Days Gone – recension

Days Gone – recension

Apokalypsen är välbekant men ack så gemytlig i Days Gone.

Min motorcykel är mitt allt. Som Deacon St John rullar jag fram genom ett postapokalyptiskt Oregons lummiga skogar och kryssar över gräsbevuxna kullar längs vägar som sedan länge börjat spricka och återtas av naturen. För två år sedan gick världen under – ett okänt virus förvandlade majoriteten av mänskligheten till ständigt hungriga monster, som i denna framtid kallas för freakers, även om Z-ordet förstås sällan är långt borta.

Det är en vacker värld. När jag vaknar i en erövrad banditbunker på morgonen och solen silar ner mellan trädgrenarna glömmer jag för en stund att allt är åt helvete och bara njuter. Sedan hugger jag ihjäl en förvriden freaker med min hembyggda yxa (ett baseballträ och en sågklinga är allt som behövs) och släpar en upphittad dunk bensin till min trogna stålhäst, så att jag kan fortsätta utforska världen och hjälpa de som behöver det, inklusive mig själv.

Darth vemdå?

Deacon är en ikonisk, nästan klyschig karaktär. Rösten görs av Sam Witwer som spelat Darth Maul överallt utom i de faktiska Star Wars-filmerna, och då han inte är riktigt rätt i skallen efter dessa år av vansinne pratar han ofta med sig själv. Som en typisk biker i en ogästvänlig värld puttrar han fram på sin hoj med vännen Boozer vid sin sida, tills katastrofen en dag slår till och allt ställs på huvudet. Det kanske inte längre går att bara tänka på sig själv? Att Deacon får göra en resa i fler bemärkelser än en är det ingen tvekan om, och det lätt ostiga manuset räddas av välskrivna karaktärer och utmärkta skådespelarinsatser.

Världen är även den en karaktär i spelet, en som Deacon (eller ”Deek” som hans vänner säger) interagerar med på ett så naturligt sätt att jag knappt tänker på det. Det är ytterst sällan du fråntas kontrollen för en kort mellansekvens, och däremellan går, åker eller smyger du fram och märker hur andra människor faktiskt reagerar på din närvaro. Du har varit här några år, så när du anländer till ett läger vet alla vem du är: en prisjägare med ensamvargskomplex; någon som är hård på utsidan men med ett åtminstone ljummet hjärta klappande i bröstet.

Snickarglädje

Själva spelet är nästan exakt som du förmodligen tror att det är. Du utför en serie uppdrag åt olika läger, uppgraderar din motorcykel och köper bättre vapen för att klara av allt svårare uppgifter i jakten på både din försvunna fru och din förlorade mänsklighet. Ett enkelt crafting-system låter dig förvandla en flaska, en trasa och en burk bränsle till en molotov. Ett oljefilter från en övergiven SUV blir till en improviserad ljuddämpare för ditt gevär. Och samlar du lite kvistar kan du alltid skapa pilar till ditt armborst, som du kan förgifta eller tända eld på för att få olika effekter. Spelmekaniskt är det enkelt, men tillfredsställande. Att skjuta eller slåss känns tillfredsställande fysiskt och tungt och att kryssa fram på småvägar eller asfalt med sin motorcykel är en skön känsla som jag ännu inte tröttnat på.

En del av det är förstås världen. Det här är ett typiskt Mats-spel i den bemärkelsen att det finns massor av ”pluppar” att hitta och blommor att plocka på kartan. En ännu större del är faktiskt emellertid berättelsen. Den öppna världen till trots så finns här en känsla av ständig framåtrörelse, och storyn bjuder på en och annan oväntad vändning som håller dig på tårna. Visst, det här har gjorts förut, men här görs det med kärlek och en känsla för relationer som gör att jag på riktigt tycker om (och hatar, förstås) personer jag träffar i spelet. De har sina egna mål och drömmar och ingen av dem är helt och hållet endimensionell. Jag vet att det här inte skulle vara någon lysande hyllning av en Oscar-mässig film, men i spel är vi inte direkt bortskämda med trovärdiga icke-spelarkaraktärer. Eller spelarditon, för den delen. Och Days Gone bjuder på båda.

Läs också: Vi recenserar svenska Biomutant

I korthet

Vad är det?

Storybaserad zombieaction i en öppen värld.

Utvecklare

Bend Studios

Utgivare

Sony

Webb

Days Gone

Cirkapris

Priset 500:-

PEGI

18

Testat på

Intel Core i5-660K, 16GB RAM, GTX1070 16MB

Kolla även in

Days Gone

Här har du för “Vill farbror köpa majblomma?”!

Ju fler vi är tillsammans …

Och så har vi zombiern …. förlåt, freaksen. De är en ständig närvaro under dina resor. Ofta ser du några enstaka tugga på en död ko (?) ute på ett fält, eller så kanske de slåss med en björn eller andra ensamma resande. Det är faktiskt ett av de bästa ögonblicken i spelet när man lyckas dra en hord zombier genom ett fientligt läger och låter dem göra grovjobbet så att man bara kan valsa in och plocka upp bensin, ammo och disktrasor när de är klara. Det här är snabba 28 dagar senare-zombier, inte den långsamma vacklande old school-typen, så se till att ha gott om stamina om du ska ta dig an grupper av dem. Och gå aldrig för långt ifrån din älskade motorcykel.

