The Legend of Zelda: Skyward Sword HD – Recension

The Legend of Zelda: Skyward Sword HD – Recension

Det faller inte platt till marken, men The Legend of Zelda: Skyward Sword känns lite gammalt och når aldrig de där höjderna det siktar på.

Eftersom jag är lastgammal så har jag spelat Zelda ända sedan det första spelet på NES. Jag hade bara sett bilder på det i Hobbex-kataloger, där det beskrevs som Sagan om ringen i spelform. En saga om en ring? Det lät ju sjukt kasst i mina sjuåriga öron. Dessutom var bilden i katalogen från när man blir läkt av en fe i en sjö, med en massa hjärnan som snurrar runt en. Det gick inte att fatta vad spelet gick ut på. Jag var opepp på Zelda, helt enkelt.

När jag, tillsammans med en kompis, väl hyrde spelet en helg, så blev vi helt hänförda av det stora, öppna och fantasirika äventyr som bredde ut sig framför oss. Det var lite som Ultima, fast mycket mer lättspelat för en liten parvel som inte hajade de där krångliga datorrollspelen riktigt ännu (det nörderiet kom också, men ett par år senare när man lärt sig lite mer engelska). The Legend of Zelda kändes som en riktig resa genom en annan värld.

När tvåan väl kom så var många, inklusive jag, besvikna. Link’s Adventure har länge varit seriens svarta får (om vi inte räknar de bisarra CD-i-spelen, förstås, men det gör vi inte). När jag väl fick kläm på Zelda 2 så växte det dock för mig. Mer specifikt, när man väl lyckats få tag i hammaren (spelets svåraste parti, förutom Ganons brutalt svåra slott på slutet) så släppte det dock och bitarna föll på plats. Det skedde när jag låg inne på sjukhus, med tjugo spikar inopererade i benet för att läkaren ville testa att skruva lite i fotens skelett i hopp om att lindra den kroniska värk jag haft sedan jag var fem år gammal. Jag var tolv år när den här operationen utfördes på Uppsalas akademiska sjukhus. Och jag klarade Zelda 2 från sjukhussängen. Kanske därför det ligger mig varmt om hjärtat, men jag tar strid med alla som kallar det seriens svarta får. Det är ett bra spel i sin egen rätt. Framför allt är det bättre än Skyward Sword.

Läs också: Death’s Door – ett Zelda med kråkor

I korthet

Vad är det?

Ännu ett äventyr med Link och Zelda, om än mindre legendariskt än vanligt.

Utvecklare

Nintendo

Utgivare

Nintendo

Webb

nintendo.se/spel/the-legend-of-zelda-skyward-sword-hd

Cirkapris

500:-

PEGI

12 år

Testat på

Switch

Kolla även in

Die by the Sword

Jag skulle inte lita på en fågel så ser så där kroniskt förbannad ut.

Ingen sjunde himmel

Det där var ett långrandigt sätt att säga att Skyward Sword är ett mellanmjölkigt tillskott till den anrika Zelda-serien. Men det är nödvändigt för att förstå riktigt vilket avtryck serien har gjort genom åren. Oavsett om man först stötte på serien genom originalet, A Link to the Past, Link’s Awakening, Ocarina of Time, Wind Waker eller Breath of the Wild. Märk väl att jag exkluderar Skyward Sword (och det överskattade och tråkiga Twilight Princess, men en potentiellt kontroversiell strid i taget) i den listan. Inte för att spelet är en katastrof, men jämfört med både sina föregångare och efterträdare så står det sig slätt.

