Trüberbrook – Recension

I det fina men tomma Trüberbrook får vi pussla och lösa mysterier som inte riktigt leder någon vart.

Trüberbrook är en liten by mitt ute i ingenstans på den tyska landsbygden. Dit anländer Hans, en fysiker kroniskt befriad från allt vad personlighet heter. Han vill jobba med sin forskning, men snart blir hans anteckningar stulna, och ett mysterium börjar veckla ut sig. Upptakten lovar gott, men ganska snart visar det sig att de atmosfäriska miljöerna är ihåliga kulisser.

Utvecklarna hymlar inte med sina förebilder. Inget fel med det, men referenser kräver fingertoppskänsla för att inte falla platt. Annars påminner de bara spelaren om bättre saker. Och i Trüberbrook är referenserna påfallande ytliga.

Några exempel – Hans möter en mystisk karaktär som heter Gretchen, men några vettiga kopplingar till den klassiska folksagan finns inte. Med jämna mellanrum kan Hans kommentera sin omgivning genom att spela in små meddelanden på kassettband, precis som i Twin Peaks. Det finns även gott om små referenser till gamla peka-klicka-spel, som ”how appropriate, you fight like a cow”-repliken från Monkey Island. Men det görs aldrig något med dessa. De knyter inte an till teman, de leder inte in till fyndiga skämt. De bara finns där för att påminna oss om saker vi gillar. Den som vill veta hur man använder referenser på ett mer meningsfullt sätt bör spela Thimbleweed Park istället.

Läs också: Månadens hårdvara, med bland annat kraftfull laptop

Når inte ända fram

Det är synd, för premissen är definitivt lovande. Estetiken, med handgjorda miljöer, får mig att tänka lite på den gamla norska dockfilmen Flåklypa Grand Prix. Spelet ser mestadels fantastiskt ut, även om karaktärsmodellerna inte alls är på samma nivå som omgivningarna. Spelet lyckas ändå till en början skapa en säregen atmosfär, som hade kunnat bli något speciellt om berättandet bara lett någon vart. Istället faller mysteriet pladask. Ingenting byggs upp, och avslöjanden bara kommer utan finess. Spelets andra hälft är mest en serie pussel, helt utan att storyn förs vidare eller mysteriet fördjupas. Allt leder fram till ett lika väntat som rumphugget slut.

Nu låter det kanske som om jag avskyr Trüberbrook, men så är det inte. Jag är mest besviken. Pusslandet är okej, även om det är slappt att vi inte får kombinera föremål själva – det gör spelet automatiskt åt en när man har samlat på sig allt man behöver. Karaktärerna är gemytliga, om än sällan särskilt underhållande. Framför allt Hans själv är en riktig tråkmåns som aldrig tycks särskilt engagerad i det som händer omkring honom.

Det känns helt enkelt som om utvecklarna haft en grundidé, men sedan inte riktigt vetat vad de vill göra med den. Trüberbrook är för all del trivsamt, men när det hela är över känns det mindre som om jag gjort en resa, och mer som om jag stått och stampat på stället i några timmar. Tut mir leid, men det räcker inte riktigt hela vägen fram.

Läs också: Thimbleweed Park – recension