Returnal – Recension

Returnal – Recension

Returnal är ett ganska typiskt roguelite-actionspel, fast uppblåst till en relativt lyxig storspelsstatus.

Housemarque gör i regel ganska små, tajta actionspel av klassiskt arkadsnitt, men med Returnal har de tagit på sig en tjusig men något intetsägande AAA-kostym. Konceptet är enkelt. Du kraschlandar på en främmande planet och varje gång du dör vaknar du upp igen vid vraket och måste försöka igen. Och som så ofta när det gäller roguelites så gäller det att ställa in sig på att man kommer att dö ofta.

I grund och botten är Returnal ett rättframt actionspel med vissa bullet hell-tendenser av det slag utvecklarna gjort sig kända för att producera. Men den här gången har de gett sig på att skapa en lite större, dyrare spelupplevelse med mer fokus på narrativ och roguelite-mekanik snarare än high score-listor (även om sådana också finns, i ett särskilt arkadläge).

Premissen i sig är alltjämt full av potential, både för berättande och för metakommentarer på spelmediet som sådant. Den mest typiska jämförelsen är väl med filmer som Måndag hela veckan, Palm Springs (som närmast är att betrakta som en andlig nyinspelning av den Bill Murray-klassikern) eller tv-serien Russian Doll.

Läs också: Är Oddworld: Soulstorm en känslostorm?

I korthet

Vad är det?

Ett ganska typiskt roguelite-spel, fast med ovanligt höga produktionsvärden.

Utvecklare

Hoursemarque

Utgivare

Sony

Webb

housemarque.com

Cirkapris

750kr

PEGI

16 år

Testas på

PS5

Kolla även in

Hades

Ett tips i all vänlighet – undvik att sticka tungan i alla former av laserstrålar. Det gör ont, och smakar typ ingenting.

Imorgon är inte en annan dag

Den mest relevanta jämförelsen i sammanhanget är dock den fyndiga Tom Cruise-rullen Edge of Tomorrow, där lille Tompa dör hundratals gånger tills han memorerat allt utantill och kan speedrunna dagen han genomlever gång på gång. En dag där, som av en händelse, ett avgörande slag mellan mänskligheten och en invaderande ras av utomjordingar utspelar sig. Det är en fyndig liten actionfilm, som lustigt nog har mer att säga om spelmediets trial and error-mekanik än vad Returnal har.

Istället bjuds vi på ett gravallvarligt narrativ som fokuserar på huvudpersonen Selenes bakgrund och förträngda minnen. Det hela är väldigt slentrianmässigt berättat, fullt av övertydlig symbolik och sekvenser där man utforskar hennes minnen i form av att utforska en avbild av hennes gamla hem på jorden. Det krävs dock en vass penna för att få ett sådant grepp att falla på plats och faktiskt bli intressant, snarare än bara högtravande och gjort.

Det måste ändå ses som lite bortslösad potential, detta. Det är en berättelse om en person som är ensam på en främmande planet, men ändå blir mer förskräckt av att läsa sin egen post (eller snarare minnen av sin egen post), än av de enorma monstren hon stöter på – som på sin höjd resulterar i en axelryckning. Om de här psykologiska grubblerierna varit mer engagerande hade det väl inte varit något problem, men det är de inte. Och de behövs inte för att vi ska förstå hur ensam Selene är. The Dig har inga sådana inslag där huvudpersonen navelskådar sitt eget psyke genom övertydliga, symboliska visioner. Men vi förstår ändå den genomgående röda tråden av ensamhet och oförmåga att acceptera sin egen maktlöshet inför döden i det spelet. Returnal anstränger sig helt enkelt väldigt mycket för att säga väldigt lite.

Lite trial och mycket error

Nu är förstås poängen med de flesta roguelites spelmekaniken snarare än storyn. Det är mest att med både hög budget och ett visst fokus på narrativ, så borde det ha kunnat bli mer engagerande på den punkten. Hades gör så oändligt mycket mer med så fantastiskt mycket mindre. Det gäller tyvärr även det spelmässiga, även om det definitivt är här Returnal har mest att komma med.

Att inte vara lika bra som Hades betyder förstås inte så mycket. Det är en orättvist hög ribba att jämföras med. Och Returnal är ändå rätt underhållande, särskilt i början. Dels för att atmosfären är tät när man utforskar de regnvåta ruinerna, medan PS5-handkontrollen simulerar regndropparna med dual sense-teknologin. Det är riktigt effektivt.

Kontrollerna i övrigt är också bra, med något enstaka frustrerande undantag. Man är skönt snabb och rörlig, och skjutandet är gediget. Däremot kan det vara svårt att få Selene att rikta närstridsattackerna åt rätt håll ibland, av någon anledning. Men överlag är det smidigt att kontrollera henne där hon rusar runt och utforskar den främmande planeten.

