, och glöm inte att hela tiden utforska allting i spelet.

Läs också: Diablo 2: Resurrected – Håller klassikern fortfarande?

Alisa

Alisa är ett intressant försök att återskapa PS1-erans survival horror, komplett med grumligt lågupplöst grafik och horribla kontroller av tanksnitt. Med andra ord är din största fiende inte just fienderna i sig, utan att du vänder dig om ungefär lika snabbt som ett enormt lastfartyg i Suezkanalen och är lika pricksäker med skjutvapnet som en blind höna.

Men det är ju designat så här med flit, så det är svårt att gnälla allt för mycket över det. Antingen köper du att spelet är medvetet old school to the max, eller så spelar du något annat. Jag gillar atmosfären i spelet, även om det utan tvekan är frustrerande som fan emellanåt.

Storyn kretsar kring några agenter på jakt efter en kriminell typ på 1920-talet. Efter att ha blivit anfallen av några monster (som jag förutsätter att man inte kan besegra), så vaknar du upp i en gammal herrgård ( vad annars?), klädd som en docka och måste utforska för att kunna fly utan att förlora livhanken. Vissa animationer är bra märkliga, som huvudpersonens fäbless för att springa med armarna svajandes som en parodi på en överklassflicka från sekelskiftet (i alla fall när hon inte har ett vapen i händerna), men överlag är det stilsäkert och lyckat rent visuellt. Återigen, i alla fall så länge man köper hela grejen med den medvetet gammaldags PS1-estetiken, vilket jag ändå gör. Jag hade önskat att kontrollerna var lite mindre bångstyriga, men för fans av bakåtsträvande survival horror-spel är nog detta värt en titt. Det är tveksamt om jag någonsin kommer att orka spela hela vägen till slutet, men det var trivsamt mysrysligt att springa runt i Alisas lågupplösta värld en stund och insupa atmosfären.

The Dark Pictures: House of Ashes

Jag recenserade Little Hope, förra delen i den här svajiga skräckantologin. Den var en riktig vattendelare på grund av slutet, som jag inte hade något emot i teorin men som jag ansåg var på tok för förutsägbart och blodfattigt genomfört. Men vad man än tycker om spelets sista hälft så är det svårt att förneka att upptakten i Little Hope hade en riktigt tät, klassisk halloween-atmosfär.

House of Ashes är inte blodfattigt i ordets mest bokstavliga betydelse. Men det är en synnerligen trist och inte särskilt effektiv variant på den utmärkta skräckfilmen The Descent, om några stackare som fastnar i en grotta tillsammans med ett gäng monster. I den filmen hoppas jag ju att karaktärerna ska överleva, men i House of Ashes är alla karaktärer antingen totalt identitetslösa eller djupt störiga soldater i Irak. Den enda som närmar sig halvsympatisk är den irakiska soldaten, som mest vill ta hand som sin brorsa. Dessutom är det direkt komiskt att se slätfejade ynglingar spela högt uppsatta officérer eller ”hårda” stridspittar”. Ashley Tisdale är särskilt malpacerad som CIA-agent (om jag förstod det hela rätt, jag halvsov mig igenom delar av spelet).

Resultatet är att jag ofta anstränger mig för att få folk dödade för att göra spelet kortare och slippa se dem igen. Det leder till att när monstren dyker upp är det inte spännande så mycket som en lättnad. Så ska det inte vara i ett effektivt skräckspel. Utvecklarna slösar inte med blodet, men de snålar med spänning, atmosfär och vettiga karaktärer. The Dark Pictures-antologin är kompetent regisserad överlag, men nivån på manusen är oerhört svajig. Frågan är väl om House of Ashes eller Man of Medan är den minst lyckade delen hittills. Förmodligen är ändå House of Ashes bättre, men vid det här laget har jag börjat tappa tålamodet ganska rejält. Trailern för nästa del ser ut att låna mycket från Saw-filmerna. Förhoppningsvis kan det bli mer underhållande än det här spektaklet, som mest är en jävla öken.

Kathy Rain: Director’s Cut

Kathy Rain är en väldigt sympatisk och stämningsfull övernaturlig svenskproducerad deckare i samma anda som Gabriel Knight. Jag recenserade originalutgåvan en gång i tiden och borde nog ha prisat det lite mer än jag gjorde, för det är förbannat älskvärt. Nu har spelet släppts i en uppdaterad version med fler scener, pussel och ett utökat slut som jag hoppas ska göra att det känns lite mer rumphugget (slutet var en av få brister i originalutgåvan). Jag har inte hunnit hela vägen till slutet i Director’s Cut än, dock, men av de timmar jag har spelat hittills så är det ett himla kärt återseende.

