The Legend of Bum-Bo – Recension

Trots allt kiss, bajs, och blod är The Legend of Bum-Bo det närmaste The Binding of Isaac-universumet kommit att vara familjevänligt.

Edmund McMillens spel har alltid en distinkt, personlig touch. Oftast innehåller de kroppsvätskor, grotesk men barnslig humor, religiös ikonografi, samt en förrädiskt simpel och beroendeframkallande spelmekanik. The Legend of Bum-Bo följer i mångt och mycket den här mallen.

Trots att det säljs som en prequel till The Binding of Isaac och delar det spelets estetisk är Bum-Bo istället fokuserat på turordningsbaserad pusselaction. Du har ett bräde med olika färgade symboler som du ska matcha minst fyra i rad, vilket låter dig utföra olika handlingar. Ben och tänder låter dig attackera fiender, medan bajs och snor agerar försvar. Dessutom plockar du under varje spelomgång upp olika slumpade förmågor som laddas upp ju fler rader du fyller upp.

Om det här låter som ett Popcap Games-spel med lite mer bajs och blod är du sanningen på spåret. Jag skulle säga att Bum-Bo mycket väl kan vara McMillens mest lättillgängliga spel hittills. Istället för intensiv, krävande action bygger utmaningen här mest på framförhållning samt hur mycket tur du har med slumpen; vilka förmågor du får, vilka fiender du möter, hur ditt bräde ser ut för varje strid.

Läs också: Felix the Reaper – Recension

Rumphugget

Visst finns det ett mått av strategi när det gäller vilken ordning du ska spela dina kort för att ta ut varje fiendegrupp på bästa sätt. Avsaknaden av tidsgräns gör att du inte behöver stressa, och när du väl lyckas hitta en vinnande strategi känns det onekligt belönande. Oftast är flax dock viktigare än färdighet. Med andra ord är The Legend of Bum-Bo ett renodlat casual-spel – på gott och ont.

En annan, mer beklaglig, likhet med många casual-spel är att det känns opolerat. Trots att utvecklarna redan har släppt flera patchar för att fixa de tekniska problemen stötte jag likväl på flera besvär. Oftast rör dig sig om att träffar inte registreras eller att fiender fastnar i loopar, men spelet hängde sig även några gånger, och achievements verkar inte funka alls. Överlag känns det ofärdigt, där speciellt de barskrapade menyerna ger en stark early access-vibb.

När det inte krånglar är själva spelet dock mestadels lyckat. Att låsa upp nya karaktärer med unika förmågor och experimentera med olika kombinationer har absolut sin charm, men spelet saknar djupet som gjorde exempelvis The Binding of Isaac så omväxlande. Där slumpen i Isaac fick varje omgång att kännas helt unik och krävde att du kunde improvisera känns varje session i Bum-Bo nästan likadan.

The Legend of Bum-Bo känns som ett spel gjort för att kunna spelas av alla och kunna portas till vilket format som helst. Det är ett avslappnat och lättsamt spel utan många av de vassa kanter som vanligtvis definierar McMillens spel, både stilistiskt och spelmekaniskt.

Läs också: John Wick Hex – Recension