Spelresan: Del 2 – 1998

Spelresan: Del 2 – 1998

Vi återvänder till 90-talet, spelar spel, nördar ner oss i allt möjligt och återupplever ett märkligt årtionde, fast med tjugo år av efterklokhet i bagaget.

Jag byggde en tidsmaskin en dag, och bestämde mig för att göra ett återbesök i det glada (nåväl) 90-talet. För att finansiera mina eskapader i det sena 90-talets popkulturella utbud tog jag jobb som tränare för Arsenal (läs: spelar Championship Manager 2), med målet att se hur många legendarer och framtida stjärnor jag kan stuva in i mitt lag. Bara så där. Vi har nu nått fram till 1998. Det här är historien om en spelresa i tiden.

Brolin börjar verkligen krypa under skinnet på mig. På gott och ont. Han producerar ett hiskeligt antal blandband med allt det värsta 90-talet har att erbjuda i musikväg, men han är också en oemotståndlig liten jävel och en trogen bundsförvant. Jag börjar misstänka att han kommer att vara en viktig del av min resa. Ingen av oss förtjänar riktigt att benämnas hjältar, men vi kan ju vara ett par sidekicks som snubblar sig genom historiens vingslag.

Som alltid går det bra att strunta i det nostalgiska fotbollssnacket och hoppa direkt på frossandet i spel, musik och film från 1998. Men det här är en helhetsberättelse, och det lönar sig att läsa hela, för nog har vi mening och mål med vår färd. Mer eller mindre.

Men nu är det dags för avspark. Den som vill komma i rätt stämning kan lyssna på min 90-talets bästa-spellista (som är ständigt under konstruktion), eller Best of Brolins blandband: 1998.

Den som har missat första delen av Spelresan kan läsa den här.

Del 2: 1998 – En kärleksfull spark i skrevet

Tomas Brolin rusar in på mitt kontor en dag. Med andan i halsen börjar han gorma om vikten av pungsparkar. Det här är uppenbart något viktigt för honom. Han har tänkt mycket på det här med skrevsparkar, och varför de är så bra och viktiga. Han kan inte få nog av dem, skriker han. Aldrig har jag sett honom så röd i ansiktet. Jag sitter mest och nickar, och blir lite sugen på att äta något med tomat i.

– Man kommer bara så långt med uppmuntrande blandband, avslutar han och sjunker utmattad ner i den slitna skinnfåtöljen som följde med kontorsinredningen.
Kanske har han rätt? Inte ens Brolins berömda blandband med hits av extremt varierande kvalitet kan ensamt vinna en ligatitel. Kanske behövs hårda tag för att på allvar vända säsongen och peta upp Arsenal i toppen. Det är förvisso inte helt tydligt om det är lagkamraterna, motståndarna eller båda som förtjänar sparkar i skrevet, men eftersom det bara är mina spelare jag har tillgång till så är det lättaste änden att börja i.

Ljungberg får den första pungsparken. Han spelar förvisso väldigt bra, men både jag och Brolin är överens om att han behöver en, i största allmänhet. Jag har tidigare varit lite klantig och berättat för honom om att han blir något av en stilikon med sin pretty boy-tuppkam, så nu har han försökt sig på att skaffa den i förtid. Det har gått så där, och han ser mer ut som en blöt kalkon, med en slokande röd hårman som hänger ner på ena sidan. Brolin tycker att Ljungberg är värre än Hitler på grund av det här. Något opåkallat, måhända. Kanske är Brolin mest sur för att jag råkade skvallra om hans framtida musikaliska arbete med Dr Alban och Björn Borg för resten av laget – något Ljungberg skrattade så mycket åt att han sträckte sig i ryggen och blev skadad i tre veckor.

