Mass Effect – Om rymd-Jesus och underskattade avslut

Mass Effect – Om rymd-Jesus och underskattade avslut

Därför är det omtalade slutet på Mass Effect-trilogin underskattat.

Frälsaren återuppstod inte på tredje dagen den här gången. Det har gått nio år sedan Mass Effect 3 avslutade trilogin. Andromeda var en spinoff och räknas inte hit, då Jesus…förlåt, Shepard, inte var med i det spelet. Men nu är vår rymd-messias återuppstånden i och med remastersamlingen Mass Effect: Legendary Edition.

I och med att messias är tillbaka så kan det ju vara på sin plats att ta en titt på den genomgående tematiken i spelen. Ja, och argumentera för att det utskällda slutet är ett intressant försök till något eget och spännande, förstås.

”Det var då ett jäkla tjat om frälsare hit och Jesus dit redan i ingressen”, tänker du kanske nu. Men det är så klart medvetet, för Mass Effect är knappast subtilt med sin messias-tematik. Man heter ju för fan Shepard, som i herde – en återkommande symbol för Jesus i Bibeln. En inte supersmickrande metafor, för övrigt, då vi vanliga dödliga är fårskocken. Får är ett av de dummaste däggdjuren (för sin storlek), för övrigt. Så när jag tänker efter kanske det är högst rimligt trots allt.

I Biowares rymdopera är det dock inte bara mänskligheten som är småaktiga, korkade och allmänt jobbiga. Alla raser har sina avigsidor, och att komma överens med folk därute bland stjärnorna är inte det lättaste. Det var ett tag sedan jag läste Bibeln nu, men jag har inget minne av att Jesus behövde dräpa så förbannat många antagonister med strålvapen och psykiska krafter. På sätt och vis kan man alltså argumentera för att Shepard är bättre än Jesus. Men nu ska vi inte reta gallfeber på påven i onödan.

Läs också: Chivalry 2 – Recensionen

I korthet

Utvecklare

Bioware

Utgivare

Electronic Arts

Webb

ea.com/games/mass-effect/mass-effect-legendary-edition

Shepard är i princip rymd-Jesus.

Födelse och död

På ett sätt är det lite störigt att EA inte släppte den här samlingen runt påsk. Det känns konstigt att skriva om den här sortens tematik utanför de korta jul- och påskperioderna. Resten av tiden vill jag ju i ärlighetens namn ha det så religionsfritt som möjligt. Men nu är det ju så här att det inte går att blunda för den ständigt närvarande frälsartematiken i Mass Effect. Ska man skriva en analys vad trilogin handlar om så är det snudd på tjänstefel att inte åtminstone nämna den aspekten. Trilogin avhandlar många teman, för all del, men är det något som går som en röd tråd hela vägen till slutet så är det hela messias-köret. Det är också en av aspekterna som faktiskt gör det där ständigt så kontroversiella slutet på Mass Effect 3 förvånansvärt intressant. I alla fall om man väljer ”rätt” slut. Men vi kommer till det.

Namnet är så klart bara en av många små och stora små referenser till messias-temat. Det tar inte många sekunder in i första Mass Effect innan den gode kapten Anderson slår fast att det minsann endast är en person som Shepard som klarar det tuffa jobbet att hålla galaxen säker. Det här är ju typiskt för rollspelsberättelser överlag, att man är den utvalda, speciella personen vars öde är att rädda världen. Men Bioware är mer medvetna än många andra rollspelsmakare, och tar det hela några steg längre än så.

I slutet av första spelet tror alla att man är död, men så springer Shepard fram ur spillrorna – allt till svällande hjältemusik. Det är ett väldigt ostigt ögonblick, men vid det laget har spelet tjänat ihop till att få svulla i sig lite bildliga mejeriprodukter. Det är det där ögonblicket när vi förstår att Shepard, vår messias, är närmast gudomlig. Oförstörbar.

