Gamedec – Recension

Gamedec slarvar med sina intressanta idéer och skapar en ofta atmosfärisk men något tunn cyberpunkvärl.

När jag var på Gamescom för ett antal år sedan så höll VR precis på att slå igenom. Det var mycket prat om hur detta var framtiden, och det var svårt att inte ryckas med när jag plötsligt stod på havsbotten och stirrade en val rakt i ögat, eller klättrade i berg och fick sådan svindel att jag pr-representanten fick hugga tag i mig sp att jag inte skulle trilla baklänges. I regel minns man första gången man drar på sig ett VR-headshet. Det är en jäkla upplevelse.

 Det har dock tagit sin tid innan själva spelen på allvar har börjat kommit ikapp så att de håller även bortom en inledande känsla av förundran. Plus då att tekniken som sådan blivit mer prisvärd.

När jag spelar Gamedec börjar jag dock tvivla på om det är en god idé att fortsätta satsa på VR. Dels för att den dystopiska cyberpunkvärld som målas upp känns obekvämt realistisk sett till hur spelen perverteras och förvrängs till medel för att krama oändligt med pengar ur spelare, eller invaderas av fuskare och troll, eller bisarra sekter för den delen. Ju mer spelen liknar verkligheten, desto mer av verklighetens piss lär läcka in och besudla de så potentiellt spännande virtuella världarna.

Läs också: Psychonauts 2 – Recensionen

Nörd-Blade Runner

I Gamedec ikläder du dig rollen som en i grunden ganska typisk cyberpunkdetektiv. Du har en lång rock, har inget emot att klafsa runt i neondränkta regnpölar i skitiga gränder, och du är en produkt av en cynisk värld. Så långt är allt tämligen standard. Det som dock får just den här spelvärlden att sticka ut lite är exakt hur mycket den faktiskt handlar om…tja, spelvärldar. Du är nämligen en speldetektiv, som löser fall relaterade till de många virtuella världar som folk tar sin tillflykt till för att komma bort från det där tidigare nämna mörkret och regnet.

Det hela går till så att spelarna tar på sig en kroppstäckande dräkt och en hjälp, samt lägger sig på en speciell spelbrits. Helst ska de även ta diverse läkemedel (eller redan droger) som gör så att det känns som om de rör på lemmarna trots att kroppen ligger stilla, samt möjliggör att de kan vara i de virtuella världarna i flera dagar utan att kroppen tar allt för mycket stryk.

Spel om spel

Till en början verkar Gamedec har ett episodiskt upplägg. Första fallet handlar om en sjukt osympatisk rikemansson som inte vaknar upp ur ett spel som går ut på att folk raggar upp varandra och sedan försöker döda varandra. Det andra handlar om hur fattiga arbetare utnyttjas som slavar i ett deprimerande, Farmville-liknande spel fullt av oändlig grind, lootlådor och en djupt irriterande tutorial-karaktär vars främsta funktion är att få spelare att bli beroende. Det är här som Gamedec visar som mest potential, om inget annat som en kritik av spelvärldens sämsta inslag.

Just därför är det så synd att spelet går vilse i utdragna och illa designade sekvenser senare. Att kritisera dålig, utdragen speldesign genom att låta mig traggla mig igenom dålig, utdragen speldesign är inte så lyckat när det upptar en på tok för stor del av spelets andra hälft.

Även manusmässigt är Gamedec ojämnt. Idéerna finns där, men genomförandet känns valhänt och varken karaktärerna eller dialogerna är så engagerande som de hade behövt vara. För att inte tala om den besvikelse till övergripande historia som utkristalliserar sig med tiden, som mest leder till en axelryckning i slutänden.

Mycket cyber, mindre punk

Förmodligen hade spelet mått bättre av att utvecklas mer i linje med ett äventyrsspel med skarpare pussel, i stil med det alltjämt kriminellt förbisedda Beautiful Desolation, för som rollspel är det väldigt simpelt. Att spelet saknar klassiska rollspelsstrider gör ingenting – Disco Elysium visade med all önskvärd tydlighet att det går utmärkt att skippa dem och ändå bygga upp ett gediget rollspelssystem som känns kul att utforska. Men Gamedecs motsvarighet är alldeles för fattig, särskilt i kombination med de ofta menlösa pusslen och uppdragen.

Det är synd på en i grund och botten intressant sci-fi-värld. I början är det ju faktiskt ganska kul att leta ledtrådar och dra slutsatser, men det är sällan du behöver tänka till speciellt mycket. Det är oftast tämligen uppenbart vad rätt slutsats är, även långt innan du hittat alla ledtrådar.

Den som har tålamod med spelets andra hälft kan ändå få ut något av Gamedec, på grund av att konceptet som sådant är så pass intressant att det ändå bär upp spelet hjälpligt trots alla brister. Det är inte ett dåligt spel, men väl klart mediokert, något som blir extra tydligt för ett spel som trots vågar sig ut på ett djupt metavatten. Ett spel som handlar om spel bör helst ha mer på fötterna än så här för att ro det hela i land med äran i behåll. Som det är nu får vi en ganska blöt, lite vilsen nörd figur som kanske inte är så bekväm i de där neondränkta regnpölarna som det kanske först verkade.

Läs också: Humankind – Recensionen