Biomutant – Recension

Biomutant – Recension

Biomutant målar upp en förtrollande vacker spelvärld som känns egen, trots att den vilar på ett väldigt bekant fundament.

Det hör kanske inte till vanligheterna att se en rävliknande figur rida runt på en enorm, mekanisk hand som kan avfyra en kanon ur pekfingret. Eller ja, i vår värld är det definitivt ovanligt. Men Biomutants universum är full av den sortens charmerande infall. Om världen måste gå under, så hoppas jag att det som kommer efter blir lika vackert som i Experiment 101:s inbjudande spelvärld.

Biomutant utspelar sig i en post-apokalyptiskt värld. I alla fall ur vårt perspektiv, då mänskligheten är utrotad sedan länge. Istället har antropomorfiska, muterade djur tagit över. Ur deras perspektiv befinner de sig dock i en pre-apokalyps, då deras trasiga men förrädiskt vackra värld hotas av en nära förestående katastrof.

Allting kretsar kring det döende världsträdet, vars gigantiska rötter sträcker sig ut i de fyra väderstrecken. På varje rot sitter nämligen en enorm best och gnager för hjärtats lust, och det är upp till dig att stoppa dem. Under resans gång ska du helst även erövra eller ena de olika stammarna som befolkar världen.

På förhand har det rått viss förvirring över vad Biomutant egentligen är för ett spel, men som synes ovan så är konceptet ganska rättframt, i alla fall på ett storymässigt plan. Besegra fyra bossar, och bli antingen världens ljusa räddare, eller deras mörka erövrare.

Läs också: Duckman – George Costanza som anka

I korthet

Vad är det?

Ett open world-actionrollspel i en fantastiskt inbjudande spelvärld.

Utvecklare

Experiment 101

Utgivare

THQ Nordic

Webb

biomutant.com

Cirkapris

500kr

PEGI

12 år

Testat på

Pc (även till: PS4, Xbox One)

Kolla även in

Assassin’s Creed: Valhalla

En vacker, döende värld.

Mycket mera mutera

Men spelmässigt, då? Faktum är att spelet är ungefär lika rättframt där, egentligen. Det är mest att svenska utvecklaren Experiment 101 har lånat från diverse olika inspirationskällor. Alla enskilda delar i sig är dock väldigt bekanta. I grund och botten är nämligen Biomutant ett actionäventyr med rollspelsinslag, som utspelar sig i en stor, öppen värld. Tänk senare Assassin’s Creed-spel parat med Breath of the Wild så hamnar du ganska rätt.

Spelet är inte lika slipat som de här AAA-spelen, men så är också Experiment 101 en ganska liten studio, med blott ett tjugotal anställda. Och vad de har lyckats knåpa ihop är ändå imponerande. Även om ingen enskild del av spelet är det bästa genren har att erbjuda (förutom själva världen, som är fantastiskt fin), så är allting injicerat med en stor dos charm, energi och spelglädje som trumfar bristerna. För det finns absolut brister, men vi kommer till dem senare.

Till att börja med får du välja ras och klass. Det här spelar inte jättestor roll, dock. Ungefär som i Dark Souls-spelen formar du din karaktär under spelets gång, och vad du börjar som avgör mest startvapen och vad dina styrkor är under de första få timmarna. Alla klasser kan låsa upp alla mutantkrafter och vapenförmågor. Det enda som skiljer dem åt är en uppsättning unika klass-förmågor.

Det är ganska underhållande att dina inledande val av egenskaper även formar din gullige krabats utseende (alla raserna är söta – även om vissa av dem ser otroligt korkade ut). Om du vill använda mer mutantkrafter och väljer att fokusera mer på intelligens än styrka så får du ett större huvud och en mindre kropp, till exempel.

Överlag kommer du att få tillräckligt med uppgraderingspoäng av olika slag för att låsa upp allt du vill och mer därtill, så rollspelselementen är inte särskilt djupa. Det är mest av allt ett sätt att ge dig möjlighet att fokusera på det du tycker är roligast. Gillar du närstriderna så kan du skapa en muskulös kämpe, men om du hellre skjuter så kan du göra en kvick krabat som lätt kan hålla sig på avstånd. Förvänta dig bara inga djupa rollspelssystem.

Detsamma gäller interaktionen med andra karaktärer. Moralsystemet är rudimentärt, och handlar mest om huruvida du vill döda folk eller rädda dem. Sidouppdragen är även de rättframma, och handlar oftast om att samla saker eller utföra andra enklare uppgifter åt invånarna. Här finns inga komplexa sidohistorier. Det är en lättsam, lättillgänglig värld för dig att, i din egen takt, äventyra i. Och det är här Biomutant skiner som mest. För det är en väldigt gemytlig värld att utforska, full av charm.

Den här krabaten ser ut att ha rymt från Mumintrollens värld.

