Ratchet & Clank: Rift Apart – Recension

Ratchet & Clank: Rift Apart – Recension

Ratchet och Clank (och Rivet och Kit) tar klivet in i nästa generation.

Sedan 2002 och originalet till Playstation 2 har det hunnit släppas en mängd Ratchet & Clanks. Insomniac har själva stått för elva av dem, och det finns även en handfull spinoffs och HD-samlingar. Ändå har jag väntat sedan 2009 på Ratchet & Clank: Rift Apart. Låter inte det märkligt?

Egentligen inte. För elva år sedan släpptes Ratchet & Clank: A Crack in Time, som är ett tidlöst verk. En perfekt balans mellan episkt och dråpligt, mellan vapenfrossa och känsloyra. Det var roligt, det var mäktigt, och framtiden för Ratchet & Clank var lika ljus som ett gnistrande stjärnhav.

Sedan hände … inte det jag hoppades på. All 4 One var en konstig co-op-spinoff medan Qforce hade intressanta idéer (tower defense!) men ett sämre genomförande. Nexus var för all del en hyfsad fortsättning på A Crack in Time, men också rumphugget. 2016 fick vi så slutligen ett Ratchet & Clank till PS4:an, och det är på flera plan skitbra. Men! Det är också ett spel baserat på en film (baserad på ett spel).  

Den där värdiga fortsättningen på den episka sci-fi-komedin har glidit oss ur händerna. Tills idag.

Läs också: Biomutant – recension

I korthet

Vad är det?

Playstation 5-debuten för radarparet Ratchet och Clank. Numer en kvartett.

Utvecklare

Insomniac Games

Utgivare

Sony

Webb

Officiell sajt

Cirkapris

700:-

Pegi

7 år

Testat på

Playstation 5

Kolla även in

Biomutant

En bitvis omarbetad kamera gör susen i striderna.

Porr!

För den breda massan är Ratchet & Clank: Rift Apart pornografi. Ja, grafikporr alltså. Att beskriva dess visuella prakt är svårt när en bild, eller trailer, säger mer än 1 000 ord. Storheten för egen del ligger nog främst i hur det får en att känna hetta och kyla. Den grönskande träskplaneten Sargasso är fylld med bubblande sörja, ilskna dinosaurier och solstrålar som letar sig ner genom lövverken. En varm, kletig kram. Den döda planeten Blizar Prime är blott några spruckna skärvor i rymden. Inget syre, inget liv, utan här är vi omgivna av en ocean med stjärnor. Så fruktansvärt ensamt.

Här spelas dock Rift Aparts kanske främsta next-gen-ess ut. Här och var på de svävande planetbitarna finns lilaskimrande kristaller. Genom att dunka hammaren i dessa tas du på flyktigt ögonblick till ett annat Blizar Prime i en annan dimension. Här vimlar det av gruvarbetare, maskiner ger olåt ifrån sig och lavan kokar under våra fötter där det nyss fanns … ingenting.

I princip förintade laddtider på en Playstation-konsol är ett löfte PS5:an har hunnit visa ett par gånger redan, men det har aldrig varit lika slående som i Ratchet & Clank: Rift Apart. Att de här kristallerna återvänder på Cordelion, havsplaneten med sitt underjordiska labb, är kanske inte världens mest kreativa grepp. Men jag gnäller inte. Här möter Ratchet och Kit (!?) en välbevakad och igenbommad bas, men genom att slå på kristaller hamnar de i en bister vinter. Du kan bokstavligen känna hur det knarrar i snön tack vare Dualsense-kontrollen.

Om labbet är förseglat i den ena dimensionen är det här övergivet, till stora delar raserat, och faktiskt något av en skräckfylld undervattensupplevelse à la Bioshock. För helt övergivet är det då inte. Något stort och farligt lurar i mörkret. Kanske är dussintals vakter i den andra dimensionen inte så illa?

Denna grafiska porr blir ännu snuskigare i de väloljade mellansekvenserna. Ratchets päls har aldrig varit mjukare, medan Rivets svans har en oemotståndlig essens av fluff. Och den som säger att robotar är känslokalla har aldrig hört Clanks ikoniska skrock eller sett Kits förtvivlade blick.

Namaste, Mr. Zurkon

Du har förmodligen inte missat att jag, förutom Ratchet och Clank, också nämnt Rivet och Kit. Hela grejen med Rift Apart är resan till en annan dimension, där alla vänner och fiender har bitvis väntade men också märkliga motsvarigheter. Kapten Qwark blir piratkapten Quantum medan den sorglöse skejtaren Skidd McMarx blir rebellen och hackaren Phantom. Mr. Zurkon är ett fantastiskt kapitel i sig. Ditt ikoniska vapen är i den här dimensionen en upplyst våldsvägrare. Namaste, Mr. Zurkon.

Läs också: Days Gone – recension


Tre av Ratchets bästa

  • Ratchet & Clank: A Crack in Time – Episkt och fantastiskt. Serien har alltid varit rolig men träffar här djupare än någonsin. Ett mästerverk.
  • Ratchet & Clank 3 – En lysande final för den första trilogin med en mer varierad arsenal än någonsin tidigare. Dessutom: Nefarious-debut.
  • Ratchet: Gladiator – Arenafajterna har i många spel varit gameplay-mässiga höjdpunkter. I Gladiator drogs de till sin vassaste spets.

Det var emellertid inte här vi skulle ha hamnat. Clank har sedan Nexus-cliffhangern i hemlighet reparerat “Dimensionatorn”, allt för att överraska Ratchet med en resa till dimensionen där hans Lombax-släkte ska finnas. Ratchet är känd som den sista av sin sort men det finns ju fler universum. Dessvärre finns även en viss Dr. Nefarious kvar och i stället för en förväntansfull tripp till Lombax-dimensionen drar vår ständige Nemesis med våld in sig och själv och duon i en annan.

