Ace Combat 7: Skies Unknown – Recension

Jag vill ha en ny flygsimulator! Med handen på hjärtat så hade jag inte väntat mig att Ace Combat 7 skulle vara den …

Storyn i detta luftburna actionspel är vid det här laget mer än välbekant och kan sammanfattas i marginalen av ett frimärke (googla “frimärke” om du är född efter 1990): vagt västerländsk nation fylld med good guys blir anfallet av den slemmiga fienden från vagt östeuropeiskt land befolkat av onda terrorister.

Länderna i Ace Combat 7 benämns inte med sina riktiga namn, men de fiktiva tänker jag inte nämna. Inte för att jag inte vill, utan för att de är så “generi-trista” att jag inte kommer ihåg dem fem minuter efter att jag stängt av spelet. Storyn berättas i form av snyggt renderade, actionfyllda mellansekvenser som bärs upp (eller tyngs) av en story som är så tunn att om du bar den på offentlig plats skulle du bli arresterad som blottare. Dumheter, kan man enkelt sammanfatta den.

Men skit i det. Ingen som spelat ett Ace Combat-spel någon gång i sitt liv är här för storyn. Vi vet att det är dumt, men vi vet också att det är snyggt. Vi förväntar oss en actionfilm från 80-talet med mycket fetare explosioner. Utsikterna har sällan varit bättre än i den här comebacken. Det här är i allra högsta grad ett flygspel, ingen simulator, men ibland vill man ju bara ha lite dumma, arkadiga luftstrider där varje fiendeplan vid minsta provokation exploderar som om det vore fyllt av nitroglycerin.

Läs också: Spelvintern 2019 blir glödhet!

Det gör de i Ace Combat 7. Explosionerna är feta, fienderna oräkneliga och dina missiler likaså. Det handlar inte om realism, utan om att känna sig som hjälten i Iron Eagle eller Top Gun. Inte minst i det utlovade VR-läget, antar jag, men det har jag inte kunnat prova eftersom jag inte har något headset att prova det med. Men jag lovar att redan i grundläget är det här ett spel där du är mitt i stridens hetta från början till slut. Men starten? Landningen? Inställning av trim och klaffar? Om du vill göra det är du i helt fel spel, här behövs bara en hand på gasen och ett finger på avtryckaren. Och gör dig själv en tjänst och skaffa en handkontroll – att spela det här med mus och tangentbord måste bryta mot minst ett par internationella lagar.

Och kul är det. På ett hjärndött, svulstigt och nästan lite överspänt vis, förvisso. Ace Combat 7 är lättuggat, flygspelens motsvarighet till att dra i sig ett rör Pringles framför tv:n utan att ens märka att man nått botten. Jag vill påstå att det här är det perfekta spelet att sätta sig med en bakissöndag, när man bara vill spränga lite bad guys och inte tänka för mycket. Hoppas bara att du inte blir åksjuk, när du susar fram uppochner en halvmeter över grantopparna med eld i håret.

Läs också: recensionen av Dusk