Horderna, ja. Spelets USP och kanske den mest imponerande detaljen, trots att de egentligen inte spelar någon stor roll i historien förrän mot slutet. Du kan förvisso ta dig an dem redan från början, även om de horder du springer på då är små. 25-30 zombier känns dock som tio gånger så många när allt du har är en fjuttig liten pistol, två molotovs och en gammal gisten planka. Även när du har uppgraderat dina vapen, skaffat granater och distraktioner och tagit dig an några av de mindre horderna så är det aldrig lugnt när du ser bokstavligt talat hundratals skrikande infekterade komma rusande, klättra över bilar och staket och kasta sig över dig för att slita dig i bitar. Om du känner att du har lite för lite stress i ditt liv så rekommenderar jag definitivt att du ger dig på så många horder som möjligt. När du stöter på en med 500 medlemmar tror du garanterat att det är en bugg och att det inte är meningen att man ska kunna klara det här. Men det går, och det är en oerhört tillfredsställande känsla att lura ett par hundra genom en smal gång, skjuta sönder en bensindunk och spränga hälften av dem, för att sedan meja ner resten med en stulen kulspruta.

Fast inget är ändå som i början. Första gången jag startade Days Gone så blev jag nästan förbannad över hur värdelös Deacon var. Inga vapen att tala om, ingen hälsa, uthållighet eller roliga granater. Motorcykeln kröp fram som en mygga på en tjärsticka och det kändes omöjligt att döda mer än en eller två zombier utan att bli överväldigad. För att inte tala om att bensinen tog slut efter vad som kändes som ett par hundra meter.

En del stunder i spelet är som att få en råsop i maggropen – på ett bra sätt!

Alla är vi barn …

Andra gången jag spelar det så uppskattar jag faktiskt denna underväldigande början. Det ska inte vara så muntert att tramsa runt i katastrofen och försöka överleva. Och nu vet jag ju att efter några timmar öppnar spelet sig och blir större, jag får bättre utrustning och lägger mig till med användbara förmågor. Jag förstår att man kanske inte gillar det här spelet om man bara spelat en liten bit av det, men den som hänger kvar, eller kanske rent av uppskattar lite självplågeri, blir rikligt belönad. Jag kanske bara har blivit bortskämd med för lätta spel och för mycket handhållande? I vilket fall som helst är det riktigt uppfriskande att få lite pisk i början för att sedan gå fram som en glödgad lie genom kroppsvarmt smör när man spelat ett tag. Tills man stöter på en hord, får slut på ammunition och begravs i skrikande zombieanaloger, förstås. 

Bend Studios hojdystopi fick en rejäl slev kritik när det kom på Playstation 4 för något år sedan. Det förstår jag ärligt talat inte. Visst, det här är inget nytt, det är kanske inte 100 % superpolerat och klyschorna haglar tätt och ofta. Men spelmekaniken är så tillfredsställande och världen och dess invånare så fascinerande att jag ändå sitter här och spelar igenom det för andra gången, och inte har några planer på att sluta halvvägs. Det här är själva definitionen av ett bruksspel, helt enkelt, lite som en portion köttbullar och potatis. Du vet vad du får, det är gott om än ingen överraskning, och när du är klar känner du att du skulle kunna äta en tallrik till imorgon och tycka om det lika mycket. Så även om det här spelet har sina små skavanker så kommer du inte ångra att du följer med Deacon på hans resa.

Läs också: Duckman jakten på de försvunna spelen

“Jag frågar igen – var det du som släppte dig?”

My boomstick

Inget zombiespel skulle ju vara komplett utan vapen, och även här finns en mängd sådana att hitta, tillverka eller köpa i de olika läger du jobbar åt längs vägen. Du kan ha en pistol, ett huvudvapen och ett specialvapen, så det gäller att välja rätt kombination för rätt situation. Här är tre av mina favoriter.

Chicago Chopper

En förklädd variant av den klassiska Thompson-kpisten från andra världskriget. Det tar ett tag innan du kan köpa den, men om du gör det och utrustar den med ett 50-skotts trummagasin så går den igenom zombiehorder som ditt pekfinger i risgrynsgröt.

SMP9

En liten, smidig kulsprutepistol som räknas som pistol i spelet. Helt perfekt som komplement till ett tyngre huvudvapen, så att du alltid har ett sätt att spotta en vägg av kulor mot annalkande horder eller banditer som ligger i bakhåll och slår dig av motorcykeln.

Armborst

Armborstet är ett specialvapen som i början mest är användbart för att skjuta fiender utan att det märks. Snart får du också tillgång till eldpilar, explosiva pilar och min favorit: zombiepilarna som gör dem galna och attackerar sina kompanjoner. Lika mysigt som komiskt.


Soppatorsk!

Bensinstopp är din bäste och sämste vän.

Bland det värsta som kan hända i spelet är att du får slut på bensin. Efter ett tag lär du dig förvisso var du hittar en dunk eller två, men du kan aldrig ta den med dig och bensintanken på din motorcykel är patetiskt liten innan du lyckas skaffa dig uppgraderingar. Håll därför ett öga på tankmätaren och stanna vid varje mack eller bärgningsbil (de har alltid en dunk på flaket) för att fylla på ett par droppar.

Eller gör inte det! Det kan nämligen också vara helt fantastiskt att få slut på bensin mitt i ödemarken. Du måste leta dig mellan hungriga zombier, vilda björnar och elaka banditer för att ta dig till närmaste civiliserade ställe där du förhoppningsvis hittar lite drivmedel. Faktum är att några av de bästa stunderna jag haft i Days Gone har varit när jag klantat mig och tvingats improvisera för att överleva.

Days Gone – recension Reviewed by on .
4.05

Utslag

81%
81%

Klyschigt, bitvis lite enformigt, men packat till bristningsgränsen med apokalypsstämning och bra karaktärer. Ett underskattat spel som du borde spela.

About The Author

Related posts