Evil Genius 2: World Domination – Recension

Evil Genius 2: World Domination – Recension

Genialiskt är väl att ta i, men Evil Genius 2 är en trivsam uppföljare som nog borde ha uppdaterat konceptet lite mer.

Jag skjuter en slumpmässig underhuggare för några extra tusenlappar, och jag gör det utan att ens fundera på det. Det är då jag inser att ondskan i Evil Genius 2 verkligen är banal, på alla sätt och vis. På ett bra sätt. Det låter dig vara en ondskefull skurk, utan att man för den skull behöver ha särskilt dåligt samvete över det.

Evil Genius 2 är en tämligen senkommen uppföljare. Originalet var en underhållande blandning av James Bond-parodi och strategispel i Dungeon Keeper-anda, och det är precis vad vi får den här gången också. För den som kan acceptera att det här i mångt och mycket är ett spel stöpt i en relativt föråldrad mall, så är det fortfarande ett rätt skönt koncept – även om det också kommer lastat med ungefär samma frustrationer som första spelet gjorde.

Grundpremissen är lika lockande idag som när första spelet släpptes 2004. Du är en skurk med storhetsvansinne, och måste bygga upp ett imperium och skicka ut dina underhuggare att ta över världen. För att nå dina storvulna och ondskefulla mål måste du bygga en välfungerande bas, forska fram ny utrustning och teknik, tjäna grova pengar och ta kål på alla störiga agenter som försöker infiltrera din bas.

Läs också: Outriders – Recensionen

I korthet

Vad är det?

En kort beskrivning av spelet.

Utvecklare

Rebellion

Utgivare

Rebellion

Webb

Evilgeniusgame.com

Cirkapris

400kr

PEGI

12

Testas på

Intel Core i5 7600k

GTX 1070

16 GB RAM

Kolla även in

Dungeon Keeper 2

De självdetonerande robotarna är hysteriskt jobbiga. Där kan vi snacka riktig ondska.

Old school-ondska

Att bygga en välplanerad och effektiv bas är dock lättare sagt än gjort, inte minst då du ständigt får problem med brist på både det ena och det andra och måste bygga nya rum, eller bygga ut dina gamla. Bli inte förvånad om du snart har en handfull rum fulla av elkraftverk, till exempel.

Det blir ganska utmattande efter ett tag, om jag ska vara helt ärlig, och Evil Genius 2 har samma problem som föregångaren på så vis att det blir jobbigare och mer utdraget snarare än jättesvårt. De inledande timmarna är rappa och roliga och introducerar snabbt de olika rumtyperna. Men sedan tvärbromsar spelet för en serie väldigt tidskrävande uppdrag där det inte känns som om man gör mycket alls i alldeles för många timmar. Balansen är lite skev, helt enkelt, och konceptet hade nog behövt uppdateras lite mer i flera avseenden.

Det är fortfarande kul att sätta upp fällor för nyfikna agenter och rivaliserande superskurkar, men det är också lika frustrerande att se ens korkade underhuggare dö som flugor i vart och varannat anfall på ens bas, varpå hela basen är full av liksäckar i en smärre evighet. Jag gillade verkligen Evil Genius när det begav sig, men just sådana frustrationsmoment hindrade spelet från att bli den odödliga klassiker det borde ha varit, så jag hade hoppats på fler förbättringar den här gången.

Trots bristerna är det, ironiskt nog, oftare sympatiskt och gemytligt än irriterande att spela Evil Genius 2. Man måste bara vara beredd på att det, precis som en typisk Bond-skurk, inte är alls så smart som det tror att det är.

Läs också: Jakten på de försvunna spelen – vi går på spelskattjakt

Ingen superskurk utan ett superskurkrum med superguldinteriör.
Evil Genius 2: World Domination – Recension Reviewed by on .
3.5

Utslag

70%
70%

Ett underhållande men obalanserat strategispel som känns charmigt gammaldags.

About The Author

Värmlänning som spelat sedan barnsben. Utbildad lärare, älskar det skrivna ordet och spelar allt jag kommer över. Lagom sur.

Related posts