Duckman – Jakten på de försvunna spelen

Duckman – Jakten på de försvunna spelen

Duckman: The Graphic Adventures of a Private Dick är ett förvånansvärt välgjort äventyrsspel som förtjänar bättre än att simma runt och kvacka förgäves i glömskans flod.

Dagens så kallade edgelords är inte mycket att hänga i granen. På 90-talet hade ingen höjt ett ögonbryn över deras tirader. På den tiden var sarkasm, bitterhet och allmän livsleda mainstream. Därför kunde man göra en animerad serie om en alkoholiserad anka och familjefar som försummar sina barn och hatar allt och alla, och visa på bästa sändningstid. Tv-serien hette Duckman, och visades faktiskt även på SVT ett tag. Det var fina tider.

Visst blev mörkret, smutsen och cynismerna något av en tom pose ibland, även då. Ofta, till och med. Men många gånger fanns också en uppriktighet i de bistra minerna, även när de använde ironi för att desperat maskera den värsta svärtan. Det räcker inte att säga saker som upprör folk – det måste betyda någonting bortom chockvärdet också. Annars blir det bara en tröttsam, tom gest riktad mot absolut ingenting.

Duckman är knappast 90-talets bästa komedi eller så. Inte ens den bästa animerade komedin. Men den sätter fingret ganska bra på exakt hur mycket cynism och elände som faktiskt fick utrymme i popkulturen, även i sådant som skapades för en mainstreampublik. Även till synes snälla och beskedliga familjeserier som den ambitiösa tv-serien Dinosaurs (med otroliga effekter och dockor skapade av Jim Hensons studio) hade en tydlig underton av mörker. Inte bara för att serien slutade med att dinosaurierna dog ut, utan för att den röda tråden i hela serien handlade om varför de gjorde det. Och det var tydligt att det handlade om oss.

Till skillnad från i gamla sitcoms ordnade det sig inte i slutänden så länge man trodde på familjen och gamla värderingar. Och detta var ändå en serie som riktade sig mot barn och unga, i första hand. Det är ju en sak när Seinfeld vältrar sig i underbart rolig misantropi, och en annan när gulliga muppdinosaurier visar ungarna varför mänskligheten är dömd till undergång.

Läs också: Dark Forces visar hur bra Star Wars kan vara

I korthet

Vad är det?

Ett välgjort och beskt peka- och klicka-äventyr baserat på en animerad serie.

Utvecklare

Illusions Gaming Company

Utgivare

Playmates Interactive Entertainment

Kolla även in

Sam and Max Hit the Road

Allt går åt helvete för Duckman, och han förtjänar det.

En anka för sin tid

Duckman är helt enkelt en väldigt logisk skapelse om man tänker på att den är ett barn av sin tid. En era där smutsen var överallt. Från misären i Seven till spel som Bad Mojo, där man är en kackerlacka som springer runt i underbart motbjudande miljöer. För att inte tala om grungemusikens genombrott och alla skitiga och deppiga musikvideor som producerades under det inte alltid så glada 90-talet. Det är mot den här bakgrunden man måste förstå Duckmans fjärde väggen-brytande ironi och cynismer.

Det var dock aldrig en av de mest populära animerade komediserierna, även om vi som faktiskt såg den gillade den. Dels var Jason Alexander (Costanza från Seinfeld) perfekt i titelrollen, som den bittre ankan och detektiven som helt saknar goda sidor, och är tämligen sämst på allt han tar sig för. Men serien lyckades också både sätta fingret på den beska tidsandan, samtidigt som den gjorde narr av den med ständiga ironiska små instick.

Precis som i tv-serien dödar Duckman gärna de gulliga mjukisdjuren Fluffy och Uranus om och om igen.

Snällare cynism

Att det faktiskt gjordes ett spel baserat på tv-serien är förvånande nog i sig, men att det också är ganska bra är direkt makalöst. Duckman: The Graphic Adventures of a Private Dick är inte alls så ekivokt som titeln vill antyda. Faktum är att spelet överlag är snällare än tv-förlagan, märkligt nog. Manuset har inte samma skönt cyniska bett, helt enkelt. Det blir mer förväntade, lite tamare grejer. Mer som en modern edgelord, kan man väl säga. Men inte för den skull utan kvaliteter eller småroliga passager. Spelet har dessutom vett nog att inte hålla på allt för länge. Det har en enkel men tydlig intrig där Duckman blir ersatt av en ny modell, som tar över både hans jobb och hans familj.

Det är tyvärr inte Jason Alexander som gör rösten i spelet, men ersättaren gör ett så pass bra jobb i rollen att det inte gör så mycket. Förutom det starka röstskådespeleriet är spelet överlag väldigt träffsäkert gestaltat.  Det  fångar serien på ett utmärkt sätt, både vad gäller animeringar, estetik och ljuddesign. Även om manuset som sagt inte riktigt når ända fram.

Pusslen är väl inte särskilt minnesvärda, men de är helt okej. Några är lite fyndiga, till och med, och inga är av den där sorten som gör att man i raseri förbannar spelets designers. Lite för simpelt, måhända, men det passar i sammanhanget. Poängen här är inte att lösa kluriga gåtor, utan att få sig till livs en dos träffsäker, interaktiv version av Duckman.

Duckman har sitt på det torra…eller blöta.

Gamla losers rostar aldrig

Jämfört med vissa andra peka- och klicka-spel baserat på tv- och film-förlagor så är Duckman definitivt ett riktigt gediget spel. Alla som gillar serien bör ge det en chans. De som inte har sett den kan med fördel kolla in den på youtube, där det faktiskt finns både enskilda avsnitt och hela säsonger uppladdade. Som du säkert förstår, eftersom spelet är med i vår artikelserie om försvunna spel, så går det tyvärr inte att köpa Duckman: The Graphic Adventures of a Private Dick  idag, om man inte råkar hitta en begagnad kopia någonstans (men då ska man ha en satans tur).

Om du däremot hittar spelet på ett eller annat sätt så är det enkelt att spela det även på moderna datorer, då det är kompatibelt med ScummVM. För att få lite koll på hur spelet låter, rör sig och för sig så kan man med fördel spana in vår lilla film nedan, där vi visar lite från början på spelet.

Duckman må vara ett barn av sin tid, både som tv-figur och spelhjälte, men nog finns det utrymme för gamla losers även i vår tid? Jag hoppas ju det.

Läs också: Resident Evil Village – är det lika läskigt som sjuan?

Duckmans ögon är ett kapitel för sig.

About The Author

Värmlänning som spelat sedan barnsben. Utbildad lärare, älskar det skrivna ordet och spelar allt jag kommer över. Lagom sur.

Related posts