El Hijo: A Wild West Tale – Recension

El Hijo: A Wild West Tale – Recension

Det spelar ingen roll hur fort du drar om du inte ser El Hijo.

Salooner, guldgruvor och ånglok. I klassisk spaghettivästern är de skådeplatser för barska miner och skottlossning. För en liten grabb utan skjutjärn är det istället smygande som gäller. Även gamla Desperados blandade cowboys och stealth, men den här sagan är nästan närmare besläktad med Untitled Goose Game. Och det fungerar riktigt bra.

En liten pojke och hans mamma bor ute på prärien i frid och fröjd tills några banditer sätter fyr på deras gård. Mamman lämnar sin son på ett kloster innan hon ger sig iväg för att utkräva hämnd.

Men livet som tuktad klosterpojke är inget som lockar det lilla busfröet och han sätter ögonaböj ett rymningsförsök till verket. Pojken drar fram över den vilda västern där lagens män, banditer, guldgrävare och munkar alla verkar vara i någon sorts maskopi med varandra samtidigt som samhällets svagaste blir lidande och inburade.

Att vara huvudperson i en spaghettivästern innebär normalt Colt-revolvrar och tuggtobak men sådant passar inte en sexåring. Pojken måste undvika konfrontationer och till sin hjälp har han sin slangbella och ett antal verktyg. Uppvridbara leksaker kan distrahera vakter, kaktusblommor fungerar som rökbomber och fyrverkeripjäser kan både spränga upp alternativa vägar och tillfälligt förvirra motståndare.

Läs också: Cyberpunk 2077 – recension

I korthet

Vad är det?

Mysig västernsmygare.

Utvecklare

Honig Studios, Quantumfrog

Utgivare

Handy Games

Webb

Elhijogame.com

Cirkapris

200:-

Pegi

3 år

Testat på

I7 2600K, GeForce GTX 1070, 16 GB RAM

Kolla även in

Mark of the Ninja, PCG 194, 88 %

Spela död!

I sin allra mest grundläggande form handlar El Hijo om att hålla sig i skuggorna, tajma patrullrutter och ibland tänka åtminstone lite grann utanför boxen för att få allt att klaffa. Var och en av spelets trettio nivåer lägger till nya gimmickar som håller konceptet vid liv och enkla men gulliga animationer och Enio Morricone-inspirerad musik knyter ihop alltihop på ett mycket passande sätt.

De flesta situationer i spelet har en tänkt optimal lösning men är alltid öppna för olika genomförande, inte minst baserat på vilka föremål som råkar finnas tillgängliga sedan tidigare nivåer. Att det ibland finns flera vägar som slutligen sammanstrålar hjälper till att få det i grunden väldigt tekniska spelet att kännas mer organiskt och följsamt. Smygande är som bäst när de mest välplanerade manövrar blandas med intuitiv krishantering och flera gånger under resan hamnar jag i denna sweet spot.

Att agera reaktivt är däremot lite mer obehändigt än det kunnat vara på grund av sladdrig kontroll. Lite för många gånger händer det att jag trycker på knappen för att ducka bakom en midjehög mur men blir stående som ett fån. Detta leder till att jag oftast spammar knappen i ett försök att få spelet att lyssna på mig. Mina vilda knapptryckningar kan då resultera i att den lille parveln gömmer sig för att sekunden senare ställa sig upp och återigen bli antastad av en bandit.El Hijo är en mysig liten västernsaga där enkelheten blir en styrka. Lättläst grafik och ett effektivt tempo hjälper till att göra den lilla pojkens resa till en ofta mycket trevlig upplevelse. Smygande i realtid kräver däremot tajt kontroll och om utvecklarna lyckas slipa till de knöggligare bitarna med en patch så hade spelet blivit än enklare att rekommendera.

Läs också: Immortals Fenyx Rising

El Hijo: A Wild West Tale – Recension Reviewed by on .
3.7

UTSLAG

74%
74%
En gullig liten västern som gör många saker rätt trots stundtals oprecis kontroll.

About The Author

Lagom melankolisk pojkman som gillar sobert berättande och gamla saker.

Related posts