The Ascent – Recension

The Ascent – Recension

The Ascents cyberpunkframtid bjuder på lyckat övervåld, men dras ner något av tekniska brister och frustrerande designbeslut.

Den framtid som målas upp i The Ascent får väl klassas som en väldigt tydlig dystopi för alla, utom möjligen av företag som Klarna. I den här världen tillhör nämligen de flesta människor olika, gigantiska företag som slavar. Företagen själva vill inte kalla det för slaveri, men det är i slutänden precis vad det är. Du intar rollen som en sådan slav, som råkar vara väldigt bra på att skjuta folk i bitar.

Det visar sig snabbt att fallenhet för mord är en oerhört viktig egenskap i den här becksvarta (om än neonupplysta) framtidsskildringen. Som så många cyberpunkvärldar har man snålat på alla former av färg. Kanske för att företagens neonskyltar ska synas så mycket bättre mot de mörka fasaderna, och spegla sig så mycket bättre i regnpölarna i de smutsiga gränderna. Atmosfäriskt är det ju, alldeles oavsett.

Visst känns det hela extremt bekant. Uppsalabaserade studion Neon Giant har hämtat inspiration från allsköns cyberpunkskildringar, men kanske framför allt från Blade Runner. Faktum är att en uppenbar hyllning till polishögkvarteret från Ridley Scotts klassiker går att beskåda på ett ställe i staden. The Ascent plockar väl inga poäng för originalitet, men väl både ett och två stilpoäng, för det ser fantastiskt ut.

Läs också: Cris Tales – ett tidlöst rollspel?

I korthet

Vad är det?

Ett svenskt actionrollspel  som utspelar sig i en dyster cyberpunkframtid.

Utvecklare

Neon Giant

Utgivare

Curve Digital

Webb

curve-digital.com/en-us/games/featured/156/the-ascent/

Cirkapris

300:-

PEGI

18 år

Testat på

Pc (även till: Xbox)

Kolla även in

Seven: Enhanced Edition

Du kan spela ensam eller med upp till tre medspelare i co-op.

Slavgöra

När spelet inleds har företaget som äger dig just kraschat fullständigt. Styrelsen har gått under jord och ingen vet var de är eller vad som har hänt med dem. Vad värre är, den AI som styr alla företagets system (och därmed hela staden) är nere. Det här leder väldigt snabbt till våldsamt kaos, naturligtvis. Företagets totalitära styre innebar åtminstone en sorts perverterad ordning och reda – men nu har den slagits i spillror. Således går det knappt att röra sig ute i staden utan att något fanskap ska försöka blåsa skallen av en. Så jävla typiskt, nu när man äntligen har ett av få tillfällen som slav att få lite ledighet.

Så blir det nu inte, som sagt. Istället skickas du ut för att försöka ta reda på vad som hänt, samt helst försöka lösa krisen – eller åtminstone täppa till de värsta hålen för att mildra kaoset en aning. Resultatet blir en resa som inte är så full av vändningar, mysterier, vänskaper och förräderier som man kanske hade hoppats. Inte heller finns det speciellt mycket filosofiska spörsmål att grunna över i manuset. Det hela är ganska andefattigt presenterat, och intrigen som sådan är inte särskilt engagerande. Jag har helt enkelt extremt svårt att bry mig om tjafset och maktkamperna mellan diverse i mina ögon lika äckliga, totalitära företag som tvingar mig att utföra deras smutsgöra. Spela roll vem som vem som vinner i slutänden, vi andra förlorar ändå.

Dessutom finns inte så många andra karaktärer att fästa sig vid. Där Cyberpunk 2077 hade ett förvånansvärt älskvärt galleri av karaktärer som slet på samhällets botten, så har The Ascent mest ett gäng anonyma figurer som kommer och går utan att göra något avtryck. Vissa verkar rätt sköna, men får inget vidare utrymme att utvecklas bortom de bitvis ganska fräsiga rymdvarelsedesignerna.

