Mighty No. 9

Keiji Inafune var en gång i tiden med och skapade den där blå lille filuren Mega Man. Sedan dess har serien mjölkats sönder och samman, men återuppstått likväl. Senast med fina Mega Man 9 (och den något sämre tian), som gick i samma stil som de gamla NES-spelen. På pc har vi dock bara fått ett spel, en parodiskt usel DOS-version av Mega Man som endast bör spelas i avskräckande syfte.

Just därför borde Mighty No. 9 ha varit inte bara en återkomst för ett lika klassiskt som älskat koncept, utan även en senkommen upprättelse för Inafune på pc. Så är det tyvärr inte. Mighty No. 9 må vara en andlig uppföljare till Mega Man, och en övertydlig passning till Inafunes fornstora dagar, men det är inte ens nära att fånga magin från klassikerna det lånar från.

Det är inte det att Mighty No. 9 är uselt, för det är det inte. I grunden är det kompetent plattformsaction med framförallt en och annan underhållande och utmanande bossfajt. Inkluderandet av en tackling som gör att man snabbt kan rusa genom partier när man väl fått kläm på den, funkar utmärkt. Det finns en stabil grund här, något man hade kunnat bygga ett bra spel kring.

Helheten faller dock hårt på att spelet är så oinspirerat och fult. Bandesignen är sällan spännande, och det är ofta svårt att motivera sig att spela om en bana efter ett misslyckande, helt enkelt för att de oftast inte är roliga nog att nöta. Som tur är kan du, som i Mega Man, välja bana redan från början så du kan åtminstone växla mellan banorna när du tröttnar.

Värst är dock att designen är så otroligt platt, med en närmast upprörande ful estetik. Hur något så tråkfult kunde släppas igenom är smått sanslöst. Lama fiender, töntig huvudkaraktär och astråkiga, detaljfattiga miljöer. Här finns inget som får mig att vilja fortsätta kämpa. Vem vill äventyra i en så här oattraktiv värld?

Att storyn är trist hade jag inte klagat så mycket på om det inte vore för att spelet envisas med att tränga sig på med narrativet hela tiden. Usla mellansekvenser där ingen rör på munnarna utan bara står och gapar som obehagliga plastdockor medan de risiga skådisarna kväker ur sig pinsamma repliker är illa nog – men att dyvla på spelarna en massa babbel under själva banorna är distraherande och irriterande. En boss skriker ”piu piu” varje gång den skjuter, till exempel.

Mighty No. 9 är tyvärr inte vidare mäktig alls, och får finna sig i att stå i skuggan av betydligt mer älskvärda hjältar.