Sable – recension

Sable – recension

Guldet blir till sand. Ibland.

Efter en halvtimme älskar jag Sable. Det är obeskrivligt vackert (bokstavligen, då dess egna stil är svår att sätta ord på), och att glida över sanden i min svävare får själen att glida in i ett stilla lugn. Efter en timme är jag i stället irriterad – på nätternas fulhet, buggarnas mångfald och frameratens självskadebeteende.

Sable är ett underverk samtidigt som det är ett under att det släpptes igenom i nuvarande skick. Jag har visserligen inte testat alla versioner, men när nykonsolen Xbox Series X hackar och fräser är det såklart ett underbetyg. Ett spel som till stora delar går ut på att susa på en svävare över mjuka sanddyner mår inte bra när det i stället blir hårda dippar.

Visst, det kan – och bör – patchas bort.

Detsamma gäller de irriterande buggarna. De kanske inte förstör, men oj vad de stör. Det är en nådastöt rakt in i inlevelsens hjärta när plötsligt ett gäng npc:er står uppradade i ett högt torn.

Jag är inte riktigt säker på att spelet kan fixa sitt månskensdilemma. Jag ska strax låta solen gå upp över Sable men hälften av tiden tillbringar du trots allt i mörket som gör ont att titta på. Eller rättare sagt: det är svårt att vet vad jag tittar på. Nattetid flyter färgerna ihop till nästan en enda. Det är svårt att orientera sig och varje natt längtar efter soluppgången.

Och varje dag fruktar jag kommande natt.

Sable är ett ökenäventyr som närmast kan beskrivas som The Legend of Zelda: Breath of the Wild, utan strider. Det är en liknelse som redan fått skavsår men så är den också perfekt. Spelets frontkvinna, som heter just Sable, glider över vidsträckta sandhav. Då och då kliver hon av sin svävare, Simoon, för att klättra uppför berg och in i ruiner av fallna rymdskepp. Här och där finns bosättningar och de sparsmakade dialogerna är skrivna med ord som vägts på guldvåg.

Läs också: Cris Tales – recension

I korthet

Vad är det?

Zelda: Breath of the Wild, fast i en unikt tecknad öken och utan strider.

Utvecklare

Shedworks

Utgivare

Raw Fury

Webb

Officiell sajt

Cirkapris

250:- (ingår också i Xbox Game Pass)

Pegi

3 år

Testat på

Xbox Series X

Kolla även in

The Legend of Zelda: Breath of the Wild, ej recenserat

En öken är i sig enahanda, men Sable lyckas ändå göra något slående med premissen.

Spelet i sig är inte särskilt rafflande; simpla pussel och enahanda upptäckter. Men det är vackert eget. Sable är en udda fågel, en ökenblomma som bara slår ut en gång vart hundrade år. Det borde inte gå att göra särskilt mycket med en öken. I sin natur är det en torr och enformig premiss. Detta till trots slår en puls här. Och som om det inte vore nog slår den också i en egen takt.

Sable är en vandrare. Hennes resa betyder mer än målet. Sci-fi-världen växer fram på ett organiskt sätt som handlar mer om att visa och låta oss gissa, snarare än att skriva en på näsan. Sable handlar om att se en rökpelare i horisonten och påbörja resan däråt. Det är en öppen ökenvärld som väntar på oss, men den är samtidigt inte bedövande stor. Sable gör kanske en del missar, men glömmer aldrig att respektera vår tid. Du lär nå ditt mål, vad det än är, på mindre än tio timmar.

Det mest slående är tveklöst det visuella. Vad som gör det säreget syns inte på stillbilder, men i rullande form är förälskelsen omedelbar. Om du sett något av den franske serietecknaren Moebius verk känner du dig snabbt hemma med estetiken. Det är serietidning som plötsligt fått liv.

Bortom buggar, hostande framerate och nattliga vurpor är Sable inte perfekt, men det är sabla synd att det ska vara så tekniskt svajigt. Det enkla och mjuka skär sig extra djupt på de vassa kanterna, och den där rena upptäckarglädjen solkas snabbt. I stället för att luta mig tillbaka och njuta av en sällsam resa ser jag hur guldet blir till sand. Ibland.

Läs också: It Takes Two – recension


Tre andra ökenspel

  • Uncharted 3: Drake’s Deception – Tvåan och fyran är tajtare upplevelser, men partiet när Nate Drake störtar i Rub al-Khali i Uncharted 3 och tvingas påbörja en vandring genom den största sandöknen i världen är inget annat än oförglömligt.
  • Assassin’s Creed Origins – Efter att ha tappat både teknik och inspiration i Unity och Syndicate gick inte bara Ubisoft tillbaka till rötterna, utan omformade dem. Ut med actionäventyret, och in med actionrollspelet. Assassin’s Creed-tolkningen av gamla Egypten är allt annat än torr.
  • Journey – Vi har gärna fel, men dagen då vi gör bokslut över Thatgamecompany skulle vi bli förvånade om något annat än Journey lyfts fram som studions magnum opus.
Sable – recension Reviewed by on .
3.3

UTSLAG

66%
66%

Ett mjukt ökenäventyr, med några väldigt vassa kanter.

About The Author

Bamseponny by night och … Bamseponny by day också faktiskt. Bästa spelet är The Witcher 3. Andra favoriter är Stardew Valley och XCOM 2. Choklad, friidrott, katter och RuPaul's Drag Race är bortom spel-älsklingar.

Related posts