Alla har hört om det oändliga universumet i
No Man’s Sky, men hur är det egentligen att spela? Det har vi tagit reda på.
Av Andy Kelly
Det finns 18 kvintiljoner planeter att utforska i No Man’s Sky. Det är så många att om en upptäcktes varje sekund skulle vår sol ha slocknat innan man hittat alla. Men den yrselframkallande storleken på det procedurskapade universumet är något de flesta redan känner till. Frågan nu är vad man egentligen gör i det. Jag besökte Hello Games i deras studio i Guildford för att testa spelet och äntligen skapa mig en bedömning.
Jag står på en isplanet. Temperaturen är nere på minus 107 grader Celsius. Det är natt mitt i ett ändlöst snöfält punkterat av träd. Det skulle kunna vara en svensk skog, tänker ja, men just då kommer ett enormt djur lufsande och jag påminns om att jag befinner mig i en främmande värld. Varelsen är lila och reptillik, med två grova armar framtill som på en gorilla och två smäckra bakben som ett rådjur. Den ser vänligt sinnad ut, men jag lämnar den ifred. Något längre bort har fångat mitt intresse.
Flera kilometer därifrån syns en siluett mot den lilatonade natthimlen. Någonting som skiljer sig från landskapets branta berg och böljande kullar. Kupolformen tyder på att den är konstgjord – fast frågan här är vad som har byggt den. Jag tar fram kikaren och markerar den med en ljuspelare som sträcker sig upp mot himlen. Mitt skepp är i närheten – en låg, uppsvälld, orange tingest som påminner om Starbug från Red Dwarf – och jag kliver in i cockpit. Jag startar och flyger fram över snön mot byggnaden medan jag betraktar de märkliga varelserna som strövar omkring under mig.
