Amnesia: Rebirth – Recension

Amnesia: Rebirth – Recension

I Amnesia: Rebirth är det viktigaste livet du beskyddar inte nödvändigtvis ditt eget.

Amnesia: The Dark Descent är det mest skräckinjagande spelet jag någonsin har spelat. Jag minns att jag var tvungen att dela upp mitt spelande i halvtimmessessioner med långa pauser för att överhuvudtaget orka med den oupphörliga pressen som svenska Frictional Games lade på mina späda axlar.

Hur överträffar man en sådan stilbildande klassiker? Det gör man inte, så Frictional Games har klokt nog valt en annan väg med Amnesia: Rebirth; den konstanta skräcken har tonats ner avsevärt (även om den fortfarande glimtar till rejält med jämna mellanrum) till förmån för atmosfäriskt historieberättande, med en väldigt unik idé som grundpelare.

Spelaren tar nämligen rollen som Tasi Trianon, en ung kvinna som slås medvetslös under en flygkrasch i den nordafrikanska öknen. Och hon är gravid. Effekterna är inte särskilt påtagliga till en början, men tids nog utvecklas barnahavandet till renodlad spelmekanik, då Tasi kan lugna ner sig genom att prata med sitt ofödda barn. Fostret blir även Tasis primära motivation att behålla livhanken, och en tickande berättelsemässig bomb, i väntan på att brisera.

Läs också: Skärmskräckare – Redaktionen om sina skräckfavoriter

I korthet:

Vad är det?

Familjeovänlig skräck.

Utvecklare

Fricitonal Games

Utgivare

Fricitonal Games

Webb

amnesiarebirth.com

Cirkapris

260:-

Pegi

18 år

Testat på

I5 4690K, Geforce GTX 970, 16 GB RAM

Kolla även in

Yuppie Psycho


Som titeln antyder lider Tasi också av minnesförlust. Vartefter hon utforskar miljöerna återfår hon minnen om sina försvunna kollegor (däribland hennes man Salim), som tillsammans med spridda textdokument snart börjar antyda regelrätta övernaturligheter. Precis som i The Dark Descent kan spelaren inte försvara sig mot de fasor som jagar en, och det ständigt närvarande mörkret hotar driva Tasi till vansinne om man inte hittar ljuskällor med jämna mellanrum.

Stundtals frustrerande

Smygsektioner tar upp stora delar av den tio timmar långa speltiden, tillsammans med ofta fysikbaserade pussel. Bägge frustrerar ungefär lika ofta som de underhåller, men den engagerande berättelsen finns alltid där för att dämpa irritationen innan den tar överhanden. Och ibland känns det också som att den diffusa vägen framåt är ett högst medvetet grepp – inte minst under en extra gastkramande labyrintsekvens, som gav mig rejäla rysningar längs ryggraden. Helt och hållet i klass med originalspelets allra mest intensiva stunder, och utmärkt material för framtida Youtube-reaktioner, det vågar jag lova!

Det räcker så. Ju mindre du vet om Amnesia: Rebirth på förhand desto bättre. I The Dark Descent kändes handlingen underordnad skräcken, men i Rebirth framstår förhållandet snarare som det det motsatta. Fasorna är mindre omedelbara men går i gengäld psykologiskt djupare, med några rejäla moraliska frågeställningar som föräldrar lär fundera över lite extra länge. Hur långt är du beredd att gå för att rädda ditt barn, och är du villig att låta andra betala det slutgiltiga priset?

Läs också: Recension: Carrion

Amnesia: Rebirth – Recension Reviewed by on .
3.95

UTSLAG

79%
79%

Stundom frustrerande skräck med rejäl psykologisk tyngd.

About The Author

Finlandssvensk anime-, motorsport- och spelentusiast!

Related posts