Pang, du är jättedöd

Tur då att det mesta i The Ascent kretsar kring att döda folk, snarare än samtala med dem. För det mesta låter du dina många skjutvapen föra din talan. Gott så, för skjutandet är riktigt tillfredsställande. Bara de smattrande, dundrande ljuden från vapnen är underbara – för att inte tala om hur de förvandlar fienderna till små blöta pölar när man får till en fullträff.

Du börjar med en stor men rätt mjäkig revolver, samt ett litet maskingevär. Dessa byts dock med fördel ut så snabbt som möjligt mot större och mer effektiva mordverktyg. För egen del använde jag det första hagelgeväret man får, genom hela spelet. Uppgraderat blir det en veritabel best, även om det bara rymmer fyra patroner. Överlag är det dock bäst att avvakta med att uppgradera de tidiga vapnen man finner, då det finns ett begränsat antal uppgraderingsdelar och du kommer att hitta mer kraftfulla varianter med tiden.

The Ascent bjuder på en ganska imponerande arsenal att leka med. Det finns kulsprutor med exploderande kulor, energigevär med målsökande strålar och en minigun som skjuter en löjlig mängd raketer. Ja, och så en av mina favoriter – ett vapen som skjuter ut en studsande sågklinga som sågar av fiender på mitten.

Några få av vapnen känns överflödiga, men de allra flesta har potential att vara dödliga mot rätt fiender. Robotar är känsliga mot energivapen, till exempel. Det är dock ett problem att du bara kan uppgradera ett fåtal vapen, samt inte kan nedgradera de du inte längre använder för att få tillbaka delarna. Det här gör att du måste chansa på vapen som verkar bra. För senare i spelet är ouppgraderade vapen ganska verkningslösa och därmed meningslösa om du inte har material kvar att uppgradera dem med. Det är synd, för jag hade hellre sett att man kunde leka fritt med en så stor och underhållande arsenal av vapen.

Överlag är just rollspelsinslagen i The Ascent den svagaste biten i spelet. I fallet med vapnen försämrar uppgraderingssystemet spelet, snarare än tillför något. Det är trots allt actionbiten som är spelets styrka, och möjligheten att leka fritt i striderna hade definitivt höjt spelet ett snäpp till. För i stridens hetta, när lemmar flyger åt alla håll, robotar exploderar och du kastar dig undan skurar av fiendekulor, så är The Ascent ofta riktigt, riktigt kul.

En utsikt att dö för. Bokstavligen, för en som är höjdrädd.

En glitch i matrisen

På det hela taget är The Ascent mer av en twin stick-shooter som pressats ner i en något obekväm rollspelskostym. Jag älskar actionrollspel, men i det här fallet undrar jag om inte ett mer avskalat ramverk hade förhöjt spelupplevelsen och besparat oss ett antal frustrationsmoment. Inte bara vad gäller ovan nämnda uppgraderingssystem för vapnen.

Ett av spelets största problem är, som så ofta med rollspel, buggar. Jag kan i regel leva med buggar, men det går inte att komma ifrån att de kan störa och frustrera – särskilt i kombination med andra brister.

I The Ascent är det i regel buggade uppdrag som irriterar. Det hände mig alldeles för ofta att jag var tvungen att ladda om ett spel för att ett uppdrag inte gick att slutföra av olika anledningar. Ofta fick jag då spela igenom en del ganska jobbiga, ibland dåligt balanserade sekvenser igen.

Dessutom är spelet otydligt emellanåt, särskilt vad gäller sidouppdragen. Ibland kan du helt enkelt inte nå den plats du behöver ta dig till för att genomföra ett uppdrag, men det vet du inte förrän du kommer till en oöverkomlig barriär. På grund av buggarna är det då också lurigt att veta om det är en bugg, eller om det är ett faktiskt designbeslut att du inte ska kunna komma vidare ännu.

