Superhot

Tiden är RELATIV.

Av Erik Bergérus

Superhot är ett av de mest nyskapande skjutarspelen på flera år, och det säger jag inte bara för att spelet sagt åt mig att säga det.

Superhots gimmick är att tiden inte rör sig om du själv inte rör dig. Den går åtminstone extremt långsamt när spelaren står still. Kulor hänger i luften, fiender är som förstenade och du har gott om tid att göra din nästa manöver till en väl genomtänkt sådan. Många gånger är det frestande att försöka springa iväg från faran, men det innebär nästan alltid att du får smaka bly från något otippat håll. En pistol, ett hagelgevär, en automatkarbin och en katana fyller sina egna nischer och innebär olika sätt att bemöta en strid ström av röda bad guys. I nödsituationer kan vapen kastas på fiender för att få dem att tappa sina skjutjärn, vilka kan fångas i luften innan du slänger dig genom rummet, snurrar 180 grader och sätter en kula i jäkeln som sprungit fram bakifrån. Detta är en korsbefruktning av John Woo och sådana där flashfilmer med streckgubbar som slåss – i 3d.

Utvecklarna har valt en sorts metanarrativ inramning där spelaren spelar en spelare som spelar spelet i spelet. Superhot.exe är hetaste skiten bland script kiddies och scenfolk på undangömda nätforum och detta trots att spelet saknar något riktigt syfte eller tema. Det visar sig dock snart att koden ruvar på en hiskelig hemlighet. Vi har sett liknande creepypasta-influerade spel i exempelvis Pony Island och Calendula och även här fungerar berättandet helt okej. Däremot finns det egentligen utrymme för en mer genomtänkt plot. Den nyskapande mekaniken är tillräckligt kompetent för att låtas bära ett större narrativt lass och spel-i-spelet är en sorts plan b som man egentligen inte behövt sätta i verket.

Superhot tar en sådan där idé som bara kan uppstå under ett game jam, och presenterar den på ett smart och snyggt sätt. Spelets unika aspekter framstår som det mest självklara någonsin och jag lär mig att tänka i tid som en rumslig aspekt snarare än en linjär. Med sin ascii-konstiga retrofuturistism lyckas spelet använda sina tekniska förutsättningar för att fullända sin look snarare än att låta begränsningarna komma i vägen. Det jag saknar är egentligen mer av allt. Ingenting hindrar utvecklarna från att banka in fler banor, vapen och lägen och se grundpremissen anta nya former. Vem vågar slå vad om att uppföljaren får heta Megahot?