Det betyder dock inte att spelet är lätt. Tvärtom. Särskilt efter att du besegrat första bossen så börjar spelet bli allt mer ansträngande för varje framsteg du gör. Men inte på ett lika väldesignat eller välbalanserat sätt som de bästa spelen i genren. Det känns ibland mer som att dunka huvudet i en ganska repetitiv och föga uppmuntrande vägg. Inte för att spelet är svårare än till exempel Hades eller Curse of the Dead Gods, utan för att det inte är lika bra på att mana på spelaren, eller ge oss tillräckligt många anledningar att fortsätta harva på. Således blir det lite småtrist efter några spelomgångar, och då börjar man snabbt att begå misstag när uppmärksamheten tryter.

Jag vill för all del kämpa vidare, men samtidigt blir jag lite väl ofta frustrerad snarare än motiverad. Och jag får inte den där givande känslan av progression och att faktiskt bli bättre, som de bästa roguelite-spelen ger mig.

Läs också: Curse of the Dead Gods – ett förbannat roguelite

Han var en jävel på att döda astronauter, men på dansgolvet var han mest pinsam.

Rymdparasiter

En del av problemet är att fienderna tenderar att pendla mellan smått ofarliga och extremt enerverande. Vissa bara följer efter och gör vansinnigt aggressiva utfall som är halvt omöjliga att undvika om det är många fiender runt en. Det går inte att hålla koll på alla, helt enkelt.

Inte heller är det lätt att göra sig av med större grupper av fiender om man inte har tur att råka på ett bättre vapen. Vissa av dem känns mer som ärtpistoler som kittlar fienderna lite lätt, medan andra är extremt effektiva och plöjer igenom det mesta. Ibland utan att jag förstår riktigt varför det enda är så mycket mer effektivt än det andra.

Vapenvariationen är inte heller super. Det är varianter av pistoler, automatvapen och någon sorts hagelgevär till en början. Det introduceras lite fler vapen pö om pö, men inget som är speciellt spännande. Inte heller är de nya föremålen man låser upp under spelets gång särskilt intressanta, och de påverkar sällan hur du spelar spelet. De olika vapnen inbjuder inte direkt till olika strategier, annat än att vara lite närmre eller längre ifrån fienderna. Det blir ganska statiskt, helt enkelt.

Det är synd, för här finns idéer som hade kunnat höja spelet några snäpp till, med lite mer utveckling. Utöver artefakter och vapen kan man också dra på sig parasiter som ger både positiva och negativa effekter. Det är ett bra inslag, men effekterna är ofta lite oinspirerade – eller i värsta fall bara dumheter. Att förlora hälsa av att plocka upp föremål och vapen är till exempel bara idiotiskt. Det borde ha gått att få till parasiter med förmågor som faktiskt förändrar spelet på ett roligare sätt än så.

Lagom är bäst

Nu låter det kanske som om jag hatar Returnal, men så är det inte alls. Tvärtom är det ju rätt bra. Men det är ju just det som är problemet. I den benhårda konkurrensen i floden av roguelite-actionspel, så räcker det kanske inte med ett hyfsat bra spel med höga produktionsvärden för att sticka ut, när varken spelmekanik eller narrativ når samma höga höjder som de mer lyckade konkurrenterna.

Returnal är ett (oftast) kul actionspel i sin egen rätt, men främst i lagom långa spelsessioner. Efter några dödsfall är det, i alla fall för mig, bättre att göra något annat en stund. Annars tenderar de snabba, snygga, intensiva striderna snart odynamiska och gjorda, snarare än spännande. Spelets polerade yta distraherar bara så länge åt gången, trots allt.

Ett spelår som detta, när vi inte direkt har drunknat i större spelsläpp till de nya konsolerna, så kanske Housemarques nya spel ändå kan vara värt en titt. Kanske är det lättare att förlåta frustrationsmomenten om man bara får sig sin fix av snyggt konsolgodis med dual sense-funktioner. Men ironiskt nog är Returnal knappast något vi kommer att återvända till gång på gång i framtiden.

Läs också: Vi letar efter försvunna spel och hittar ett bortglömt Aliens-spel.

Returnal – Recension Reviewed by - .
3.75

Utslag

75%
75%

Ett helt okej roguelite-spel som dock utmärker sig mer för sina höga produktionsvärden än sin spelmekanik.

Om skribenten

Joakim Kilman

Värmlänning som spelat sedan barnsben. Utbildad lärare, älskar det skrivna ordet och spelar allt jag kommer över. Lagom sur.

Liknande artiklar