Death’s Door – Recension

Death’s Door – Recension

Death’s Door gläntar på dörren till livet efter detta – och till vardagen som svärdsvingande fjäderfä.

Döden blir aldrig omodern, inte minst i spelvärlden. 2020 gav oss Hades och Spiritfarer; 2021 får vi Death’s Door, där vi än en gång får vandra i gränslandet mellan den hinsides och de levandes världar. Nu är det i rollen som en själaskördande kråka – och själen som skulle hämtas blir stulen rakt under näbben på den.

För att ta sig ur knipan måste kråkan gå tjuvens ärenden och hacka sig igenom en ödslig, farlig värld i jakt på tre maffiga ersättningssjälar. Death’s Door är ytligt likt Heart Machines fantastiska pixeläventyr Hyper Light Drifter, och är liksom det präglat av Zelda-spelen. Världen består av tre huvudområden som låses upp i takt med nya förmågor, men den är även fullspäckad med hemligheter att upptäcka efter storyns slut.

Spelets värld är imponerande stor och vindlande, och svämmar över av dolda detaljer. Eftersom det finns mycket samlande att sysselsätta sig med skaver bristen på karta. Ofta står jag där med tre gångar att välja på och minns inte i vilken av dem jag såg dörren som kräver nyckel. Då är det bara att gilla läget och utforska allihop igen.

Kråkan är beväpnad med svärd, pilbåge och så småningom magiska förmågor. Brutala fiendevågor varvas med områden där du måste aktivera olika delar av omgivningen för att komma vidare. Svårighetsgraden i Death’s Door är inte lika oförlåtande, och precisionen i kontrollerna är inte lika bra, men i likhet med Hyper Light Drifter är buttonmashing en synd som är garanterad att straffa sig. Det är alltid bättre att rulla ur vägen och anfalla från långt håll än att försöka smyga in ett extra slag med svärdet. Fienderna är skoningslösa och tar kål på sådana fasoner direkt. I praktiken innebär detta att det är orimligt riskabelt att använda tyngre attacker, en känsla som består fastän jag lägger krut på att uppgradera min smidighet.

Läs också: The Ascent – kan cyberpunk från Uppsala vara något, tro?

I korthet

Vad är det?

Isometriskt actionrollspel där du är en kråka. Med svärd.

Utvecklare

Acid Nerve

Utgivare

Devolver Digital

Webb

playdeathsdoor.com

Cirkapris

200:-

PEGI

12 år

Testas på

Pc (även till: Xbox)

Kolla även in

Hyperlight Drifter

Fakta: För fåglar är det är hälsosamt att be vid helgedomar.

Snälldöden

Ironiskt nog är detta ett spel som är väldigt snällt när man dör. Konsekvenserna är få och fördelarna desto fler med att kola vippen då och då. Alla fiender respawnar, men du får börja om vid full vigör, alla förbrukade healing-checkpoints återställs, och du behöver inte öppna grindar eller fira ner stegar en andra gång, utan alla dina framsteg bevaras.

Ibland är det här upplägget väldigt skönt. Många av oss, de hårdaste masochisterna undantaget, kan bli less på att mosas ihjäl av den där jobbiga fienden precis i slutet av ett träligt område och tvingas göra om allt från början. Emellanåt blir det dock otillfredsställande. Det är fullt möjligt att strategiskt dö sig igenom en svår sekvens. När jag spelar dåligt och ändå tar mig vidare känns bedriften oförtjänt.

Det finns onekligen en del irritationsmoment, men det märks även att det har lagts ner hjärta och omsorg i Death’s Door. Höstlöven prasslar om klorna när du trampar igenom dem, mjuk snö faller från himlen och bedårande skogsvarelser som är som tagna ur Prinsessan Mononoke följer nyfiket efter dig. När du fällt en bjässe hålls en tyst minut med reflektion över dess liv och dygder. Musiken är dessutom underbar: du utforskar världen till mjuk flöjt och vackra pianotoner.

Det här är inte heller ett spel som tar sig självt på för stort allvar. Kråkkollegerna klagar på att själsamlandet är ett byråkratiskt ekorrhjul medan chefen – den enigmatiske Lord of Doors – chillar i sin metadimension och sörplar ur en ”WORLD’S BEST LORD”-mugg. Du möter den fryntlige Pothead, som har en soppskål till huvud, och agerar inspirationskälla åt en skalds horribla rim. Resultatet blir en konstnärligt högkvalitativ mörk komedi.

Death’s Door är, trots sina skavanker, en fartfylld, tilltalande och förvånansvärt vidsträckt upplevelse. Det är väl värt att se vad som väntar på andra sidan dörren.

Läs också: Cris Tales – vi recenserar det tidsmanipulerande rollspelet

Ett ilsket hus? Spring!

(Kråk)kollegor på kommissionen

Möt några av spelets befjädrade karaktärer.

Lord of Doors Högsta hönset, men är inte en fågel. Vill inte ha dig på sitt kontor.

Chandler the Handler Less på allt extra jobb du orsakat honom.

Baul Plart Säkerhetsvakt. Struntar blankt i att du triggar metalldetektorn varenda gång.

Badger Är hårdkokt.

Agatha Det enda hon älskar mer än sin skrivmaskin är pappersarbete.

Vaga Excentriker och specialist på kryptiska (ja, rentav vaga) kommentarer.

Death’s Door – Recension Reviewed by on .
3.9

Review Overview

78%
78%

Charmigt, actionfyllt indie-RPG som är solklart värt att spela trots små brister.

About The Author

Förtjust i anime, cyberpunk och plot twists. Vägrar multiplayer. Vill även klappa dina husdjur.

Related posts