Scarlet Nexus – Recension

Scarlet Nexus – Recension

Ett japanskt rollspel med engagerande strider, men ett utdraget narrativ och för lite hjärna i sitt brain punk-koncept.

Jag har just blivit attackerad av de jag trodde var mina vänner. Det är så klart en omvälvande upplevelse och jag kommer undan med blotta förskräckelsen. Några minuter senare får jag ett telepatiskt sms från en av de som nyss försökte döda mig, och vi ses på en avslappnad fika. Välkommen till Scarlet Nexus högst rimliga värld.

Nog är det en intressant spelvärld Bandai Namco målar upp här, även om gestaltandet av den ofta är ojämnt. Miljöerna är detaljfattiga och består mest av småtrista, snäva korridorer fulla med standardfiender och en och annan boss.

Brain punk-konceptet, där en stor del av befolkningen har psykiska krafter av olika slag, och där man kommunicerar med en mix av teknologi och telepati, är bra. Men berättandet är rörigt, trots att karaktärer ägnar löjligt stor tid åt att föreläsa om alla detaljer och allt som händer i långa men statiska mellansekvenser som består av trista stillbilder, trots en helt okej spelmotor. För att utvecklarna inte orkat, velat eller hunnit animera ordentliga mellansekvenser i motorn, annat än vid ett fåtal tillfällen.

Det känns rätt slappt, och tempot i berättelsen tvärstannar när spelet liksom pausar, övergår till stillbilder och så börjar karaktärerna svamla i 10-15 minuter i stöten. Det är bra segt. För att inte tala om att kvaliteten på dialogen i sig är väldigt ojämn, bitvis direkt pinsam och inte så lite långrandig, eller att karaktärernas ageranden känns ogenomtänkta och ologiska av och till. Som att de som sagt ena stunden vill ta kål på varandra och i nästa chattar med varandra eller blir kompisar igen som om inget hade hänt. Ibland undrar jag om det har skett något tidsresa eller att någon drömmer, för att karaktärer beter sig så konstigt, men det är helt enkelt bara bitvis rätt vingligt skrivet. Definitivt kvantitet före kvalitet vad gäller dialogerna. Samma med röstskådespeleriet. Särskilt de engelska rösterna är galet ojämna, och extra komiskt blir det ju när en uppenbart vuxen person försöker passera som ett litet barn, som om det vore en Lucio Fulci-film från 1981 (ja, jag tänker på lille pojken Bob i House by the Cemetary).

Läs också: Därför är slutet på Mass Effect-trilogin underskattad

I korthet

Vad är det?

Ett japanskt rollspel som lever mer på striderna än narrativet.

Utvecklare

Bandai Namco

Utgivare

Bandai Namco

Webb

bandainamcoent.eu/scarlet-nexus/scarlet-nexus

Cirkapris

500:-

PEGI

16

Testas på

Pc (även till: Playstation, Xbox)

Kolla även in

Persona 4 Golden

Striderna är utan tvekan spelets starkaste kort.

Hellre slåss än illa babbla

Som tur är så låter karaktärerna ofta svärden tysta mun i de många bataljerna. Dessa är mestadels kvicka och intensiva uppgörelser med fiender som inte sällan är rätt bisarra skapelser, ofta med märkliga växtinslag (som ett par ben med krukväxter istället för överkropp och huvud).

På högsta svårighetsgraden blir vissa strider lite väl långa, då de starkare fienderna då tål onödigt mycket. Men på normal svårighetsgrad är spelet lagom utmanande. Du måste använda de många olika förmågorna för att klara dig, och även om spelet gillar att spamma projektiler mot dig senare i spelet så går det oftast att ta sig ur kniporna genom att använda både dina och dina kompanjoners förmågor på rätt sätt.

Beroende på vilken av de två spelbara karaktärerna du väljer, så får du olika följeslagare med lite olika förmågor. Det ökar omspelsvärdet – i alla fall för den som står ut med att lyssna på timme ut och timme in av de där dialogerna igen. Du kan dessutom ge dina kompanjoner presenter för att bli bättre vän med dem, vilket låser upp nya förmågor, plus små scener som broderar ut deras personligheter lite mer. Det är väl inte de djupaste eller mest intressanta personporträtten jag stött på i ett rollspel, men karaktärerna är åtminstone mestadels älskvärda. Med några störiga undantag, som alltid.

Mycket i striderna kretsar kring att balansera närstridsattacker med psykiska förmågor där du bland annat kastar en massa bråte på fiender med telekinesi. Kompanjoner kan också låta dig anfalla med eld, bli osynlig, teleportera dig och diverse andra användbara krafter att leka med. Plus då att du har ett färdighetsträd att låsa upp under spelets gång. Det är ett gediget system, även om striderna oundvikligen blir något repetitiva efter ett tag. De är definitivt spelets största styrka, alldeles oavsett.

Halvgott och blandat

Det mesta i Scarlet Nexus är ojämnt. Musiken pendlar mellan medryckande och att kännas som gammal elektronisk skåpmat från mitten av 00-talet. Estetiken är rätt schysst, men tekniskt känns grafiken lite grådassigt gammal – särskilt vad gäller miljöerna. Det finns enstaka undantag som höjer sig över mängden, men lite för ofta springer du runt och vevar i nedgångna ruiner eller en stadshubb det inte finns något alls att göra i.

Sidouppdragen, om man ens kan kalla dem det, är värdelösa och består enbart av att samla ett visst antal av något föremål eller besegra ett visst antal fiender på ett specifikt sätt. Belöningarna är inte värt besväret alls, då du ändå kan köpa eller byta till dig det du får från sidouppdragen.

Jag gillar ändå det övergripande mysteriet i spelet, trots bristerna i narrativet. Jag önskar bara att allt var bättre gestaltat, med mindre ogenomtänkt utfyllnad och fler välskrivna och välregisserade scener som förde handlingen framåt på ett effektivt sätt – istället för att stampa vatten i några timmar åt gången för att sedan låta någon hålla en monolog i vad som känns som en smärre evighet.

Det är för all del lätt att förstå varför jrpg-fans, som ju är svältfödda på nya titlar i genren i år, har hoppats mycket på Scarlet Nexus. Och spelet har tagits emot väldigt väl, vilket till syvende och sist trots allt förvånar mig något. För mig är bristerna nämligen mer uppenbara än förtjänsterna, och man får vara väldigt förlåtande för att älska det här spelet förbehållslöst. Striderna är bra, men inte alls lika bra som i ett renodlat actionspel som typ Devil May Cry, trots allt. Och berättandet förmår inte riktigt engagera till fullt ut, som sagt.

Men samtidigt finns något i den här världen som gör mig nyfiken på att kämpa vidare, även när jag blir frustrerad eller irriterad på spelets dumheter. Ju mer jag spelar, desto mer charmad blir jag ju ändå av spelet, på något plan. Inte så pass att jag till fullo kan se förbi bristerna, men så pass att jag kan rekommendera spelet till en väldigt specifik publik. Det här är inte spelet som övertygar skeptikerna om jrpg-genrens briljans, men för de redan frälsta kan detta ändå vara värt en titt.

Läs också: Vi spelar lovande shootern Shattered Steel

Ibland lyckas spelet faktiskt vara lite medvetet komiskt också.

Scarlet Nexus – Recension Reviewed by on .
3.25

Utslag

65%
65%

Ojämnt, svamligt och lite slappt berättat, men samtidigt också med en svårdefinierad charm.

About The Author

Värmlänning som spelat sedan barnsben. Utbildad lärare, älskar det skrivna ordet och spelar allt jag kommer över. Lagom sur.

Related posts