Av bara farten rivs hela tidsrymden upp och dimensioner rinner över i varandra. Enter kaos.

Och enter Rivet och Kit. Då Ratchet och Clank är så ikoniska och så utmejslade borde det näppeligen finnas plats för två stjärnor ytterligare, men finns det hjärterum finns det sjärterum. Och, kära Spelrumsläsare, här finns oerhört mycket hjärta.

Ratchet kämpar med sin ofullkomlighet. Han vill ju träffa fler av sin art, men är rädd för att de ska bli besvikna på honom. Templen och dimensionskartan på Savali, en open world i miniformat, som ska ha byggts av Lombax-genier kan ge vem som helst mindervärdeskomplex. På tal om det: här träffar Ratchet på Kit. Den här dimensionens motsvarighet till Clank. Hon är ljuvlig. Ett par äpplen höga Kit tror att hon är omöjlig att tycka om. Ironiskt nog älskar jag henne från första stund.

Läs också: Resident Evil Village – recension

Rivet och Clank på nya äventyr.

Samtidigt som Ratchet och Kit utforskar Savali flyger Rivet och Clank runt på eldsprutande drakar på en annan planet. Rivet är på flera sätt lik Ratchet, fast ändå inte. Då hon aldrig träffade sin Clank (Kit) blev hon aldrig någon hjälte. Hon har dock aldrig slutat försöka kämpa mot kejsare Nefarious (!!), men förlorat varje gång, så på sätt och vis kanske hon är en ännu större hjälte?

Det här är berättelsens grundbultar. Fyra prövade hjältar mot två gånger Nefarious samtidigt som alla dimensioner är på väg att kollapsa in i varandra. Det är definitivt en briljant premiss.

Klassiska vapen, nya känslor

Bortom denna episka rymdkomedi med sin glittrande next-gen-flärd är detta ett ganska typiskt Ratchet & Clank, med ett par klipska Dualsense-idéer. Med tanke på seriens kräftgång är det definitivt något jag tar emot med armarna utsträckta. Det är grindrails, hemlisar, arenafajter, hopp och pangpang.

Väldigt mycket pangpang.

Även om Mr. Zurkon lyser med sin frånvaro i arsenalen den här gången gör Mr. Fungi (läses “funguy”) att saknaden känns i alla fall lite mindre. Trycker du ner triggern halvvägs ser du kastradien, och trycker du sedan in den helt ser du hur den skjutglada svampen avfyras. Tryckkänsliga triggers används på liknande sätt för flera av dina skjutdon. Pistolen går från precisa skott (halvvägs) till en mindre pricksäker svärm av skott (helt nedtryckt). I andra fall kan det handla om att ladda upp en enorm laserstråle eller en tung kulspruta.

Att levla vapnen, både genom att nöta och placera ut Raritanium, blir aldrig gammalt. Ett par andra favoriter är den klassiska elpistolen och en vattenspridare som förvandlar fienden till vackra buskar.

Ratchet & Clank: Rift Apart gör fantastiskt mycket rätt men här och där lyser brist på antingen tid eller ambitioner igenom. (Jag tror och hoppas på det tidigare.) Fienden du möter varieras inte så mycket. Bossar återvinns och medan arsenalen väger tungt är utmaningen mer av en flugviktare. Ett par planeter känns också forcerade i sitt tempo, och detsamma kan definitivt sägas om de många bonusnivåerna som ruvar på rustningsdelar. De har kul idéer, så som hinderbanor genom explosiva lådor eller väggspringande, men de kräver inte mycket. Jaha, var detta allt?

Ratchet, Rivet, Clank och Kit känns mäktigare än utmaningarna de möter. De kan till och med nyttja “Phantom Dash” för ett ögonblicks osårbarhet. Å andra sidan, om vi ser glaset som halvfullt finns det bitar att jobba på inför nästa Ratchet & Clank. Rift Apart är en värdig A Crack in Time-arvinge, men känslan är att vi ännu inte sett duons kvartettens största Playstation 5-stund. Framtiden är ljus.

Läs också: Returnal – recension


En andra åsikt

Jag har alltid tyckt att Racthet and Clank är de charmigaste av PS2-erans plattformsaction-karaktärer. Och det intrycket består även i deras senaste äventyr, det närmast obscent välgjorda Rift Apart. Animationerna är närmast i klass med en animerad Dreamworks-film, och de olika världarna man besöker är färggranna och distinkta. Spelmässigt är det möjligen lite väl bekant ibland, men inte så det stör.

De där så omtalade dimensionsportarna är, bortom en del skriptade sekvenser, egentligen mest teleportörer som låter dig hoppa till svåråtkomliga plattformar, eller kliva in i bonusnivåer. Inte alls så imponerande som många nog hade hoppats. Men bortsett från det så levererar Ratchet and Clank: Rift Apart vad det lovar i egenskap av ett riktigt klassiskt, och extremt charmigt, actionäventyr.

Joakim Kilman

84 %

Ratchet & Clank: Rift Apart – Recension Reviewed by on .
4.2

UTSLAG

84%
84%

En spektakulär men också klassisk PS5-debut av Ratchet & Clank, där spelaren är mäktigare än spelet.

About The Author

Bamseponny by night och … Bamseponny by day också faktiskt. Bästa spelet är The Witcher 3. Andra favoriter är Stardew Valley och XCOM 2. Choklad, friidrott, katter och RuPaul's Drag Race är bortom spel-älsklingar.

Related posts