Resident Evil Village – Recension

Resident Evil Village – Recension

Skräcksåpan blir en svart saga. Bröderna Grimm hade varit stolta.

Capcoms lägstanivå har på senare år varit hysterisk. Resident Evil 2 (och 3), Monster Hunter World (och expansionen Iceborne), Monster Hunter Rise, VR-skräcken Resident Evil 7: Biohazard. I sommar är jag säker på att segertåget fortsätter då bortglömda Great Ace Attorney-duon till sist släpps i väst.

Men förr eller senare kommer trenden brytas. Trender gör alltid det.

Det skulle förstås kunna gå utför redan idag, i och med Resident Evil Village. Det är en uppföljare som tar betydande risker. I stället för att dränka oss i den lamslående skräcken från sjuan – inte minst i virtual reality – skruvar man upp reglaget till actionnivå. Mögelzombier blir varulvsflockar och det dunkla huset i träsket blir en avlägsen by i Östeuropa med fuktiga grottor, fabriker under jorden och ett gotiskt slott som tornar över alltsammans. Action + by + slott signalerar Resident Evil 4.

Och hur dumdristigt och/eller modigt är det inte att följa upp ett av historiens största actionverk?

Läs också: Amnesia: Rebirth – recension

I korthet

Vad är det?

Åttonde eller femtielfte delen (beroende på hur man räknar) i Capcoms evigt unga, evigt odöda skräckserie.

Utvecklare

Capcom

Utgivare

Capcom

Webb

Officiell sajt

Cirkapris

600:-

Pegi

18 år

Testat på

Playstation 5

Kolla även in

Resident Evil 7: Biohazard

Hem till byn.

Resident Evil Village må gapa efter mycket men det lyckas svälja mig med hull och varulvshår. Trenden kommer brytas en dag, och det kommer att vara sorgligt. Den här dagen är dock vacker.

Det har hunnit gå några år sedan mardrömmen i Bakers skräcknäste i Louisiana. Ethan och Mia Winters har, på inrådan av BSAA med Chris Redfield i spetsen, tagit tillflykt till en avkrok i Östeuropa. Mycket är väl, men inte allt. Mia och Ethan krockar ibland då de inte är överens om hur man går vidare från ett sådant trauma de var med om. Lyckligtvis upptar nyfödda Rose mycket av deras fokus.

Trots att vi aldrig fått se Ethans ansikte är han mänsklig på ett sätt som actionhjältarna Jill, Chris, Leon och Claire aldrig är. Han bryr sig inte om att störta Umbrella utan vill bara leva sitt liv. Som du och jag.

Dessvärre beslutar sig nämnda Chris Redfield av oklara anledningar gå från hero till zero. En kväll invaderar han Winters vardag, krossar familjen, kidnappar Rose och kastar Ethan in i en ny mardröm. När han slår upp ögonen ser han bara mörker. En svart skog med blodiga spår i snön. Ett av de mest intensiva kapitlen i sagan om Resident Evil har börjat.

Svart saga

Det är i ordens rätta bemärkelse “sagan om Resident Evil“. Bröderna Grimm hade varit stolta över den svarta sagovärld som Capcom omsorgsfullt har byggt upp. Allt börjar i den titulära byn. I den lilla hålan i dalgången är det som om tiden har stått stilla i sisådär 100 år. Stugorna är spartanskt inredda och det vore nästan mysigt om det inte såg ut som att en monstruös tornado dragit genom byn (med betoning på monstruös). Omkullvälta möbler, raserade väggar, döda hästkroppar. Även om Village skruvar upp tempot förstår Capcom vitsen med nyanser och kontraster. Det kommer finnas förblindande kaos när du jagas av en, två och tjugo varulvar. Du placerar ut explosiva minor och barrikaderar dörrar samtidigt som du skjuter mot pälsjävlarna som försöker klösa sig in genom igenspikade fönster. Du förblindar dem i ett välsignat ögonblick genom att hugga kniven i mjölpåsar, flyr genom källardörrar och springer sicksack när eldpilar regnar över dig.

Precis som i sjuan är alltsammans ur förstaperson. Du är bokstavligen i stormens öga.

Village är allt detta, men vågar vara stilla. Du kommer byta koja mot slott, och vandra genom salar med snirkliga utsmyckningar där dörrar antingen kräver Resi-nycklar eller är förseglade med Resi-typiska pussel. Tystnaden är dock bedräglig för när som helst kan en, eller flera, av vampyrgrevinnan Dimetrescus tre döttrar dyka upp i ett moln av blodsugande insekter. Lady Dimetrescu har blivit en kultfigur redan innan releasen och med sina 290 centimeter levererar hon ett rejält första intryck.

Läs också: Resident Evil 2 – recension

Ett pittoreskt hem för en medelstor barnfamilj.

Monstermenageri

  • Lycan – Glöm hasande standardzombier. Varulvarna är Villages odöda livsblod som rusar, fintar och kastar sig mot dig. De kommer i flera groteska former men den här varianten är vanligast, och illa nog.
  • Alcina Dimitrescu – PR-drottningen har med sina 290 centimeter (inklusive hatt och klackar) piskat hypen till snuskiga fanfiction-nivåer. Om det är bra eller ej lämnar vi osagt, men grevinnan är en stjärna.
  • Soldat Eins – Den som kan sina tyska siffror inser förstås att det efter “ein” väntar “zwei”. Vi beklagar, men Heisenbergs monterkabinett är å andra sidan ett av spelets mest ikoniska. Och dödliga.