Hur som helst så verkar mitt och Brolins pungsparksregemente (som lustigt nog inte inbegriper den numera stålsuspensoarbeklädde Brolin själv) ha effekt. Både Bergkamp och Henry har börjat vräka in mål, och även om målvakterna har problem (Seaman börjar bli gammal, och varken Buffon eller nyinköpte Landreau har växt in i sina vuxenbyxor ännu) så städar mittbackarna Adams, Keown, Ferdinand och Campbell upp effektivt – oavsett vilka av dem som spelar för tillfället.

Brolin startar sällan, men är liksom Nicklas Alexandersson en utmärkt inhoppare som alltid är värdefull på bänken. Bäst i laget är alltjämt Patrick Vieira, så det är ju som det ska.

Ju närmare sommaren vi kommer, desto bättre spelar vi. Samtidigt spelar tidigare så överdrivet dominanta Manchester United sämre och sämre. De tappar poäng mot både Barnsley och Chelsea, som båda ligger på nedflyttningsplats. Avgörandet kommer när vi med nöd och näppe lyckas vinna mot Manchester United på bortaplan. Efter det var det som om proppen lossnade.

När sista matchen var spelad hade vi vunnit ligan med fem poäng, och Thierry Henry var skyttekung. Däremot tog Tottenhams gubbjävel Jürgen Klinsmann fotbollsjournalisternas pris för bästa spelare. Rio Ferdinand blev årets yngling, och jag årets tränare.

Chelsea fick däremot inga priser alls, för de hamnade på nedflyttningsplats. Så – slutet gott, allting gott.

Brolin bråkar om Bombay

När säsongen är slut visar det sig att Brolin inte alls är nöjd med tillvaron. Förutom Ljungbergs frisyr så tycker han också att hans blandband får för lite beröm från både mig och resten av laget. När jag vägrar gå med på att Dr Bombay är ett underskattat musikaliskt geni så är det droppen som får bägaren att rinna över för Brolin. Innan säsongen 98/99 hinner börja har han flyttat till Milan och skrivit på för Inter. Han tar dessutom Bergkamp med sig, som tydligen inte kan leva utan Brolins blandband. Rent monetärt tjänar jag stort på detta, men jag har förlorat en viktig vän och bundsförvant.

Brolin – jag viskar ditt namn varje kväll när jag gråter mig till sömns. Men Dr Bombay är kass. Och dessutom halvdansk.

Någon jag inte kommer att sakna är drygpellen Ruud Van Nistelrooy, som jag säljer för en dyr peng till Tottenham. Trots att han bara spelat ett fåtal matcher, på grund av skada, så gör jag en rejäl vinst på karln.

Han måste dock ersättas, och äntligen sker det jag kämpat för i ett helt år. Ronaldo, den gamle VM-hjälten som hade världens fulaste frisyr på grund av ett vad med en kompis, går efter extremt mycket tjat med på att flytta till London och ansluta sig till mitt lag.

Tony Adams lämnar också laget och ersätts av Patrik Andersson, för det är alltid roligt med lite fler svenskar. Särskilt nu när Brolin har lämnat mig i sticket. Jag anar dock oråd. Något känns fel. Som om jag inte borde vara här, och mixtra med verkligheten på det här viset.

Tänk om jag ändrar framtiden för mycket? Tänk om Brolin aldrig spelar in Alla vi, med Dr Alban och Björn Borg?

Trots att jag har ett starkare lag än någonsin, och inleder nya säsongen enormt bra, så oroar jag mig. Hela hösten är en enda lång vinstkavalkad där Ronaldo, Henry och Totti öser in mål.

Jag borde vara på topp, men något gnager i magen. Som om den där framtiden jag trodde att jag hade koll på inte gäller längre.

Fortsätt till sida två, där vi frossar i 1998 års utbud av spel, film och musik.

Läs också: Humorspel – intensivkurs

Pages: 1 2

About The Author

Värmlänning som spelat sedan barnsben. Utbildad lärare, älskar det skrivna ordet och spelar allt jag kommer över. Lagom sur.

Related posts