Psychonauts 2 – Recension

Psychonauts 2 – Recension

Ett av årets bästa spel är lika udda som underbart roligt.

Psychonauts är tveklöst en klassiker, detta trots flera tveksamma snedsteg i kontroll och kameraarbete. När Double Fine gör tvåan med spelarnas och Microsofts miljoner i ryggen finns inga tvivel kvar. Psychonauts 2 är ett av årets varmaste, vansinnigaste och, framför allt, roligaste spel.

Psychonauts var underbart, men det gick samtidigt att skriva en hel essä om det tekniska trasslet. Bortom Double Fines mentalt störda men också magiskt sköna värld fanns ett spel som gång på gång lade krokben för sig självt. Bökig kamera och oprecisa kontroller i ett plattformsäventyr låter som rena rama mardrömmen, men då Psychonauts lade fokus på äventyret snarare än plattformandet förlät vi mycket. Det vill säga, tills spelets sista akt som ingen rimligen ens kan ha provspelat innan release.

Vi är många som fortfarande dras med PTSD efter den helt sjuka cirkussekvensen. Tänk dig världens svåraste plattformsutmaningar, och addera sladdriga kontroller och en kamera med psykbryt. Huva.

Läs också: It Takes Two, recension

I korthet

Vad är det?

Uppföljaren vi väntat på i sexton år.

Utvecklare

Double Fine Productions

Utgivare

Xbox Game Studios

Webb

Officiell sajt

Cirkapris

550:-

Pegi

7 år

Testat på

Xbox Series X

Kolla även in

Night in the Woods

En bisak.

Psychonauts 2 är underbart. Punkt. Här finns inga “men” eller “om”. Det finns visserligen både PTSD och psykbryt, men bara som en del av storyn. Liksom panikattacker, ångest och vanföreställningar. Jo, Psychonauts 2 är fortfarande Psychonauts, men nu är det lika roligt att spela som att lyssna till.

Inre krig

Sexton år, en Fig-kampanj och en Microsoft-affär har visserligen passerat förbi men i Razputin “Raz” Aquatos värld har det bara gått dagar sedan den dramatiska cliffhangern i Psychonauts anno 2005. Efter VR-avstickaren Rhombus of Ruin styr Raz och gänget – äntligen! – kosan mot The Motherlobe. Högkvarteret för den internationella organisationen Psychonauts vars agenter utkämpar sina krig i rika inre liv snarare än i den verkliga världen. Raz är mer än redo att ta klivet till fullfjädrad agent.

Tyvärr finns det de som menar att den skvatt galne agent Ford inte har rätten att fatta sådana skvatt galna beslut, och agentdrömmarna krossas innan de ens har börjat. Raz blir i stället en enkel praktikant vars handledare varken har parapsykiska förmågor eller ens är en Psychonaut. Nästa stopp: postrummet. Det vill säga, efter att Raz blivit inlåst i ett förråd i bara underkläderna av sina klass-“kamrater”.

De drömska banorna är kanske paradnumret i Psychonauts 2, men The Motherlobe är en värdig hubb-arvinge till originalets ikoniska sommarläger. Det börjar visserligen i en ganska liten skala inuti det moderna komplexet med sina klassrum och kontor, men i takt med att storyn vecklar ut sig får Raz chansen att utforska nedgångna gruvor, magiska skogar och ett nedlagt nöjesfält. Det är till det senare hans akrobatiska familj ansluter; mamma Donatella, pappa Augustus, syskonen och så gamla “Nona”.

Läs också: Death’s Door, recension


Detta har hänt…

Även om det bara gått dagar för Raz sedan sommarlägret i Psychonauts har det för spelarnas del hunnit gå sexton långa år sedan originalet. Det är väldigt lång tid, vilket Double Fine lyckligtvis är medvetna om. Därför inleds Psychonauts 2 med en summering av både originalet och VR-spelet Psychonauts in the Rhombus of Ruin. Perfekt! Videon ser du också här.


Hubben är proppad med hemligheter och sidouppdrag, och även om Double Fine fått ordning på både kontroller och kameran har de inte glömt vad som gjorde Psychonauts till den klassiker spelet mot alla tekniska odds faktiskt blev. Berättelsen djupdyker visserligen i mental ohälsa men i grunden finns ändå ett hopp om att allt ska bli bra, och vad annars kan man vänta sig med en sådan ensemble?

Inre liv

Sasha Nein, Milla Vodello och de andra får sällskap av en ny skara profiler som är lika varma som vrickade. Medpraktikanten Sam är syster till Dogen. Han vars mentala potential bara överskuggades av hur dåligt han kunde kontrollera den. Sam verkar till en början mer jordad än sin foliehattsbror. Det magiska ordet är “verkar”.

Medan ledaren Truman Zanatto ligger utslagen får Hollis Forsythe kliva fram, vilket hon med sin besatthet av ordning, reda och trygghet gärna gör.