Gammal skräckmat

Jag är inte lika övertygad av det andra. Att jagas genom slottssalarna ringar in en av få invändningar jag har mot Village. Jag har gjort det här förut; jagats av Tyrant, Nemesis och Jack Baker. I och med del åtta fyller Resident Evil 25 år och därför får vi se en del hyllningar av ikoniska ögonblick. Monstret i sjön från Resident Evil 4 är ett sådant som dammats av – om än med en ny twist.

Hyllningar är fina men då och då solar sig Village lite väl mycket i gammal glans, och sådana som jag mer eller mindre tappat respekten för. Skräckgenren är lurig på det sättet, och mindre nostalgisk.

Village nöjer sig emellertid inte med att leva på gamla meriter. Långt därifrån. I ett tidigt kapitel lägger spelet fullkomligen krokben för mina förväntningar. Psykologiskt skruvad skräck är inget Capcom är kända för, men här drar man mig ur varulvskaoset och kastar mig ner i ett svart hål.

Jag är vag och det får ni ursäkta mig för, då poängen är att gå in här utan förväntningar. Att jag ens nämner det känns närmast som en spoiler och jag skulle inte bli förvånad om internet välter.

Läs också: The Dark Pictures Anthology: Little Hope – recension

Lady Dimitrescu må vara 290 centimeter hög, men hennes personlighet är ännu större.

Skräckodyssé

Underjordiska labb hör Resident Evil till men den underjordiska fabriken signerad mekaniska geniet Heisenberg är något annat. Det känns verkligen som om jag är på en lång resa när jag försöker ta Ethan från botten till toppen av komplexet. Här finns fällor som bokstavligen kan krossa dig och Terminator-lika monster vars tyngd gör att nerverna vibrerar. När strömmen plötsligt bryts och allt slocknar är jag ensam i mörkret. Eller tja, så ensam man kan vara med en armé biologiska vapen.

Till din hjälp har du The Duke som sin enorma kroppshydda till trots kan dyka upp lite varstans i byn. Han är Villages rundlagda svar på fyran Merchant, och kan sälja dig vapen, uppgraderingar och recept så att du kan crafta egen ammo. Skatter du hittar (överallt!) köper han villigt. Du kan till och med få permanent ökad hälsa genom att fånga fisk och jaga grisar. Just det här inslaget är dock mest ett störande moment. Djuren är prydligt utmärkta på kartan och du behöver bara gå dit och skjuta dem.

Klart och betalt. Och skralt.

Arsenalen är inte heller den fetaste, men precis varje del kommer till nytta. Jag jonglerar vant pistolen och hagelgeväret. Med svettiga fingrar försöker jag få in headshots med pickadollen, men när varulvarna kommer för nära byter jag till hagelbrakaren. Då ammunitionen – särskilt till en början – är sällsynt kvider jag varje gång en hårig best väjer undan för min hagelsvärm. Minor i trånga korridorer är köttig poesi och prickskyttegeväret sänker bevingande zombier (!). Japp, det finns mer än varulvar i den här hålan. Bossarna är många och inte sällan absurda. Det är så det ska vara, tänker jag när magnumrevolvern halas fram för att sänka ännu en larger than life-boss.

Även storyn är absurd, vilket också är precis som det ska vara. Den är skickligt berättad spelet igenom med flera vansinniga vändningar. Luften går dock ur vissa av svaren på de stora frågorna. En del rivs bara av medan andra knappt fått någon uppbyggnad. Det är synd, även om Ethans familjesaga rör och berör hela vägen. Det är trots allt vad som räknas då han är navet i det abnorma havet.

Sagan om Resident Evil fortsätter och den här gången är skräcken inte lika djup, medan kaoset i gengäld skruvats upp till max. En del knep känns gjorda (och gjorda) men trumfas av ett Capcom i högform som gapar efter mycket och vinner det mesta.

Läs också: Resident Evil 3: Nemesis – En underskattad skräckklassiker

Sitt i tomtens knä nu, pojk!

Vält en varulv
med några av de här vapenfavoriterna

  • Lemi – Ditt första vapen (bortsett den stackars kniven) må inte vara en krutdurk men när du når vägs ände efter 12–13 timmar lär du inse att pistolen varit en kär följeslagare. Inte minst som ständig backup-plan.
  • F2 Rifle – Prickskyttegeväret fungerar ypperligt mot spelets flygfän, vars officiella svenska namn bör vara “vildvittror”. Det kittlar skönt i kistan att även spränga varulvshuvuden på trettio meters avstånd.
  • Wolfsbane – Att detta är varulvens värsta fiende hörs ju på namnet. Magnumrevolvern är dock spelets mest kraftfulla vapen och att slösa silverkulorna på mindre varulvar kanske inte var din bästa idé…
Resident Evil Village – Recension Reviewed by on .
4.3

UTSLAG

86%
86%

Mindre krypande fasa, mer svettig action. Resident Evil regerar vidare, trots ett par snedsteg.

About The Author

Bamseponny by night och … Bamseponny by day också faktiskt. Bästa spelet är The Witcher 3. Andra favoriter är Stardew Valley och XCOM 2. Choklad, friidrott, katter och RuPaul's Drag Race är bortom spel-älsklingar.

Related posts