Och plötsligt dör Shepard.

Det är knappast någon hemlighet att det första som händer i Mass Effect 2 är att vår käre huvudperson dör. Det tar dessutom bra mycket längre än tre dagar innan Shepard till sist återuppstår, och vid det laget har lärjungarna redan spridits för vinden i solsystemet.

Det blir inte mycket tydligare än så här – en frälsare som är ämnad att rädda mänskligheten och som sedan dör och återuppstår. Visserligen återuppväckt av en person som är mer av en djävul en än ängel, men ändå.

Nu kanske någon invänder att man ju kan spela ond i Mass Effect-spelen. Det spelar ingen roll alls för messias-tematiken, dock. Oavsett om du spelar som en generös ängel eller en elak rövhatt så är det alltjämt du som räddar universum från de mörka krafterna, om än med olika metoder. Det är du som offrar dig och återuppstår. Det är du som till sist leder lärjungarna in i det nya Eden.

Och vips så var vi framme vid det där ack så omtalade slutet.

Slutet gott?

Det många störde sig på var att avslutningen på trilogin inte speglade spelarnas val tillräckligt mycket. Att resan dit därmed kändes meningslös. Det kan jag förstå. För egen del tycker jag dock att slutet, i alla fall i teorin, är det mest intressant med hela serien. Beroende lite på vad du väljer alldeles i slutet så förändras hela galaxen tämligen radikalt. Det är ett vågat slut, men också ett som är helt i linje med den röda messiastråden, om än på ett oväntat och för mig mycket spännande sätt. Jag önskar bara att de hade grävt ännu lite mer i den myllan, snarare än mindre.

Jag kan absolut hålla med om att genomförandet haltade en del, förstås. Inte i första hand för att man inte knöt ihop alla trådar, dock. Jag kände egentligen inte att jag främst suktade efter en utökning av det där typiska standardslutet som vi ofta får i rollspel, där en berättarröst talar om vad som hände med alla karaktärer och alla platser (just mer av den varan patchades ju in senare, som plåster på såren för alla som inte gillade slutet i originalutförande, dock). I det här fallet är det snarare de filosofiska implikationerna jag gärna hade velat få lite mer av. Berättandet i Mass Effect 3 känns bitvis lite framhastat, allra främst just mot slutet, och det är synd på ett i så omvälvande och djärvt slut som det ändå i grunden är. Men bara om man väljer rätt slut.

Jag ska inte gå igenom varje variant av de tre möjliga sluten här, men det korrekta valet är ”synthesis”-slutet där organiskt och mekaniskt liv i hela galaxen smälts samman till något nytt. Ett post-humanistiskt Edens lustgård, som tar hela messiastematiken runt i en ganska elegant cirkel, hela vägen tillbaka till en science fiction-version av Gamla Testamentet. Eller ja, det hade kunnat vara elegant, med lite bättre genomförande. Men även i det lite vingliga skicket vid release så väckte det där slutet betydligt fler tankar i skallen på mig de allra flesta spel. Det väger tungt i min bok. För alla som valde de andra sluten kan jag bara beklaga. De är inte lika intressanta alls, och funkar inte i närheten av lika väl med den där messiastematiken jag har svamlat så om i den här texten.

Så det är väl med en stor fet brasklapp jag försvarar slutet i Mass Effect 3, i slutänden. Men ändå – under rätt förutsättningar går trilogin från en ganska typisk frälsarsaga till att explodera i ett märkligt post-humanistiskt manifest under slutminuterna. Där ligger ju faktiskt självaste Jesus i lä.

Läs också: Hrot är en lovande öststatsshooter med Quake-smak

Att frälsa universum är ett tufft jobb, men någon måste ju göra det.

About The Author

Värmlänning som spelat sedan barnsben. Utbildad lärare, älskar det skrivna ordet och spelar allt jag kommer över. Lagom sur.

Related posts