Soulcalibur VI – Recension

Soulcalibur VI fortsätter slipa sitt urstarka spelsystem, men bjuder också på överraskande substans för ensamma spelare.

Jag är inte särskilt förtjust i fightingspel, men har alltid älskat Soulcalibur. Ändå har det dröjt ända tills nu – lagom till seriens pc-debut, nästan tjugotre år efter lanseringen av det ursprungliga Soul Edge till arkadmaskiner i Japan – för mig att förstå varför.

Trots att jag inte har spelat den här serien sedan Soulcalibur IV var aktuellt för tio år sedan sätter sig ändå kontrollschemat direkt, inklusive den sten-sax-påse-doftande nyheten Reversal Edge. Dels tack vare de konsekventa knappkommandona, men främst eftersom att vapnen, seriens tydligaste signum, gör att varje rörelse känns logisk.

Om man är beväpnad med den här typen av tillhygge så kommer man förmodligen använda sig av de här attackerna, och för att försvara sig bör man förmodligen agera på det här sättet. Ett tungt tvåhandssvärd eller en smidig värja säger så mycket mer om en karaktärs stridsstil, räckvidd och hastighet än vad kroppshållning och positionering någonsin kan göra.

Anledningen till att jag ens började reflektera kring detta är att nytillskottet Azwel ignorerar de etablerade reglerna. Eftersom han är spelets huvudskurk känns det ändå okej – skurkar fuskar, liksom – men hans förmåga att framkalla en lång rad olika vapen av varierande typer är svårhanterlig, och gör mig förvirrad och uppgiven på det där sättet som många andra fightingspel brukar göra.

Tack och lov utgör Azwel ett undantag, och spelets två andra nykomlingar – Grøh och Geralt – känns båda väldesignade, även om Geralts magi säkert kan kännas förbryllande för de som inte spelat The Witcher-spelen. Det är ändå imponerande hur väl den Vite vargen passar in i spelet, även om det blir rätt krystat berättelsemässigt.

Läs också: Recension: Dragon Ball Fighterz

Den enskilt största positiva överraskningen i Soulcalibur VI är ändå enspelarinnehållet. Här finns både ett storyläge, fullproppat med parallella händelseförlopp som åskådliggörs av ett lättbegripligt flödesschema, och ett uppdragsläge där man får skapa sin egen karaktär, levla upp den, fatta moraliska beslut och dra ut på jakt efter sidouppdrag via en rollspelsdoftande världskarta.

Uppdragsläget bjuder på flest speltimmar, medan storyläget ger insikt i karaktärernas bakgrund via dundermysiga och vackra illustrationer, försedda med gott om rötskådespeleri på både engelska och japanska. Jag flög nästan av stolen när jag insåg att självaste Norio Wakamoto lånade sin röst till Yoshimitsu.

Slutligen bör det också nämnas att grafiken är fantastisk (även om Ivy inte har på sig ett dugg mer kläder än sist) vilket lämnar oss med ett spel som jag utan tvekan vågar utnämna till min nya favoritfighter, och Soulcalibur-seriens starkaste del hittills. Förstklassigt.