De flesta du möter kämpar med sina inre demoner och även om Raz degraderats till praktikant dröjer det inte länge innan han bokstavligen dras in i de inre världarna. Hollis mani handlar om ett mörkt förflutet men när Raz försöker ställa hennes besatthet till rätta genom att lägga nya tankevägar skapar han i stället kaos. Hollis går från någon som vägrar ta risker till att bli beroende av spel och dobbel. Ju högre insatser desto bättre. Hennes förflutna frontalkrockar med det nya beroendet.

Läs också: Ratchet & Clank: Rift Apart, recension

Dogen har en syster, som även hon har ett komplicerat förhållande till djur.

Möjligheten att koppla ihop tankar skapar nya gameplay-möjligheter då Raz kan dra sig mellan tankebubblor för att komma till nya platser. Originalets telekinesi, pyrokinesi och PSI Blast finns kvar men får sällskap av både en tidsbubbla som kan sakta ner rotorblad, liksom möjligheten att plocka fram en papperstunn Raz-kopia som kan hjälpa honom framåt. Det fina är att de olika förmågorna även boostar striderna mot fiender som lystrar till namn som “Dåligt humör”, “Panikattack” och “Tvivel”. Leksakslådan med eld, levitation och fjärrsynthet kan användas i strid på mer eller mindre framgångsrika sätt. Tips från mig: domaren gillar inte att få smaka på sin egen domarklubba.

Psychonauts 2 är ett kreativt kalas utan hejd och botten. Raz hamnar visserligen långt (längst?) ner i näringskedjan men det dröjer inte länge innan han dras in i konspirationer som involverar Psychonauts “big six”, sex mer eller mindre trasiga själar (och hjärnor).

Vägen mot det till en början vaga målet överraskar ständigt. En Jack Black-hjärna på burk drar oss in i ett sprakande celshadat äventyr med en egen minikarta som knyter samman plattformsbanorna. Ett inre liv hos en frisör innehåller förstås saxar, hårtorkar och löss. I jätteformat.

Min favoritbana tar oss in i Comton Booles bräckliga självförtroende. Farfadern till Dogen och Sam är inte den han en gång var och i en fullständigt skruvad och briljant plattformsbana övervinner vi både hinder och taskigt självförtroende, i form av en matlagningstävling där publiken består av ägg, grisar och jordgubbar vi kokar, klyver och mixar. Absurt och galet härligt. Precis som Psychonauts 2 i stort.

Enda invändningen är att Schafer och kompani då och då gapar efter mycket. Har de en idé använder de den gärna exakt tre gånger om. Exempel: i Cassie O’pias inre värld letar vi efter tre bevisföremål som leder till tre byggnader med tre likartade fiendekonfrontationer och tre 2d-banor inuti tre böcker, där bokstäver och noter agerar plattformar. En och en fungerar idén fint men det blir tjatigt och förutsägbart. Spelet hade mått bra av att döda några trötta kopior till darlings.

Men det är ett smolk i en sjukt överfylld glädjebägare. Psychonauts 2 är minst lika briljant skrivet som ettan, med ännu fler älskvärda profiler. Något som inte ska underskattas, bortom de kreativa och samlargalna plattformsbanorna, är tempot i berättelsen. Den slår hela tiden knut på sig själv i sin iver att överraska. Hakor far i backen och vändningarna är vansinniga, men ändå logiska i all rimlig Psychonauts 2-orimlighet. Jag vill påstå att det dras till en ännu vassare spets än för sexton år sedan.

Den största skillnaden om man jämför då och nu är dock att spelet är roligt att spela. Kontrollerna är självklara och kameraarbetet sitter som en smäck. Det rika inre livet i Psychonauts 2 berikar spelvärlden som få andra i år. Ett av årets bästa spel, tveklöst. Det bästa? Mycket möjligt.

Läs också: Oddworld: Soulstorm, recension


En andra åsikt

Psychonauts är något så ovanligt som ett 3d-plattformsspel jag verkligen älskar. Det är inte riktigt min genre, överlag – med några skinande undantag. Men trots att Psychonauts drogs med just de brister som ofta gör att jag har svårt för genren (bökig kamera, oprecisa plattformshopp), så var det så starkt på andra plan att det med råge vägde upp.

Samma charm, idérikedom och blandning av genuint bra karaktärer och både humor, hjärta och svärta i manuset finns även i uppföljaren. Konceptet slår kanske inte fullt lika hårt andra gången, men i gengäld får vi ett mer slipat spel, med en vettig kamera och mer skärpa och precision i mekaniken och kontrollerna. Vi har fått vänta länge på den här uppföljaren, men nog fan var det värt det. Låt inte detta bli lika förbisett som originalet, nu. Ge det en chans.

Joakim Kilman

88 %

Psychonauts 2 – Recension Reviewed by on .
4.5

UTSLAG

90%
90%

Udda och underbart. Skillnaden mellan tvåan och första Psychonauts är att detta dessutom är vansinnigt kul att spela.

About The Author

Bamseponny by night och … Bamseponny by day också faktiskt. Bästa spelet är The Witcher 3. Andra favoriter är Stardew Valley och XCOM 2. Choklad, friidrott, katter och RuPaul's Drag Race är bortom spel-älsklingar.

Related posts