Monster Hunter Rise – Recension

Monster Hunter Rise – Recension

Monster Hunter Rise trappar upp jakten på de stackars dinosaurieliknande djuren som mest vill behålla sin hud.

Nu, mina älskade små gullungar

Ska vi tillsammans bege oss ut i Nintendo Switchs ångande djungler

Och stinkande träsk

Nu ska vi gå på monsterjakt

Nu ska vi gå på monsterjakt!

Monster Hunter är en märklig serie, på flera sätt. Dels är det en av få co-op-fokuserade spelserier på bärbara format som 3DS och PSP som faktiskt var extremt populära och spelades online. Vilket är imponerande, med tanke på hur uselt onlinesystem 3DS har. Det är också en serie som förr nästan helt saknade story. Man bara gav sig ut i djungler, öknar, berg och träsk och dödade vartenda stort monster (och en massa små, också) man såg. Allt för att göra enorma vapen av deras skelett, samt i regel väldigt fula kläder av deras skinn och päls. En slags Felix Herngren-simulator, kan man väl säga.

Det är egentligen ett, i mina ögon, extrem osympatiskt koncept. Det finns ingen egentlig anledning att döda alla de här djuren, som mest sköter sitt, annat än för att kunna få större vapen att döda ännu fler monster med. I de senaste spelen har man försökt skriva in mer av en storyorsak till varför man går blodiga bananer på allt som rör sig, men ändå.

Det är förstås bara ett spel, så det är inte direkt så att jag ringer djurskyddet. Men det skaver lite att se ens offer bli trött och skadat och dreglandes halta omkring för att förtvivlat försöka fly undan.

Inget av detta har dock hindrat mig från att spela onödigt många timmar Monster Hunter på både PSP, 3DS och pc. Framför allt det fenomenala Monster Hunter World, som tillförde en hel del välbehövligt strömlinjeformande till den tidigare så onödigt omständliga spelserien.

Läs också: Monster Hunter World: Iceborne – en sjukt cool recension

I korthet

Vad är det?

En återgång till det bärbara formatet för den japanska monsterserien.

Utvecklare

Capcom

Utgivare

Capcom

Webb

monsterhunter.com

Cirkapris

550kr

PEGI

12 år

Testas på

Switch

Kolla även in

Dauntless

Många av monstren har en distinkt asiatisk design.

Ett hästjobb för en hund

Monster Hunter Rise fortsätter på den vägen, med ännu snabbare samlande av resurser och ett högre tempo överlag – inte minst i själva striderna. Det tar inte alls lika lång tid att fälla de tidiga monstren, vilket gör det kvickare för en veteran att ta sig fram till den punkt då spelet äntligen blir lite mer utmanande. Det är dock lite väl enkelt ända tills man tagit sig till de tuffare high rank-monstren. Att man inte behöver banka lika länge på monstren (för det mesta) är välkommet, men de hade gärna fått vara lite svårare. En del av monstren har antingen rätt simpla och förväntade attackmönster, medan andra mest känns ganska gimmickartade. Striderna får sällan den där intensiteten eller tyngden som i Monster Hunter World.

Det betyder inte att Rise är dåligt, bara att jag inte tycker att det petar ner föregångaren från tronen – trots att jag uppskattar hur det snabbar på de tristare, mer grindiga bitarna i spelet. Man behöver inte samla flera gånger från varje växt, benhög, bikupa eller vad det nu är man samlar. Ett tryck tömmer den på allt den har för tillfället. Det är väldigt välkommet. Staden är också liten, så att man lätt och snabbt kan göra allt man vill där innan nästa strid.

Och så har vi ridandet och klättrandet, som absolut tillför mycket och gör att man känner sig mer rörlig än någonsin. I alla fall mellan striderna. I själva bataljerna är man ungefär lika otymplig som alltid – men det hade inte varit Monster Hunter annars. Att kunna svinga sig fram, rida på stora hundar och till och med springa uppför bergsväggar, känns väldigt rätt.

Inte nog med att man skinnar djur till höger och vänster, nu rider man på de stackars hundarna också.

Kött på dinosauriebenen

Miljöerna är däremot tristare än i föregångaren. Här känns det definitivt som en återgång till 3DS-eran, med ibland småfula omgivningar (det finns undantag – staden är mer detaljerad än skogsmiljöerna, men i staden vill man ändå inte hänga onödigt länge) och världar som inte känns speciellt kul att utforska. Trots att de är mer vertikala än någonsin. Du behöver inte göra det heller, för kartorna är i regel så små att du springer igenom dem ganska fort. Och du behöver sällan eller aldrig leta efter det du behöver, då både monster och uppdragskritiska resurser markeras på kartan.

Köttet på de benen är förstås striderna, och de är ändå fortfarande kul – även om de saknar den där brutala intensiteten från World. Däremot är det svårt att bortse ifrån att det är jobbigt att gå från 60 bildrutor i sekunden i föregångaren, till bara 30 i Rise. När man spelar i bärbart läge märks det mindre än om man spelar på teven, men även jag som inte är någon enorm frameratesnobb har svårt att vänja om mig. Ofta känner jag helt enkelt att jag vill återgå till Monster Hunter World. Inte för att Rise är dåligt, utan för att föregångaren helt enkelt är så väldigt bra.

Monster Hunter Rise är ett riktigt bra spel – särskilt om man ser det som ett bärbart spel. Definitivt många resor bättre än de idag svårspelade och tröga 3DS-utgåvorna. Switch får slita hårt för att köra spelet, dock, så batteriet dräneras på en svinblink. Men det är det värt. Ett ganska tunnsått spelår som detta så känns Rise definitivt som en frisk fläkt, och det gör betydligt mer rätt än fel. Jag önskar bara att det gjorde ännu lite mer rätt. Det är bara att plocka upp sitt enorma bensvärd, slänga på lite Mora Träsk och ge sig ut på tigerja… jag menar monsterjakt.

Läs också: Returnal – är det värt att återvända till om och om igen?

Monster Hunter Rise – Recension Reviewed by on .
4

Utslag

80%
80%

På vissa sätt ett steg framåt, på andra sätt ett steg bakåt. Fortfarande skamligt kul att jaga monster.

About The Author

Värmlänning som spelat sedan barnsben. Utbildad lärare, älskar det skrivna ordet och spelar allt jag kommer över. Lagom sur.

Related posts