Om du inte spelade det första gången så får du fan ta och åtgärda det nu i och med Director’s Cut-utgåvan. Spelet utspelar sig på 90-talet och är ett klassiskt peka- och klicka-spel, men utan att vältra sig i nostalgi och referenser. För alla som gillar övernaturliga mysterier, Gabriel Knight och Arkiv X så är Kathy Rain givet.

Corpse Party 2021

Det här är ännu en nyutgåva av en gammal japansk semiklassiker om ett gäng elever som råkar ut för diverse elände i en hemsökt skola. Själv spelade jag utgåvan till PS Vita en gång i tiden, och det otäckaste med Corpse Party är väl ärligt talat hur svårt det var att hålla reda på vilka av de många karaktärerna som är vilka. Alla ser ungefär likadana ut och alla har japanska namn som det, i alla fall för mig, kan vara svårt att hålla reda på ibland.

Speciellt otäckt är det väl inte, även om det ändå gör förvånansvärt mycket med väldigt små medel. Spelet skapades från början i RPG Maker i mitten av 90-talet, vilket är imponerande i sig. Men jag har lite svårt att komma in i det, bortom att jag uppskattar spelet för dess historik och en ganska skön atmosfär. Spelet räds inte för att skruva upp skräckreglagen emellanåt, för all del, men chockvärdet är väl inte lika stort idag som 1996.

För den som orkar hålla reda på nästan identiska små pixelkids som ränner runt i en skola och blir skrämda från vettet så är det ändå värt en titt. Om du redan har den gamla versionen, som fortfarande är tillgänglig på Steam, så är denna knappast värd att köpa, dock.

Bloodrayne Betrayal: Fresh Bites

Knappast ett skräckspel, men däremot ett rysligt svårt actionplattformsspel av pixelexperterna Wayforward. Jag hade tänkt skriva att jag har ett komplicerat förhållande till Wayforward, men det stämmer inte alls när jag tänker efter. Snarare är det väldigt rättframt. Jag tycker att de gör helt okej spel, som sällan är riktigt, riktigt bra som jag ändå uppskattar för vad de är.

Samma gäller för det här bloddrypande vampyractionspelet, vars elaka svårighetsgrad gör att det nog mest passar för masochister eller folk som är riktigt bra på den här sortens spel. Det är väl precis på gränsen om spelet faktiskt ger tillräckligt mycket tillbaka för att väga upp för de mer frustrerande partierna, men Fresh Bites är, som så ofta med Wayforward, ett habilt spel. Det är mest att det finns så väldigt många liknande spel som är bättre.

Them and Us

Mer survival horror av den gamla skolan. Du kan välja mellan fasta kameravinklar och tankkontroller eller en mer moderna kontroller och kamera. Trots mer modern grafik och kontroller så känns detta dock betydligt tröttare än det mer svårspelade Alisa.

Du spelar lustigt nog som en kvinna vid namn Alicia (inte långt från Alisa, således), som på 70-talet råkar ut för en olycka och vaknar upp i en stor, kuslig herrgård. Så klart. Them and Us känns dock lite för upptaget med att referera klassikerna i genren, främst Resident Evil och Silent Hill, vilket mest gör att jag vill spela dem istället för det här något mediokra spelet.

Bara en sådan sak som att det börjar med en sekvens där du stapplar långsamt framåt känns oinspirerat och trött. Spelet tar sig för all del när du kommit igång lite med utforskandet av den mystiska herrgården, men jag kan inte påstå att jag är tillräckligt engagerad i att ta reda på vem Alicia är och vad hennes bakgrund är för att jag ska bry mig huruvida hon tar sig levande ur den besvärliga situationen eller ej. Them and Us är ett kärleksfullt lågbudgetförsök, men det har samtidigt lite svårt att hävda sig i konkurrensen.

Läs också: Resident Evil Village – klassiska monster på japanskt vis

Dusk ‘82

En charmig ”demake” av Dusk, i samma stil som original­-Wolfenstein. Alltså inte Wolfenstein 3D, utan det gamla spelet från tidigt 80-tal, där man smyger runt och passar sig från streckgubbe-nazister. Dusk ’82 är i ett pusselspel där du försöker ta kål på alla monster för att sedan ta dig oskadd till utgången och vidare till nästa karta. Det hela är väldigt simpelt, men kul för vad det är i lagom doser.

Death Trash

Släppt i early access tidigare i år. Death Trash är ett väldigt lovande och säreget post-apokalyptiskt actionrollspel fullt av kosmisk, Lovecraft-doftande skräck. Återigen ett spel du gör bäst i att bara testa utan att veta för mycket på förhand, för att bara insupa den märkliga spelvärlden.

