Actraiser Renaissance – Recension

Actraiser Renaissance – Recension

Actrasier Renaissance tar en av SNES-erans mest älskvärda spel och gör det utdraget, frustrerande och fult.

Genreblandningar var så mycket mer effektiva när jag var liten. Det beror inte på att de var bättre då, tvärtom Actraiser blandar egentligen ett ganska standard (men väldigt snyggt och välgjort) actionplattformsspel med en avskalad och ytlig stadsbyggare. Men där och då kändes den här blandningen som om spelets värld plötsligt blev så mycket större. Vi fick inte bara se världen ovanifrån, utan även hoppa ner på marken och äventyra i den – och tvärtom.

Jag har skrivit om det förut, men i takt med att vi blev allt mer vana vid datorer, och spelen blev mer och mer avancerade, så lärde vi oss också mer och mer hur man identifierar ”speligheten” i spelvärldarna och spelmekaniken.

När jag var liten så var det en stor grej att Little Mac hamnade i tidningen när man besegrade Super Macho Man i Punch Out. Det var inte bara en stillbild av grovhuggna pixlar som belöning för att man hade blivit världsmästare i spelet (även om Mike Tyson, eller tönten Mr Dream i senare versioner, fortfarande behövde klås för att man skulle klara spelet). Nej, det var en tidning som Glass Joe läste och kände sig lite bättre av – att få stryk av en framtida världsmästare är mer okej än av vilken liten parvel i myrstorlek som helst. Det var en tidning som Little Macs morsa läste och kände stolthet. Till och med den där skäggiga snubben i publiken läste den, är jag ganska säker på.

Min poäng är att de där spelvärldarna levandegjordes med små medel – för det fanns inte teknik för några stora medel – och jag hade inte ännu lärt mig att avkoda spelen. De var makalösa  världar, i enlighet med tidsandan (tänk filmer som Tron, eller den där tv-serien där en karaktär från karatespelet IK+ kommer ut ur skärmen och blir levande) som såg den nya tekniken som snudd på magisk.

Och där hamnade även Actraiser. I det magiska facket, alltså. Bara musiken, som lät som en halv orkester instoppad i spelkassetten, var förbluffande. Det här var ett av de spelen som gjorde att jag drömde mardrömmar om hur jag aldrig fick, eller hade råd med, ett SNES. Så bra var det. Som barn fick jag nöja mig med att spela hos kompisar, eller hyra en konsol någon enstaka helg ibland. Mitt första SNES köpte jag när jag var över 30 år, och ett av de första spelen jag skaffade var så klart Actrasier.

Läs också: Gamedec – Ett cyberpunkspel om spel

I korthet

Vad är det?

En nyversion av en gammal SNES-klassiker, som blandar action och strategi.

Utvecklare

Square Enix, Sonic Powered

Utgivare

Square Enix

Webb

square-enix-games.com/en_US/games/actraiser-renaissance

Cirkapris

300kr

PEGI

7

Testas på

Pc (även till: Switch, PS)

Kolla även in

Ni no Kuni II

Bossarna känns igen, men som allt annat ser de för bedrövliga ut.

Nytt men mossigt

Så när en nyversion plötsligt damp ner så var jag så klart tvungen att spela det, även om det väl i ärlighetens namn såg oroväckande fult ut på bilderna. Men kanske skulle Actraiser Renaissance vara snyggare i rörelse? Det skulle det inte alls, det, fick jag erfara. Tvärtom, snarare, då spelet skrollar lite ryckigt och det hela ser mer än lovligt suddigt ut med sina förrenderade karaktärer och miljöer. Det ser ta mig fan eländigt ut, om jag ska vara ärlig.

Men okej, jag kan väl stå ut med att det 30 år gamla originalet är så oändligt mycket snyggare, så länge vi får andra, vettiga uppdateringar. Kanske lite djupare stadsbyggande eller fler ordentliga plattformsnivåer? Men icke. Spelet har absolut byggts ut här och var, men det är mestadels med fluff, extremt pladdriga och enerverande dialoger och ett svintråkigt tower defence-läge som spelet tvingar en att genomlida på tok för ofta. Idén med att varje område har en egen hjälte att levla upp har potential, men allt du använder dessa till är tower defence-dumheterna.

För den som inte har spelat Actrasier så funkar det så att du är en gud som måste leda folket i några olika områden till välstånd. Detta genom att dels hoppa runt och hacka monster med svärd, och dels genom att utföra mirakel av olika slag så att folket kan bygga upp sina byar igen. Till exempel så gör du jorden bördig igen med regn, eller tar bort sten och bråte med blixtar. Dock har jag inte mycket motivation att hjälpa byborna, då de belönar mig med ett aldrig sinande pladder. Om det ger mig lugn och ro får monstren gärna äta upp varenda jävel.

Grunden är alltjämt ganska kul, vilket är varför den här slarviga, oinspirerade nyversionen inte får ett ännu lägre betyg. Det är bara det att spelet nästan inte gör någonting alls bättre än originalet, utan tvärtom det mesta sämre. De nya arrangemangen av musiken är medryckande, om inget annat. Den enda spelmässiga nyheten som funkar riktigt bra är att fienderna släpper kristaller som man kan samla in för att bli starkare under nivåernas gång. Idén med att du nu även måste gå ner och hjälpa byborna att förstöra de vanliga monstrens hålor (utöver de klassiska bossbanorna) är rätt tänkt också, även om utförandet är på tok för simpelt.

Det är talande hur mycket mer levande originalet känns efter alla dessa år, jämfört med den fula, pladdriga röra som är Actraiser Renaissance. Genom att försöka utöka berättelsen kväver de bara magin i spelvärlden. Spela originalet istället. Det håller så bra så, utan att slösa bort ens tid på trams, och framför allt utan att få ens ögon att vilja fly från sina hålor.

Läs också: Mass Effect – Rymd-Jesus och underskattade avslut

Tower defence-sekvenserna är vettlöst vanliga.
Actraiser Renaissance – Recension Reviewed by on .
2.5

Utslag

50%
50%

En mördande ful nyversion av en älskad klassiker, där nästan alla nya inslag faller platt.

About The Author

Värmlänning som spelat sedan barnsben. Utbildad lärare, älskar det skrivna ordet och spelar allt jag kommer över. Lagom sur.

Related posts