Lek med språk

Det finns en detaljrikedom och lekfullhet i världen som gör den otroligt inbjudande, även bortom den utsöka estetiken. Det som först drar in en är för all del de böljande gröna ängarna som ofta badar i antingen solens eller månens sken, eller de fantastiska stränderna, vars djupblå vatten är lite för inbjudande för sitt eget bästa – med tanke på att huvudkaraktären är en usel simmare som lätt drunknar. De flesta av spelets olika miljöer är väldigt läckra, helt enkelt.

Men ganska snart lägger man också märke till alla fyndiga detaljer i världen. Hur vapnen är uppbyggda av gammalt skrot (allt från strumpor till toaborstar). Sättet man uppgraderar sina kläder genom att skruva dit allsköns plåt och annan skrot på dem. Eller uppgraderar vapen genom att sätta dit häftstift, sprutor och allt möjligt annat på dem.

Allra charmigast är kanske sättet spelet leker med språket. Mänskligheten (eller vad det nu var för varelser som föregick de antropomorfiska djuren som nu bor i världen) må vara borta, men den gamla teknologin finns kvar. Runt om i världen finns tv-apparater att få igång, gitarrer att stämma och toaletter att spola. Men de har döpts om till saker som string-plonk (gitarr, om jag inte missminner mig). Vissa av namnen blir lite extra komiska, som när bombskydden kallas för ”bang shelters”. Jag förutsätter att det är ett medvetet skämt, för man behöver inte ha särskilt snuskig fantasi för att dra helt andra växlar på ordet ”bang” än explosion.

Som alla stora, öppna världar så återkommer bekanta byggklossar om och om igen. Många av forten och byarna består av samma bitar, fast ihopsatta på lite olika sätt. Men det är mest mot slutet av spelet, när du har utforskat majoriteten av kartan och samlat på dig mäktig utrustning, som det börjar kännas lite gjort. Det är dock inte ett specifikt problem för Biomutant, utan för open world-genren i stort. Jag hade dock gärna sluppit få samma meddelande varje gång jag erövrar ett fiendefort, där ledaren för stammen jag har allierat mig tackar mig, och motståndaren säger att de minsann inte ger upp. Eller ja, berättaren återger vad de säger. Det är lika bra att vi pratar om den biten nu.

En stor ödla i pyjamas. Undergången är sannerligen nära.

Rappakalja

Karaktärerna i Biomutant pratar inte engelska. Eller något annat språk heller, för den delen. De pratar den där sortens nonsensspråk som var så vanligt i 3D-plattformare kring millennieskiftet. Yooka-Laylee väckte liv i det ganska nyligen, med ett otroligt enerverande resultat. Det är inte lika störigt i Biomutant, som tur är. Utöver några undantag, som en vansinnigt irriterande, Elvis-inspirerad utter i början av spelet, är fikonspråket ganska så uthärdligt.

Det gör dock alla dialoger omständliga i längden, eftersom vi först lyssnar på karaktärerna stå och utstöta nonsensläten, för att sedan få det översatt av den allestädes närvarande berättaren. Det dröjer inte länge innan jag blir rastlös och klickar förbi rösterna för att bara läsa texten.

Manuset är som bäst i de fyndiga små detaljerna och ordlekarna som jag nämnde ovan. Själva intrigen är inte så mycket att yvas över. Den duger som incitament att ge sig ut och utforska världen, men det är äventyret i sig som engagerar – inte berättandet. Dessutom får jag väl lov att säga att berättarröstens löfte om ett förvånande slut inte går i uppfyllelse. Oavsett vilket slut du får så är det ganska så väntat, ärligt talat. Det spelar mindre roll, för det är resan som är poängen här, snarare än slutmålet. Det är bara märkligt att spelets berättare rakt ut påstår att vi kan förvänta oss ett oväntat slut, när vi snarare får raka motsatsen.

Aggressiva mutationer

Lika förväntat är det du kan ta dig för i den öppna världen. Det mesta handlar om utforskande, samlande och strider. Överallt finns enorma mängder loot att sno åt sig (vilket jag gillar, även om det blir något överflödigt mot slutet, när man redan är beväpnad med det mesta av det bästa), och sidogrejer att beta av.

Du kan låsa upp nya riddjur och fordon. Allt från lila älgliknande kreatur att rida på, till enorma mechrobotar att köra runt, eller vattenskotrar att fräsa runt i det underbart blå vattnet med. Vissa av fordonen kan bara användas i specifika områden, men det är okej. Spelet hade blivit ganska obalanserat om man kunde kalla in en enorm mechrobot överallt.

Framför allt är världen så klart smockfull med fiender att slåss mot. Alla vapentyper har sina egna combos att låsa upp, och tillsammans med perks och mutationer finns det ganska många färdigheter att roa sig med i striderna. Både närstrider och skjutandet är ackompanjerat av slow motion-sekvenser när du akrobatiskt hoppar runt och undviker fiendeslag och utför specialattacker. Det hela ser spektakulärt ut, även om animationerna kan bli en aning stelbenta ibland.