För det första är stridssystemet enerverande, även i den här HD-remastern. I originalet fick man vifta som en galning med rörelsekontrollerna för att svinga svärdet. Det sög gammal Ganon-röv. Men de nya kontrollerna (du kan fortfarande köra med rörelsekontroller om du är en självplågare) är inte jättebra de heller. Det hela påminner lite om gamla Die by the Sword, på så vis att du (i teorin) har full kontroll över hur du svingar svärdet. Således handlar många pussel och bossar om att läsa av åt vilket håll du bör hugga med svärdet för att få loss en lian, hugga ner ett hinder, eller besegra en fiende. Men det är oprecist och särskilt striderna blir mer irriterande än rafflande. Precis som med de där DS-spelen där du kontrollerade Link med stylus-pennan, så känns Skyward Sword som ett något förlegat barn av sin tid, som anpassar sig för mycket efter den senaste gimmicken i Nintendos verktygslåda.

Känslan av att något fattas infinner sig även i äventyrandet. För att vara en Zelda-värld är den ganska intetsägande. Du börjar i en hubbvärld ovan molnen, där du med tiden kan flyga mellan olika svävande öar. Det är dock fulare och tristare än den mycket mer inbjudande vattenvärlden i Wind Waker. Spelet är inte särskilt tjusigt överlag. Inte minst karaktärsmodellerna är påfallande ofta antingen hiskeliga eller anonyma. Det är inget ovanligt med fula fanskap i Zelda-serien, men här är de inte roligt fula. De är bara fula.

Du öppnar också upp fler och fler områden på marken nedanför molnen, och det är där spelet tar sig – när du springer runt och slåss, letar hemligheter och löser pussel. Som bäst är spelet i grottorna och templen, där pusslandet och bandesignen ofta är av klassiskt hög Zelda-kvalitet. I alla fall tills du kommer fram till de ofta tröttsamma bossarna och måste veva med svärdet igen. Inte minst på grund av det dryga sättet att kontrollera kameran så kan striderna bli extremt frustrerande, trots att de egentligen inte är speciellt svåra.

Det är synd, för det finns mycket att upptäcka här. Skyward Sword är ju inte gjort av några klåpare. Det är förbannat kompetent i många avseenden, men många av de viktigaste bitarna är lite för svajiga för att spelet ska nå den nivå jag förväntar mig av ett Zelda-spel. Nu är ju även en sämre del i den här serien värd en titt, för ribban är så högt lagd. Men överlag tillför inte den här remastern tillräckligt mycket för att det ska kännas fräscht här och nu. Det faller inte platt, men det snubblar betänkligt med jämna mellanrum, ofta på inslag som känns gimmickartade. Det är ojämnt, helt enkelt.

Å ena sidan är det svårt att inte vara besviken när jag spelar igenom Skyward Sword. Å andra sidan är det också rätt imponerande att en spelserie som funnits så länge har så få dalar (återigen, CD-i-spelen räknas inte), och att ett så pass kompetent spel som Skyward Sword kan sägas vara ett av seriens svartare får. På så vis är detta både ett milt nederlag och ett styrkebesked på samma gång.

Läs också: The Ascent – vi recenserar actionfylld, svensk cyberpunk

Den här lipande idioten är inte bara en elak skurk, han är störig att slåss mot också.

Svärdsvingande galenskap

Die by the Sword stack ut hakan rejält med sitt egensinniga och avancerade system för svärdsvingande. Du använde num-pad-knapparna för att dra svärdarmen åt olika håll. Så om du vill hugga från vänster till höger så höll du först in 4 och sedan 6, så drog man svärdet först åt vänster och sen till höger in ett hugg.

Kampanjen var en ojämn, kaotisk röra av pussel, strider och horribla plattformssekvenser. Men arenaläget var roligt. Inte minst för att du kunde välja att bara ett stort troll med en påk, och sedan gå in och mosa en drös små kobolder så att deras armar och ben flög åt alla håll och kanter.

The Legend of Zelda: Skyward Sword HD – Recension Reviewed by on .
3.5

Utslag

70%
70%

Zelda är alltid Zelda, men Skyward Sword känns något föråldrat och når inte riktigt de där skyhöga nivåerna.

About The Author

Värmlänning som spelat sedan barnsben. Utbildad lärare, älskar det skrivna ordet och spelar allt jag kommer över. Lagom sur.

Related posts