Dessutom skickar inte sällan enklare uppdrag glatt iväg dig till områden med överlevlade fiender, som enkelt skjuter ner dig med ett skott innan du ens har sett dem. Har du otur får du sedan börja om mitt inne i det livsfarliga området och hoppas att du kan lägga benen på ryggen och kuta ut innan de får tag på dig igen.

Flera av de här problemen hade kunnat undvikas med mindre fokus på rollspelssystem med nivåer, en halvöppen värld och ojämnt designade sidouppdrag. Med andra ord är det inte bara ett problem med buggar och bristande teknik, utan bitvis lite tveksam design.

När allt fungerar som det ska så är det en ljuvlig våldskakafoni av twin stick-action. Jag önskar bara att tiden mellan explosionerna vore mer engagerande.

Plåster på såren

Förutom skjutvapen får du under spelets gång (det tog mig ungefär 30 timmar att klara all spelets huvud- och sidouppdrag – utom ett som buggade ur för gott) även tillgång till diverse högteknologiska verktyg och cybernetiska implantat, att experimentera med i striderna.

Det är allt från energifält som saktar ner fiendekulor, till mechdräkter, anti-gravitationsgranater och förmågor som får fiender att explodera som vattenballonger när de dör. Det är definitivt ett välkommet inslag, som ger dig lite fler möjligheter förutom att bara rusa runt och skjuta, eller trycka bakom ett skydd.

Jag hade möjligen önskat ett mer effektivt alternativ för att läka sig själv. När man spelar flera är det nog ett mindre problem (spelet är nog snäppet roligare överlag i co-op, men jag fann aldrig någon att spela med under recensionsperioden), men när du spelar solo kan det bli lite frustrerande ibland. Du kan för all del sätta ut ett helande fält, men det läker både dig och fienderna, och i de svårare striderna kan du sällan stå still särskilt länge. Det finns också en variant som läker upp dig till en tidigare nivå efter en viss tid, men den är mest bra om du tänker göra en galen attack och ta en massa stryk, för att sedan retirera tills du helar upp igen.

Överlag är ändå The Ascent ett underhållande actionspel, trots vissa frustrationsmoment. Det är förbannat tjusigt och atmosfäriskt, och jag ser trots allt gärna mer av den här världen i framtiden.

Jag ska inte sticka under stolen med att konceptet med företag som äger oss alla gör mig en aning paranoid, dock. Det hade inte förvånat mig om det i framtiden dyker upp en ruta att kryssa i när man gör köp på kredit, där man kan sälja sig själv som slav. Jag kommer ju definitivt att råka kryssa i den rutan av misstag.

Läs också: Terminator: Future Shock – Jakten på de försvunna spelen

Blade Runner, någon?

Posthumanism minus det humana

Tre mycket praktiska cybernetiska implantat i The Ascent, som borde bli verklighet snarast.

Homing MIM – Med den här förmågan skjuter du ut en bunt raketer som gör processen kort med alla som bråkar med dig. Kanske en aning overkill för vardagsbruk, men nog är det en praktisk sak att ha. Jag undrar dock var i kroppen man lagrar alla raketer.

Tentakill – Med den här förmågan kan du frammana tentakler som tar tag i och spöar skiten ur dina fiender. Det är högst oklart var de här tentaklerna kommer ifrån. Möjligen öppnar man för en invasion av en Lovecraft-doftande ras av monster, men det är en risk jag är beredd att ta.

Razor Dronettes – Perfekt för dig som bara vill få vara fred en stund. En handfull sylvassa drönare börjar flyga runt dig i en cirkel, så att alla som blir för närgångna blir till köttfärs på en svinblink. Något kladdigt, kanske, men förhoppningsvis lär sig folk att hålla avstånd illa kvickt.

The Ascent – Recension Reviewed by on .
3.7

Utslag

74%
74%

The Ascent är bäst som tungt actionspel, men svagare som rollspel.

About The Author

Värmlänning som spelat sedan barnsben. Utbildad lärare, älskar det skrivna ordet och spelar allt jag kommer över. Lagom sur.

Related posts