This Is the Police

This Is the Police

This Is the Police vet inte vart det är på väg och har svårt att få med mig på färden.

Jack Boyd är en polischef nära pension. Han har 180 dagar på sig att bygga sin pensionsfond, med såväl lagliga som mindre lagliga medel. Du är Jack Boyd, men önskar ofta att du inte var det.

Den där hopplösa känslan är förmodligen något utvecklarna eftersträvat. Jag försöker göra mitt jobb (vilket främst består i att skicka poliskonstaplar på olika larm och hoppas att ingen blir skjuten) medan stadens ledning förväntar sig allt bättre resultat med allt knappare medel. Jag blir ibland arg på borgmästarkontoret och deras krav men börjar köpa att det är en effektiv berättarteknik. Jag upplever själv känslan av att vara en rättskaffens man i kamp mot en byråkrati som hela tiden motarbetar honom. Denna metafor ersätts dock snart av en verklighet där den enda riktiga kampen utspelas mellan spelets mekanik och dess vilja att berätta.

Gränsvaktssimulatorn Papers, Please berättade genom sin mekanik. This Is the Police avbryter gång på gång sitt ganska enkla management-spelande för att berätta genom serierutor med voiceover. Dessa är ofta långdragna, ibland intressanta men nästan alltid i stark kontrast till vad själva spelet egentligen innebär. Vid en punkt i historien genomgår Jack en medelålderskris. Han färgar sitt gråa hår brunt, köper sportbil och börjar bete sig som lite av ett rövhål mot sin omgivning. Han kommer till jobbet med riktigt jävlar anamma, sätter sig vid skrivbordet och… fortsätter att bli runtbossad av borgmästarkontoret och se alltfler tjänster sägas upp, oavsett arbetsinsats.

Manuset har också en otäck fascination för både våld mot kvinnor och synbart omotiverade rasistiska undertoner. Etniskt, sexistiskt och homofobiskt motiverat våld är delar av en krass verklighet som man förstås inte ska undvika att behandla. Men antalet kidnappade, dödshotade och våldtagna kvinnor som jag bombarderas med under min relativt korta karriär som korrumperad polischef börjar snart kännas som krystad krydda i jakten på en dystopisk ”verklighet”.

I korthet:

Vad är det?

Motarbetad management med stökiga snutar

Utvecklare

Weappy Studio

Utgivare

Eurovideo Medien

Web

weappy-studio.com/titp

Cirkapris

Ej satt

Pegi

Ej klassificerat

Testat på

Intel Core i7 2600K, GeForce GTX 680, 8 GB RAM

titp1
”Sparka alla svarta poliser” låter inte helt genomtänkt.

Jag skriver allt detta delvis i affekt. När jag stängde av This Is the Police för sista gången så var det med svärande mun och hårda tangentslag. Spelet vill berätta en historia men fortsätter konsekvent att underminera sin egen förmåga till detta. Jag försattes i en situation då jag behövde skicka två utredare till en mordplats för att det överhängande narrativet skulle kunna fortsätta. Däremot hade spelet redan berövat mig på nästan samtliga av mina anställda och för bara någon minut sedan haft ihjäl en av utredarna i en scriptad sekvens. Jag hade bara en tillgänglig kommissarie kvar när jag behövde två. Jag gav upp.

Slumpgenererade värden är en av de största anledningarna till att jag startat om spelet fler gånger än jag kan minnas. Låt mig ge ett målande exempel på hur ett sådant scenario kunnat te sig: staden ska besökas av en mäktig japansk affärsman. Inför besöket kräver stadens ledning att minst tre asiatiska poliser ska vara i tjänst den dagen, då detta skulle göra ett gott intryck på den utländska storpampen. Detta är en befängd önskan, men jag väljer att försöka tillmötesgå den då jag redan har två anställda medarbetare med asiatiskt påbrå. Jag anställer ytterligare en polis med japanskt klingande namn, placerar denne i rätt skift, och fortsätter det dagliga arbetet. När så den stora dagen kommer så meddelar konstapel Numata att hon inte tänker komma till jobbet idag. Jag har alltså bara två etniskt tillfredställande poliser i tjänst och stadshusets ledning låter meddela att jag inte gör mitt jobb på ett bra sätt. Jag kan med andra ord se fram emot ytterligare nedskärningar i budget. Jag gör då vad alla vettiga polischefer skulle gjort, och trycker alt-f4 på mitt tangentbord, startar om spelet och låter samma dag upprepas. Vid det här försöket så bestämmer sig slumpgeneratorn för att inte hålla fröken Numata hemma. Jag har då tre asiatiska poliser i tjänst, och borgmästaren prisar mig för min goda insats. Jag kan däremot inte göra annat än att sucka ljudligt och bara bli mindre och mindre sugen på att se vad de ytterligare dagarna har i sitt sköte.

I ett öppet brev på sin Facebook-sida förklarar de vitryska utvecklarna någorlunda diplomatiskt att de inte tar aktiv ställning i någon reell fråga kring polisen, dess våldsmonopol och den senaste tidens händelser i främst USA, med dödsskjutningar och skandaler inom poliskåren. Händelserna i This Is the Police är ofta så verklighetsfrånvända att ett sådant uttalande inte hade krävts. Spelet som finns här är alltför basal management som ständigt avbryts till förmån för ett ofta klyschigt manus som ständigt undermineras av nämnda spelmekanik. Det borde blivit mycket mer.

This Is the Police Reviewed by on .
2.6

Utslag

52
52
Mekanik som snubblar på sig själv och en ofullständig berättelse får This Is the Police att kännas som en klumpig prototyp.

About The Author

Lagom melankolisk pojkman som gillar sobert berättande och gamla saker.

Related posts