Gears of War 4

Gears of War 4

Den berömda motorsågen har rostat något.

Vissa fröjder i livet åldras aldrig. De är tidlösa. Som en termos full med varm choklad en iskall vinterdag. Eller de små vibrationerna från en sovande katt i knät. Eller en motorsåg som karvar sig igenom ett sprattlande monster. De är de små tingen i livet som gör det värt att leva, trots allt.

Vissa spelserier fäster sig vid en på sätt man inte riktigt hade kunnat förutse. De första två Gears of War ligger mig varmt om hjärtat av flera anledningar. Jag spelade igenom båda i co-op med min lillebror. När vi närmade oss slutet på det andra spelet avbröts sessionen av ett telefonsamtal som berättade att vår far hade gått bort. Många månader senare, när det kändes rätt igen, spelade vi klart det. I mitt huvud blev det något av ett avslut.

Poängen här är att jag har ett gott öga till Gears of War-spelen, även om det tredje spelet började kännas lite upprepande, för att inte tala om den trista spinoffen Judgment. Särskilt de första två spelen lyckades väldigt väl i både sitt storslagna världsbyggande och med att skapa fläskiga actionsekvenser. Dessutom lyckades de med sina karaktärer. Jag kan höra er fnissa nu, men ge mig en chans att förklara.

I korthet:

Vad är det?

Fläskig action som inte riktigt lever upp till sitt storslagna arv

Utvecklare

The Coalition

Utgivare

Microsoft

Web

gearsofwar.com

Cirkapris

599:-

Pegi

18 år

Testat på

Intel Core i5 3,3 GHz, GTX 970, 8 GB RAM

Horde-läget sipprar in lite i kampanjen också, i några intensiva strider.
Horde-läget sipprar in lite i kampanjen också, i några intensiva strider.

Visst var Marcus Fenix och hans kompanjoner ett gäng stereotypa machobiffar, men de var charmiga sådana, och karaktärerna hade genremedvetenhet. Att gnälla på att de var bistra stridspittar är lite som att beklaga sig över att Arnold har för stora muskler i Commando. Marcus Fenix var en perfekt anpassad karaktär för den spelmekaniken och den berättelsen, och han fylldes med charm och liv av fantastiska röstskådespelaren John DiMaggio. Fenix och hans biffiga gäng var utmärkta protagonister i ett spel fullt av enorma monster, feta vapen och arga repliker. Man ska inte förväxla deras inneboende stelhet med karaktärslöshet. De har absolut karaktär, av ett slag som fungerar inom ramarna för spelens tydligt utstakade genremallar. Vad de saknar är djup, men återigen – att avkräva djup av Marcus Fenix är som att klaga på att The Terminator inte har tillräckligt stor kontakt med sina egna känslor. Det är att missa alla möjliga poänger.

Sidor: 1 2 3 4

Om skribenten

Joakim Kilman

Värmlänning som spelat sedan barnsben. Utbildad lärare, älskar det skrivna ordet och spelar allt jag kommer över. Lagom sur.

Liknande artiklar