Steep

Steep

Steep är riktigt storslaget, men tyvärr onödigt bökigt att spela.

Det har gått över 14 år sedan jag blev förälskad i trasdockefysik. I demoversionen av Unreal Tournament 2003 fanns det en grop man kunde hoppa ner i, proppfylld med livsfarliga rör som slog min stackars karaktär medvetslös, om och om igen.

2016 är det fortfarande lika roligt. I Steep kan jag få min avatar att falla handlöst med ett litet oskyldigt knapptryck, och om jag drar på mig vingdräkten kan jag slänga mig raklång på marken och göra fula snöänglar. Ubisoft Annecy vet hur fånigt det här är, och det är roligt se dem bejaka humorn, även om den skär sig ganska rejält mot resten av spelet.

Det ligger något romantiskt över Steep. Snöklädda vidder så långt blicken når och en äkta respekt för naturens storslagenhet. Med hjälp av skidor, snowboard, vingdräkt och flygskärm utforskar man världen och hittar nya toppar att bestiga och bemästra. Det hela är riktigt vackert, även om skämskudden åker fram direkt när det visar sig att bergen har egna personligheter, och talar direkt till spelaren vid vissa tillfällen (bokstavligt talat).

I korthet:

Vad är det?

En kärleksförklaring till alpin extremsport

Utvecklare

Ubisoft Annecy

Utgivare

Ubisoft

Web

steep.ubisoft.com

Pris

590:-

Pegi

12 år

Testat på

Intel Core i5-4690K, Geforce GTX 970, 16 GB RAM

Fartkänslan är ofta riktigt fin.
Fartkänslan är ofta riktigt fin.

Man får skräddarsy sin extremsportare enligt eget behag, vilket oftast resulterar i grälla färger och ett och annat bräkande hjorthuvud. Det är väldigt mycket Red Bull och Go Pro och attityd i form av jobbiga taunts, vilket känns logiskt, men kontrasten mot den rofyllda naturen blir lite väl påtaglig.

Det känns helt enkelt som att Steep har problem med att välja vad det egentligen vill vara – Jackass, National Geographic eller X-Games? Jag önskar att det hade bestämt sig för ett av alternativen och hållit sig till det.

Det finns gott om andra åkare längs branterna – många av dem spelarstyrda – och man kan tävla tillsammans om man vill. Kollisionsdetektionen är dock väldigt märklig, nästan som en korsning av rena spökavbilder och fysiska åkare, och kontentan är att man lika gärna kunde ha varit ensam. Närvaron av andra spelare är väldigt sällan meningsfull, men visst skänker de lite liv åt spelvärlden.

Tävlingarna handlar oftast om att ta sig till en plats så snabbt som möjligt eller så snyggt som möjligt, men upplägget blir snabbt enformigt, de olika fortskaffningsmedlen till trots. Det är häftigt att susa runt i en vingdräkt ett tag, speciellt när man snirklar sig igenom trånga bergspass, och uppsökandet av kraftfulla vindar med flygskärmen är en skaplig gimmick. Men det är ändå skidorna och snowboarden som förväntas bära majoriteten av spelet, och tyvärr har jag rejäla problem med den bökiga kontrollen.

Stort fokus ligger på att tajma hopp rätt för att komma tillräckligt högt upp i luften för att utföra trick. Gott så, men spelet använder ett märkligt som system som förhindrar åkaren från att försöka utföra trick om man inte får tillräcklig höjd, och det irriterar mig något ofantligt. Det är förmodligen realistiskt, men personligen hade jag föredragit att omedelbara knapptryck hade resulterat i omedelbara rörelser, oavsett om man kommer krascha eller ej.

Jag vill gilla Steep mer än jag gör. Utförsåkning är något jag uppskattar rejält även i verkligheten, och i mitt tycke finns det inte något vackrare än en nattupplyst slalombacke. Vid ett fåtal tillfällen har Steep mig i ett järngrepp, som när det vanliga tempofyllda soundtracket tonas ner till förmån för lite klassisk skönsång, vilket verkligen förstärker atmosfären och låter mig känna den bitande kylan i ansiktet.

Men oftast svär jag bara över kontrollen och släpar mig likgiltigt från den ena tävlingen till den andra – även om jag fortfarande inte kan låta bli att fnissa okontrollerat åt ännu en spektakulär dödsolycka.

Rock the microphone!

bomfunkmcs
Jag har inte mycket till övers för de licenserade låtarna i Steep, men en av dem får mig alltid att dra på smilbanden – Freestyler av Bomfunk MC’s! Albumet In Stereo var nämligen den allra första “riktiga” cd-skivan som jag någonsin ägde (Smurfhits räknas inte) och en del av förstapriset som jag och min kompis vann i en musiktävling i mellanstadiet. Det ni!

Kvällssol i kombination med gnistrande snö är något av det vackraste som finns, även i digital form.
Kvällssol i kombination med gnistrande snö är något av det vackraste som finns, även i digital form.
Steep Reviewed by on .
3.4

Utslag

68
68
Enformigt upplägg och bråkig kontroll fläckar ner ett annars tårdrypande vackert vykort.

About The Author

Finlandssvensk anime-, motorsport- och spelentusiast!

Related posts