The Gardens Between – Recension

Hur mycket man än vill kan man inte snurra tillbaka tiden till ens barndom igen. Såvida man inte spelar The Gardens Between, såklart.

De bästa pusselspelen är de som är lättast att avfärda till en början. Man löser spelets första banor utan minsta problem och blir snabbt stödig. Är det här allt spelet har att komma med? Sedan kommer plötsligt ett pussel som vrider på ens förväntningar och man blir helt fast. Man tvingas inse att ens förmodade klipskhet bara vara inbillning och hjärngymnastiken kan börja på riktigt.

Precis så inleddes min genomspelning av The Gardens Between, ett spel med en lömskt simpel pusselmekanik. Spelet, som bäst kan beskrivas som ett narrativt pusseläventyr, utspelar sig på en serie öar där två unga kompisar helt enkelt ska ta sig till ett mål. Idén är att man inte styr dessa direkt, utan istället kontrollerar tiden, varpå de rör sig enligt en förbestämd väg. Trycker man höger rör sig tiden framåt, trycker man vänster spolas den tillbaka.

Det verkar ju så enkelt på pappret, men The Gardens Between lyckas hela tiden hitta spännande infallsvinklar på det här temat. Genom att interagera med somliga föremål kan man ändra karaktärernas riktning och öppna nya vägar. Somliga föremål kan styras avskilt från resten av banan och ibland måste man även stanna tiden helt.

Varje ö är en abstrakt representation för aktiviteter som vännerna gör tillsammans. En bana utspelar sig runt en soffa under en tv-spelskväll, en annan när de bygger en träkoja, en tredje när de ger sig ut på äventyr en stormig natt. Ordlöst följer man med kamraterna i deras vänskap och sättet varje bana återspeglar deras vardagliga kompishäng som grandiosa äventyr känns tematiskt passande.

Läs också: Recension: Unravel Two

Ett vackert tidsfördriv

Det leder också till enormt vackra miljöer som man får glädjen att interagera med på flera intressanta vis. Ett pussel kräver till exempel att man trycker in en sifferkod genom att spola fram och tillbaka när karaktärerna hoppar på ett tangentbord. I ett annat måste man frysa en åskblixt precis när den vidrör ett eluttag. Man måste alltså ständigt undersöka hur varje del av banan påverkas av varandra och tiden.

Under tiden berättas en relativt simpel historia upp i bakgrunden. Man får följa karaktärernas vänskap i stunder som känns alldagliga från ett vuxen perspektiv men episka ur ett barns ögon. Berättandet saknar dock djup, och bildspråket känns utslitet.På ett sätt gör detta att deras historia känns universell, men det gör den också mindre känsloladdad än den kunde ha varit.

Så länge det varar är The Gardens Between därför lika utmanande som charmigt. Visst är dess historia om ungdomlig vänskap knappast banbrytande, men jag skulle ljuga om jag sa att slutscenen inte fick mig att snörvla till likt förbannat. Den korta färden dit –lite drygt två timmar – innehöll dock genomgående välgjord pusseldesign och några av de bäst designade omgivningarna jag haft glädjen att besöka på mycket länge.

Läs också: Recension: Clockwork