Death Trash är både spelmässigt och manusmässigt intressant, med gott om karaktärer att prata med och rollspelssystem att leka med. Du kan välja att vara en veritabel mordmaskin eller att i undvika strider nästan helt. Man kan även spela kampanjen med en kompis i lokal multiplayer.

Allt detta är mest bara detaljer som är lätta att sätta fingret på. Det som gör spelet så speciellt och så lovande är lite svårare att beskriva, särskilt utan att spoila något. Om det ser bara lite intressant ut så bör du göra dig själv en tjänst och spela det. Vill du inte spela det i early access får du väl lägga det på önskelistan och otåligt vänta på att spelet ska bli färdigt.

Gloomwood demo

Det är bara ett gratis demo i nuläget, men jag ville ändå nämna det lite kort här. Gloomwood är ett skräck-fps som fokuserar på smygande, där du struttar runt i mörka, retrodoftande viktorianska miljöer och hugger folk med en svärdkäpp.

Eller ja, ofta är det fienderna som tar kål på dig, för de är verkligen livsfarliga. En eller två kan du kanske ta hand om, men så fort de är fler än så, eller om de har skjutvapen, så gör du bäst i att hålla dig undan så gott du kan. Det finns även skjutvapen, men ammunition är en bristvara så du kan inte leka Doom Slayer och går bärsärkagång.

Huruvida det fulla spelet håller i längden återstår väl att se, men demot är lovande. Och gratis. Om du inte har råd att köpa något av spelen på listan så kan du alltid gotta dig lite åt den skitiga atmosfären i Gloomwood-demot. Och förmodligen dö en satans massa.

Monster Bash HD

Ni vet den där fåniga gamla one hit wonder-klassikern Monster Mash av Bobby Pickett? Monster Bash är som en gammal plattformsversion av den låten. Det är en gammal DOS-plattformare från Apogee, om en unge med kepsen bak och fram och beväpnad med en slangbella, som hoppar runt i klassiskt spökliga miljöer och slåss mot gammaldags monster och spöken av alla möjliga slag.

Det är inte direkt en odödlig klassiker, men för den som minns spelet från sin barndom och vill ha en monsterdränkt, lagom charmig dos nostalgi så finns spelet nu i en HD-utgåva. Förmodligen inte mycket av intresse för den som inte spelade det när det begav sig, dock.

Darkest Dungeon 2

Jag har verkligen sett fram emot Darkest Dungeon 2, då jag verkligen älskade originalet. Nu är spelet ute i early access, och av det jag hunnit spela så är det minst lika svårt som första spelet – på gott och ont. Faktum är att redan min första spelrunda ledde till ragequit, vilket inte direkt är förvånande för de som spelade första Darkest Dungeon. Det är lika delar fantastiskt och djupt frustrerande, trots allt. Men det får till helheten och balansen så rätt att det positiva väger över med råge. Jag är inte lika säker på att tvåan är där i nuläget. De kanske når dit innan spelet släpps, för all del, eller så kommer jag in i spelet mer och lär mig uppskatta nyheterna mer.

Den här gången rör vi oss i en 3D-vy längs en väg, i stället för en 2D-korridor. Det ser himla stilsäkert ut och allt är snyggare än i första spelet. Men spelmässigt känns det trögare och mer omständligt. De nya relationerna mellan karaktärerna, till exempel, är en lovande idé – men genomförandet sölar ner striderna som fan och gör dem enerverande när alla ska kommentera på allt hela tiden. Det är min största invändning mot Darkest Dungeon 2 just nu – det får inte till tempot riktigt. Det är en sak att spelet är oförlåtande och skitsvårt, men när det dessutom segar sig och drar ut på tiden så känns det nästan som om det aktivt hånar mig – och då blir det tamejfan ragequit.

Jag ser ändå fram emot att se hur spelet artar sig. Atmosfären är helt rätt och jag uppskattar att utvecklarna har försökt förnya konceptet och inte bara göra samma sak igen fast med lite dyrare grafik. Jag hoppas bara att de får alla pusselbitarna på plats, för annars är risken att jag åker på hjärnblödning efter en överdos ragequit överhängande. Det var ofta när nog i första spelet, trotsa allt. Darkest Dungeon-spelen är farliga för hälsan.

Det känns som ett bra tillfälle att avrunda, med hjärtat i halsgropen och en gammal hederlig ragequit.

Läs också: Age of Empires IV – för den som föredrar krigets fasor

About The Author

Värmlänning som spelat sedan barnsben. Utbildad lärare, älskar det skrivna ordet och spelar allt jag kommer över. Lagom sur.

Related posts