Pavilion

Pavilion får mig att tänka på The Bridge – ett spel jag inte har tänkt på sedan jag spelade det för tre år sedan – och det är just för att jag inte tänkt på det sedan dess som jag kommer att tänka på det nu. The Bridge var stiligt men livlöst. Estetiskt ljuvligt, men det var omslagspapper runt ett tomt paket.

Den känslan tänker jag på. Och det är synd, för Pavilion har verkligen stil så det spricker. Varje ruta är maffigt detaljerad, med fascinerande icke-euklidiska landskap och det eteriska soundtracket försäkrar mig om att det jag spelar är viktigt, att det är konst.

Spelets stora grej är man istället för att direkt styra huvudpersonen kontrollerar spelet ur vad utvecklarna kallar för ett fjärdepersonssperspektiv, vilket innebär att man styr en liten enfärgad fläck. I rollen som den här omnipotenta kludden kan man klinga i bjällror och flytta på block för att locka den kostymklädde huvudpersoner längs rätt väg.

Flera gånger får jag bokstavligt talat knuffa honom längs långa korridorer medan han långsamt makar sig framåt. Man kan rimligen anta att han borde kunna förstå de tämligen uppenbara hintarna jag ger, men nej, han traskar rakt förbi knappar och öppna dörrar, med mindre mönsterigenkänning än en normalbegåvad hasselmus. Om det är så här gud känner sig förstår jag varför han då och då langar en syndaflod över mänskligheten.

Bakgrunderna är kreativt designade och bildspråket är ömsom storslaget och groteskt, men det saknar liv. Allt är stillastående, och i den mån det finns en historia är den så abstrakt att jag aldrig får någon känslomässig kontakt med vad spelet försöker förmedla. Jag följer ett spöke av en kvinna i vit klänning och ibland ger de drömlika landskapen vika varpå jag hamnar i en modern lägenhet. Något händer uppenbarligen men jag vet inte vad och spelet ger mig inte anledning att bry mig. Istället tror det att jag ska engagera mig i historien för att den är otydligt berättad, men i själva verket ger det intrycket att det egentligen inte har något att säga.

Fjärdepersons-gimmicken tillför heller inget förutom frustration och jag önskar att jag själv fritt kunde utforska världen istället för att sitta barnvakt åt mannen med världens sämsta koncentrationsförmåga. Om det gick att använda spelet som en självspelande skärmsläckare hade jag gjort det och då hade jag nog fått mer valuta för pengarna än de 2 timmar det tog att nå sista pusslet.

Jag får nästan dåligt samvete för att jag inte kan uppskatta Pavilion mer, men det lämnar mig kall. Jag önskar att den tekniskt vackra ytan dolde något mer substantiellt, att det gjorde sig förtjänt av sitt svulstiga anslag. Istället är det ett spel jag förmodligen enbart kommer minnas när jag om ytterligare några år tar mig an ett annat välmenande men platt pusselspel.