Seven: Days Long Gone

Seven: Days Long Gone

Seven: Days Long Gone smyger in om natten och snärjer oss med sin atmosfär, även om det inte riktigt lyckas stjäla vårt hjärta.

Jag hade varit en fullkomligt usel inbrottstjuv. Nu gjorde jag ju inte det tvivelaktiga yrkesvalet, delvis för att jag inte har nerver för det. Plus då att det känns lite kymigt att sno folks grejer. När jag pallade äpplen som barn brukade jag ringa på och be om lov först, så jag är nog inget vidare tjuvmaterial.

I spel, däremot, är jag en både flink och klåfingrig jäkel. Detta skumraskiga register får jag leva ut ganska rejält i atmosfäriska Seven: Days Long Gone, som blandar rollspel, action och smygande i en isometrisk, öppen värld.

Den fängelseö spelet utspelar sig kallas, av någon anledning, för Peh. Teriel, vår skurkaktiga protagonist, hamnar där efter en misslyckad stöt. Nu vill han bara ta sig därifrån, men för att göra det måste han navigera ett genom ett nät av intriger och interna strider mellan öns olika fraktioner.

Även om jag aldrig blir van vid att karaktärer helt utan ironi säger ”Peh” hela tiden, så sugs jag in i den här mörka, cyberpunkdoftande miljön väldigt snabbt. Själva berättelsen är ganska anonym, men världen i sig är egensinnig och distinkt, och det är ett sant nöje att upptäcka den i sin egen takt.

håller dig nämligen aldrig i handen. Spelet släpper helt sonika ner dig i Peh (seriöst, vem kom på det namnet?), och sedan är det upp till dig vad du vill göra.

Sno allt du kan

Naturligtvis finns det gott om sidouppdrag att ta sig an, och utrustning att stjäla, men även spelets mytologi och teknologi är intressant att utforska. Det finns väl inga direkt minnesvärda karaktärer, men världen i sig har personlighet nog för att täcka upp det.

Även bland fångarna finns hierarkier, med smutsiga slumområden och mäktiga och rika som lever gott och har personliga vakter. Religion spelar stor roll, där vissa ser tekniken som något gudomligt, medan andra ser den som roten till allt ont.

Mitt i allt detta smyger jag omkring och stjäl folks skräp (ofta bokstavligen sopor). Jag behöver det för att uppgradera mina vapen, nämligen. Vapen som jag ofta och gärna sticker i ryggen på jobbiga vakter. Att hamna i öppen strid ska dock undvikas till alla pris. Dels för att kontrollerna är rätt klumpiga, och dels för att vakter alltid skriker på förstärkning, och mot många fiender har man ingen chans alls.

Läs också: De sämsta pc-konverteringarna någonsin

I korthet:

Vad är det?

Ett smygarspel förklätt till ett isometriskt actionrollspel i en öppen cyberpunkvärld

Utvecklare

IMGN.PRO, Fool’s Theory

Utgivare

IMGN.PRO

Webb

seven-game.com

Cirkapris

280:-

Pegi

18 kr

Spelat på

Intel Core i5 3,3 GHz, GTX 1070, 16 GB RAM

Kolla även in

Shadow Tactics: Blades of the Shogun

Cyberpunk var det, ja.

Tyvärr smittar de klumpiga kontrollerna även av sig när du ska klättra runt i miljöerna. För även om Teriel är vig och smidig, och i teorin kan ta sig fram över hustaken, så har han en förmåga att knäppa sig, och börja klättra när han inte ska göra det, eller vägra göra det när han borde. Spelet kräver ibland mer precision än de tröga kontrollern och den isometriska vyn tillåter.

Störst problem är dock det tekniska. Främst då buggar. Mängder och åter mängder med buggar. En del är direkt spelförstörande, och gör så att du inte kan klara vissa sidouppdrag, andra gör så att du faller igenom någon plattform och slår ihjäl dig, eller fastnar i möbler och blir mördad av jagande fiender.

Seven är ett utmanande spel, så att dö på grund av buggar gör mig fullständigt sjövild av ilska av och till. Ena stunden älskar jag spelet, och i nästa svär jag över dess blotta existens. Utöver buggarna har vi en del mindre irritationsmoment, som att Teriel knappt orkar bära någonting, medan craftingsystemet kräver att du släpar enorma mängder skrot till verktygsbänkarna.

I slutänden är det ändå värt besväret. Trots frustrationerna kan jag inte riktigt slita mig från den här fascinerande, tidsslukande stora världen. Det finns alltid något mer att stjäla, och fler ryggar att sticka dolkar i, trots allt. I nuvarande skick kräver spelet en ängels tålamod, men här finns också något fantastiskt som ofta skiner igenom den trasiga fasaden.

Läs också: Så väljer du den perfekta gaming-monitorn

Karaktärsdanande kriminalitet – Nektar istället för XP

Seven har ett ovanligt karaktärssystem för ett rollspel. Det skippar helt enkelt nivåer och erfarenhetspoäng helt och hållet. Istället måste du leta upp bättre utrustning och inte minst särskilda uppgraderingschip som, tillsammans med det ovanliga ämnet nectar, kan ge dig nya förmågor. Allt från att bli osynlig några sekunder, till att skapa en skyddande energibarriär, eller skapa ett svart hål som suger in fiender.

Seven: Days Long Gone Reviewed by on .
3.5

Utslag

70
70
I grunden ett fascinerande och originellt smygarspel, som tyvärr dras med tekniska brister.

About The Author

Värmlänning som spelat sedan barnsben. Utbildad lärare, älskar det skrivna ordet och spelar allt jag kommer över. Lagom sur.

Related posts