Det är inte de mest precisa, välbalanserade eller slipade striderna jag någonsin har spelat, men de är roliga. De är rappa, korta och intensiva, och det känns riktigt tillfredsställande när man får till en snygg kombination av attacker.

Mutationerna hjälper också till att hålla fighterna roliga. Du kan tända eld på fienderna, få dem att slåss mot varandra, elektrifiera dem eller rulla över dem med en stor bubbla. Den sistnämnda är särskilt användbar, då bubblan också låter dig hoppa högre – vilket underlättar enormt i utforskandet.

Ibland är det lite väl otydligt att avgöra när man ska parera eller ducka undan för fiendeattacker, och det är lite frustrerande när man ibland inte riktigt skjuter där man faktiskt siktar. Det är ett stridssystem som ser tjusigare ut än vad det är, i slutänden, men som samtidigt gör tillräckligt mycket rätt för att vara kul.

Det onda med det goda

Det här kan faktiskt sägas sammanfatta hela spelet. Biomutant är verkligen inte utan brister, men dess goda sidor väger mestadels upp för dem, och i slutänden har jag svårt att lämna den fantastiska spelvärlden när den väl har uppslukat mig.

Man får ta det onda med det goda i det här spelet, helt enkelt. Gör man det så märker man snart att det finns betydligt mer ljus än mörker här. Det finns en skönhet även i sprickorna, trots allt. Grafiskt är det kanske inte det tekniskt mest avancerade där ute, men det flyter mjukt och fint och det är ljuvligt stilsäkert. Det har dock en del buggar och tekniska brister som stör och kan göra vissa sidouppdrag omöjliga att klara. Förhoppningsvis är detta något som patchas till inom kort.

Jag hade kanske önskat att det fanns lite fler berättelser i världen, och mindre samlande av sorten ”hitta fem pianon” eller ”besegra x antal banditledare”. Men samtidigt skapar man väl sina egna små, ordlösa berättelser i takt med att man spelar. För egen del är Biomutant närmast som att åka på semester en stund. Det må vara en ogästvänlig värld där mutanter försöker dräpa mig mest överallt, men den har en inbjudande, gemytligt lågmäld atmosfär som ger mig ro i kroppen när jag besöker den. Efter ett kämpigt år av corona och annat elände så är det mycket värt att få respit i form av en så här färgsprakande och trivsam oas.

Läs också: Resident Evil Village – en ond saga för vuxna barn


Färdas med stil

De tre bästa sätten att ta dig fram i Biomutants öppna landskap.

  • Mekafingro – Okej, det är varken det snabbaste, bekvämaste eller smidigaste sättet att ta sig fram. Men nog måste man älska möjligheten att kunna rida runt på en stor, mekanisk hand. Att faktiskt träffa något med fingerkanonen må vara en utmaning, men vem sade att allt måste vara så lätt hela tiden? officiella svenska namn bör vara “vildvittror”. Det kittlar skönt i kistan att även spränga varulvshuvuden på trettio meters avstånd.
  • Batnamnam – Osäker på om namnet på den här figuren är en referens till Peter Sellers gamla ”birdie nam nam”-replik, men alldeles oavsett så är det ju alltid trevligt att kunna hoppa utför en klippkant och sväva iväg mot horisonten på en tam fladdermus. Dessutom ser den lustig ut när den knatar runt på marken.
  • Pee-Wee Gargantua – Vattenskotern i all ära, men nog är det ännu härligare att kunna glida fram på vågorna på sin alldeles egna val? Eller vad nu den här vattenlevande varelsen ska klassas som. För att låsa upp Pee-Wee måste du rädda den från en elak banditboss. Efter det är det bara att börja kasta sig i böljan den blå utan att vara rädd för att drunkna.

Bloopers med djur

Tre andra spel för den som får mersmak på antropomorfiska djur.

  • Blacksad – Detektiven Blacksad är en svart katt som måste ta reda på om ett självmord i själva verket är ett mord. Tekniskt svajigt spel som ändå är värt att spela för karaktärerna och det engagerande deckarmysteriet.
  • Beyond Good and Evil – Du spelar förvisso inte som ett djur, men din närmsta vän är en talande gris som är så fantastiskt charmig att det är omöjligt att inte älska kreaturet. Eftersom huvudpersonen Jade är fotograf så tillbringar man även mycket tid med att fotografera allsköns djur.
  • Dynamite Dux – Någon som minns Segas gamla arkadspel där två ankor struttar gatan fram och spöar skiten ur jättesmå hundar? Nå, det gör vi. Inte för att det är ett jättebra spel eller så, men hur ofta får man se en blå anka kasta dynamit på en tax?
Biomutant – Recension Reviewed by on .
4.25

Utslag

85%
85%

En sprudlande, färgrik och inbjudande spelvärld vars helhet är större än summan av de enskilda delarna.

About The Author

Värmlänning som spelat sedan barnsben. Utbildad lärare, älskar det skrivna ordet och spelar allt jag kommer över. Lagom sur.

Related posts